Shadow of the Tomb Raider

Spelad version PS4/PAL

Upplev Lara Crofts avgörande ögonblick. Samtidigt som hon skyndar för att rädda världen från apokalypsen, blir slutligen Lara den hon är förutbestämd att vara. En gravplundrare.

Jag får väl börja och berätta om uppdateringsfilen jag ombeddes att ladda ned. På 25 Gigabyte! Det tog mig fem dagar att i omgångar tanka hem den filen. Nu gick det ju att spela ändå, men något buggigare och utan internetstöd. Nåja, här kommer min recension.

En sak som jag inte begriper är bytet av spelutvecklingsstudio som Square Enix valde att göra inför denna titel. Från Crystal Dynamics, som enligt mig gjort ett förträffligt jobb med rebooten av Tomb Raider, till Eidos Montreal vilket verkligen inte tillförde ett dugg. Snarare tvärtom, fler buggar, sämre texturer och trögare styrning. Dessutom har jag förstått att Eidos blev tvungna att anställa mer personal, bl a från den tidigare studion, så kostnaderna gick väl inte heller ned. Eidos tidigare titlar, DeusEx & Thief, har inte imponerat på mig och allt sammanslaget känns det som en felsatsning från utgivarsidan.

Det här är den avslutande delen av trilogin Tomb Raider-spel. Om första delen fokuserade på en skrämd, jagad Lara som skulle överleva, andra delen visade hur hon började följa sina drömmars mål, så är hon i Shadow Of The Tomb Raider en fullfjädrad äventyrare som helt bemästrar sin omgivning. Det börjar med att Lara spårar Trinity till ett mayatempel, där en magisk kniv är gömd. Genom att knipa kniven sätter fröken Croft igång en apokalyps som riskerar försätta världen i permanent solförmörkelse. För att stoppa detta händelseförlopp måste hon hitta den gömda staden Paititi i Peru samt den silverlåda som kniven kan neutraliseras med. Genom Latinamerikas gröna djungler, dess rika fauna och vackra vattendrag kämpar sig Lara samtidigt som hon möter både vänner & fiender på sin strapatsfyllda, mödosamma vandring.

Om färgen för förra spelet var vitt, med Sibiriens karga tundra som bakgrund, så är Shadow Of The Tomb Raider grönt, grönt, grönt! För både Perus djungel och den mexikanska prologen är så full av prunkande grönska att man nästan blir vegetarian. Djur- & växtliv är fantastiskt detaljerad och naturen känns levande överallt där Lara tar sig fram. Några grottor & gravar är aningen mörka, men oftast är de läckert designade med kluriga pussel och dolda passager. Man spenderar dessutom en del tid i & under vatten, vilket är snyggt gjort grafiskt och eld- & vatteneffekterna är spelseriens visuella styrka. Tyvärr var inte ansiktsanimationer och människors rörelsemönster lika övertygande denna gång. Några glitchar och buggar fanns också, även om jag upplevde en viss förbättring efter megapatchen 2.0.

Ljudet är bättre än det grafiska, och vann priser under 2019. Musiken är skriven av Brian D'Oliveira och är färgad av sydamerikanska instrument & skalor. Den är stämningsfull och gör sitt jobb mycket väl. En annan stor förändring är interaktionen mellan Lara och hennes omgivning. I förra spelet fick röstskådespelaren Camilla Luddington läsa monolog på monolog, ofta vid lägerelden. Här får hon nästan uteslutande samtala med någon, gärna med bästa vännen Jonah (Earl Baylon) eller inkadrottningen Unuratu (Patricia Velásquez), vilket gagnar Camillas uttryck & skådespeleri. Ljudet är nog det bästa med spelet.

Spelkontrollen är ett steg tillbaka från förra spelet anser jag. Nu har man visserligen lagt till saker, det är t ex mycket mera simning samt fridykning än tidigare, med luftfickor för att kunna ha stora gravar under vatten, men det är inte helt enkelt att styra Lara rätt alla gånger. Hon kan också klättra uppför väggar med negativ lutning samt rappellera (fira sig med rep) från bergväggar. Byteshandeln är kvar med ännu flera pälsar, guld, fjädrar & skrot, och uppgraderingssystemet är där men upplevdes som kosmetika. Även mängden olika vapen kändes överflödig då pilbågen var det absolut vanligaste vapnet jag använde vid de fåtal striderna.

Smygande är A och O i spelet, är relativt välgjort och uppmuntras till det yttersta. Du kan nämligen gömma dig i buskage, smeta in dig med lera likt Arnold i Rovdjuret, samt överrumpla vakter med kvicka knivattacker. Pilbågen är ju ett tyst vapen som gick att använda utan att väcka vakters uppmärksamhet, och som jag använde åtminstone 90 procent av tiden.

Hållbarheten är godkänd, ca 20-25 timmar höll jag på och då samlade jag en hel del skatter & artefakter som jag missat längs vägen. Jag spelade endast huvudäventyret men det finns hela sju expansioner till om man vill spendera ytterligare tid & slantar i gravplundrare Lara Crofts sällskap. Eller så skaffar man Definitive Edition och får precis allt, vilket inte jag gjorde.

Sammanfattningsvis: tredje & sista delen i rebooten av Tomb Raider tappar lite i förhållande till de tidigare två delarna. Om detta bara beror på spelutvecklarbytet låter jag vara osagt, men visst är Shadow Of The Tomb Raider värt att spela igenom, om så bara för ljudet & Camilla Luddingtons sista(?) gestaltning av Lara. Nu ska det bli spännande att se vad Square Enix har för framtida planer för allas vår favoritarkeolog!