LIVE

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Live broadcast
Annonsera
logo hd live | Borderlands 3: Guns, Love, and Tentacles
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Ori and the Blind Forest

Skrivet av: Tobbe_H   2020-02-05

"Har du fått skräp i ögat igen?", frågar min flickvän och flinar mot mig. Kärleksfullt, men ändock flinar. Hon känner mig och vet att jag, trots mina manliga attribut i form av längden, tresiffriga värdet på vågen och det yviga helskägget, egentligen är en mjukis. Jag är för den delen inte ensam, även hon har fuktiga ögon och det bara några minuter in i det nya spelet som vi laddat ner via Xbox Game Pass (en ypperlig tjänst, för övrigt) när den bedårande Ori förlorat sin bästa vän och föräldragestalt Naru och lämnats ensam i den kalla, skrämmande världen. För alla oss som förlorat nära och kära så är det svårt att inte relatera till dem och tårkanalerna drar då igång sin produktion med besked, sätter till och med in extraskiftet på övertid och allting. Åtminstone för mig och min flickvän.

Spelet? Ori and the Blind Forrest, debutspelet av indieutvecklarna Moon Studios och redan nu ska sägas att det är ett sjujädra debutspel den lilla studion har snickrat ihop.

Det är svårt att se bortom ytan, för spelet är otroligt vackert med handtecknade bakgrunder som på många ställen kan mäta sig med Studio Ghiblis verk. Man ser verkligen fram emot varje ny plats man upptäcker och ens ögon jublar av glädje över allt det vackra samtidigt som ens hjärta smälter. De välkomponerade musikstyckena, som har allt från långsamma, smäktande toner till aggressiva och stressande arrangemang som pumpar upp hjärtrytmen i oanade höjder, gör inte saken sämre heller. Hela världen känns också otroligt sammanhängande, som att det skulle kunna vara ett verkligt ställe där man befinner sig och även fast världen är skoningslöst vacker och ofta ljus och fin, så finns det också ett fruktansvärt mörker i den stora skogen som man tvingas konfrontera vid många tillfällen.

Det finns helt klart spel som är yta utan substans, men Ori and the Blind Forrest är inte ett sådant spel. Inte alls. Att styra den lilla lysande, lemurliknande varelsen Ori genom spelets alla utmaningar sitter som ett smäck, det känns aldrig som att det är kontrollernas fel om man missar ett hopp eller faller till föga för någon av spelets många fiender. Kontrollerna är precisa, exakta och snabba på ett sätt som är ett måste för ett spel i den här genren. Vilken är då genren förresten? Ja, jag skulle säga att det är ett plattforms-metroidvania. Precisionshoppande är det som den absolut övervägande delen av spelet går ut på, även om man får ta fiender av daga också och själva kärnan i spelet är definitivt ett metroidvania. Du låser genom hela äventyret kontinuerligt upp nya förmågor, både genom att hitta dem på olika, gömda och svåråtkomliga platser i världen samt genom att "levla upp" (där du genom att köpa färdigheter i ett färdighetsträd kan låsa upp eller förbättra olika förmågor) och de nya förmågorna gör sedan så att du kommer åt nya delar av världen som tidigare var låsta för dig. Detta känns aldrig krystat eller konstgjort, utan världen håller fortfarande ihop och allt som sker känns fullkomligt logiskt och rimligt. Illusionen rycks aldrig undan från ögonen för mig som spelar.

Ori and the Blind Forrest är ett spel som är svårt att lägga ifrån sig av många anledningar och man kan lägga timmar bara på att utforska den stora världen och försöka hitta de hemligheter som finns gömda i den (det är många), men det finns även tillfällen då det kan bli så frustrerande att man måste ta en liten paus från det (det kommer dra dig tillbaka in, var inte orolig, för så bra är det) och det är för min del främst de tillfällen när spelets svårighetsgrad skruvas upp. För gör inte misstaget att tro att bara för att spelet är så bedövande vackert och Ori och Naru ser så gulliga ut att det här är ett lätt spel som man kan sätta små barn att spela, nej då, den gulliga lilla Ori kommer dö och dö igen på de mest fruktansvärda sätt och allt är ditt fel för att du inte var bra nog. Eller...nä det är inte helt sant. Det är inte alltid ditt fel. Ibland är det faktiskt speldesignen och det här är mitt enda minus med spelet, det enda som förhindrar full pott. Svårighetsgraden består inte bara av att man måste precisionskontrollera Ori under tidspress, ofta består den tyvärr också av trial and error och det är aldrig bra speldesign.

När man inte får någon vägledning eller förvarning om vad som kommer att hända utan helt plötsligt så rasar det ner ett isblock på dig eller att du blir uppäten av en enorm fiende som du inte hade en aning ens fanns där eller skulle göra just det, då kommer frustrationen. För ofta är det heller inte en sådan händelse, utan flera på följd som man måste klara av och då blir det så att man får spela om samma sektion om och om igen och memorera allt som kommer att hända så att man kan undvika den faran nästa gång. Som tur är så är resten av spelet så pass bra och storyn så medryckande, känslosam och både varm och skrämmande på samma gång, att man ändå tycker att det är värt att kämpa sig igenom de sekvenser av trial and error som ändock existerar. Man längtar alltid efter nästa spelmoment (det finns många nyskapande och ögonöppnande moment i spelet), nästa vackra plats att utforska, musikstycke att höra, del av storyn att ta del av och så den fantastiska spelkontrollen som aldrig sviker en.

Allt vävs samman till en underbar helhet och Ori and the Blind Forrest kommer så naggande nära full pott, men når inte riktigt ända fram. Kanske den kommande uppföljaren Ori and the Will och the Wisps kommer råda bot på det och lyckas hissa betyget ännu ett snäpp? Jag och flickvännen står och hänger på låset i varje fall (spelet är förnedladdat på Xboxen). På tal om det, om du vill introducera din flickvän till tv-spelande så är detta ett ypperligt spel för det. För även om det blir svårt längre in i spelet så ökar svårighetsgraden försiktigt och varsamt och den å så vackra ytan på spelet snärjde åtminstone min flickvän inom bara några sekunder.

Nio tummar upp för Ori and the Blind Forrest (okej, det är kanske lite orimligt att jag skulle ha nio tummar att visa upp, även om jag är från trakter där giftermål med släktingar rent historiskt förekommit i icke obetydlig mängd, men ni fattar)! Rekommenderas å det starkaste!

Samlat betyg: 9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10