Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Super Mario Odyssey

Skrivet av: Leorio   2020-07-02

Det allra första Mario-spelet som jag faktiskt har klarat. Här är Super Mario Odyssey!

Ja, Super Mario Odyssey är verkligen det första Mario-spelet som jag har kunna lägga till min lista över klarade spel. (Och med klarat menar jag att jag har sett eftertexterna. Det finns fortfarande massor av saker kvar att göra i spelet.) Du förstår, svåra plattformsutmaningar har aldrig varit min bästa sida. Jag lyckades aldrig att besegra det första Super Mario Bros, inte ens när jag använde Warp Zones. Super Mario 3 och World var underhållande, men inte nog mycket för att förmå mig att kämpa ända fram till slutet. Jag fullständigt älskade Super Mario 64, och jag gör det fortfarande, men de senare banorna var alldeles för svåra, och alldeles för förvirrande, för mig. Jag tröttade på både Sunshine och Galaxy under två timmar, och jag har aldrig spelat 3D World, då jag aldrig ville ha det där monstret till konsol som är en Wii U. Så, hurra för Odyssey!

Den främsta anledningen till att jag inte kom överens med det universellt hyllade Super Mario Galaxy var inte den suddiga grafiken, även om den var irriterande, men för att spelet hade ett sådant kraftigt fokus på utmanande plattformsutmaningar. Odyssey bryr sig knappt om svåra 3D-plattforms-hoppnade alls, utan satsar sina pengar på äventyrande, utforskande och lockelsen att hitta gömda hemligheter. Det passar mig som handen i handsken!

Bowser är inte nöjd med att bara kidnappa Peach den här gången, nu vill han knyta äktenskapets band, och göra henne sin en gång för alla. Mario kan förstås inte stå och se på när hans värsta fiende tvingar hans flicka till äktenskap. Så medan Bower reser världen runt och besöker allsköns länder och samlar det bästa inom bröllopskläder och bröllopspresenter för att skapa det största och främsta bröllopet som världen har sett, så följer Mario efter honom, för att sätta stopp för hans planer.

Men den största stjärnan i Super Mario Odyssey är inte Mario, eller Bowser, eller Peach, eller ens The Odyssey - Marios flygande hattformade skepp. Nej, den främsta stjärnan, både spelmässigt som storymässigt, är Cappy, Marios nya levande hatt. Förmågan att kastade den talande hatten omkring sig får ett redan levande, livligt spel att vibrera med ännu mer liv.

De vidsträckta, öppna banorna väcker nästan samma underbara känslor som The Legend of Zelda: Breath of the Wild gjorde. Just som Breath of the Wild kändes som ett stort lekland där du kunde gå vart som helst och göra vad som helst, känns det här spelet som ett, visserligen mycket mindre men fortfarande massivt, lekland där du kan springa vart du vill och göra vad du vill. Jag menar, mestadels hoppar du bara omkring och kastar din hatt på fienderna, men spelet får det verkligen att kännas som om möjligheterna är oändliga. Den starka känslan i Breath of the Wild av att precis vad som helst kunde vänta bakom nästa hörn, finns också i Super Mario Odyssey.

En stor del av friheten i spelet kommer av att Mario kan kasta Cappy på fienderna och ta över deras sinne och styra dem istället. Det här lät rätt korkat i förhand - hur svårt kan ett spel vara om man bara kan bli en fiende och strosa omkring bland de andra fienderna hur man vill? Men de andra fienderna ser dig fortfarande som ett hot - kanske på grund av den där stora, mustiga mustaschen som du trots allt alltid har - och attackerar dig fortfarande. När man blir en fiende så kan man använda dess specialegenskaper förstås, vilket får spelet att kännas som en ännu större lekpark där allting är möjligt.

Fokuset i spelets struktur är att man ska samla Power Moons. De finns gömda på alla möjliga ställen eller så får man dem som belöning när man utför allsköns olika utmaningar och uppdrag. Du behöver bara ett visst antal för att ge energi till ditt flygande skepp och resa till nästa kungarike, men jag stannade ofta kvar i varje kungarike en lång stund innan jag fortsatte min resa, för man vill ju catch 'em all förstås. Du kan alltid få ledtrådar var nästa Power Moon finns, så spelet ser alltid till att du har ett flertal möjligheter att fånga en ny Power Moon framför dig.

Super Mario Odyssey är ett väldigt enkelt spel. De flesta spelare kommer inte ens att fastna på någon av de många bossarna. Jag fastnade bara en enda gång, och det var på det minst sagt knixiga vinter-racet. Jag menar, jag suger på racingspel, så att det minispelet fick mig att svettas i kylan var ingen stor överraskning. Men bortsett från det racing-fiaskot så är de enda riktigt knepiga partierna i spelet de gömda plattformsutmaningarna. Precisionshoppande i en 3D-miljö är alltid vanskligt och de gömda utmaningarna är inte blyga när de bevisar den sanningen. Men de är valfria, och bortsett från om du vill nå hundra procent i spelet - och lycka till med det med den galna mängden innehåll som finns i den här äventyret - så kan du helt enkelt bara skippa dem.

Jag har alltid haft en slags hatkärlek till Super Mario-spelen. Förutom Super Mario 64, som jag älskar från spiran till grunden av prinsessans slott, så har jag alltid tyckt att dessa spel har varit väldigt välgjorda men lite tråkiga. Men något tråkigt hittar jag inte i Super Mario Odyssey. Det här är ett av de minst tråkiga spelen jag någonsin har spelat. Spelet är konstruerat så att det alltid finns en tokig mängd av intressanta saker att kasta sig över, oberoende åt vilket håll du tittar, och de flesta saker som du kan ta dig till är väldigt, väldigt underhållande. Det gick ett rykte att spelet var klart redan i början av 2017, men att Nintendo valde att spara det till julhandeln, så teamet fortsatte bara att förbättra spelet och fylla det med ännu mer innehåll under året, och det är lätt att tro på det ryktet. För spelet är så underbart upplagt och härligt genomtänkt, och det svämmar över med intressanta saker att göra.

Det enda jag inte gillade med spelet var slutet. Det är lite märkligt, minst sagt, att Peach, som visat så mycket tåga i Mario Kart, Super Smash Bros och Mario + Rabbids-spelen, bara för att nämna ett par, är helt hjälplös i det här spelet. Eller låtsas hon bara vara en damsel-in-distress för att hon gillar när Mario jagar efter henne? Man börjar ju undra.

Den enkla storyn är en gedigen motivation genom hela spelet, och den lyckas med all tydlighet slå fast hur viktig den här resan, förlåt odyssén, är. Men slutet är fruktansvärt dåligt; det typ av slut du får när författarna inte har en susning hur man avslutar en berättelse på ett vettigt sätt och bara försöker smita ut genom bakvägen.

Men slutet var en besvikelse i Breath of the Wild också, och det svärtade inte ner det spelet på något betydande sätt. Och bäst av allt - slutet på det här spelet är inte slutet på spelet! Jag tänker inte spoila vad som händer efter eftertexterna förstås, men låt mig bara säga att ett spel som redan har erbjudit så mycket godis av så hög kvalitet, brister ut i ett nytt godisregn över dig!

Och nej, nej, oroa dig inte - Toadette är med i spelet! Jag var riktigt orolig ett tag där att hon aldrig skulle dyka upp, men när hon gjorde sin entré var det i precis rätt ögonblick, och allting var gott.

Fördelar: Skoj och underhållning i alla riktningar hela tiden, massor av saker att göra hela tiden, storyn är motiverande, massor -och då menar jag verkligen massor - av dräkter att samla och inga mikrotransaktioner någonstans, Cappy är cool

Nackdelar: Slutet var riktigt korkat

Samlat betyg: 9.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10