Slay the Spire

Hur jag gick från att undvika rougelikes och kortspel till att älska rougelikes och kortspel. Här är Slay the Spire!

Okej, vi börjar med en bekännelse: Slay the Spire är det första rougelike som jag någonsin har spelat. Och... Jag tror det är det första digitala kortspel som jag har spelat också? (Förutom de där strip-poker-spelen jag spelade som liten, men låt oss glömma dem för guds skull...) Anledningen till att jag har hållit mig borta från rougelikes är att upplägget att man måste börja om från början av spelet varje gång man dör aldrig har intresserat mig. Jag menar, du har spelat i två timmar och är på högspänn och någon knackar på fönstret och du dör och du måste börja om från början igen. Och upplägget att spela kort mot en dator har inte intresserat mig heller. Kortspel handlar om att stirra sin motståndare i ögonen och försöka psyka denne att göra ett misstag, eller hur? Men Slay the Spire fick så mycket beröm från spelare som jag litar på att till sist så hamnade det på min PC, och när jag väl provade det så fastnade jag direkt. Nu fullständigt älskar jag det här spelet!

Med tanke på att det både är ett rougelike och ett kortspel så finns det mycket slumpmässighet i spelet förstås, och även om jag aldrig har varit förtjust i spel som bygger på en grund av slumpmässighet, så blir jag lika upprymd varje gång när det är dags att gå i närkamp med ett monster i det här spelet. Men snälla Martin, att döda monster genom att spela kort mot dem, kom igen, det kan inte vara grunden till ett lysande spel, kan det? Jo, det är precis vad det är!

Så, ja, det är massor av slumpmässighet i det är spelet - Ödet kommer att utmana dig, men Ödet kommer aldrig att fullständigt köra över dig utan att ge dig en chans. Alla dessa slumpmässiga händelser och slumpmässiga belöningar finns i spelet för att tvinga dig att ta tuffa beslut; de finns där för att göra spelet mer utmanande, mer oförutsägbart, och mer spännande och rafflande. Ja, spännande och rafflande, det nog det bästa sättet att beskriva det här till synes vid en första blick stillsamma spelet.

Hälsa är något väldigt värdefullt i Slay the Spire. Men om du väljer att vila upp vid en lägereld så kan du inte uppgradera ett av dina kort, något som kan visa sig ha varit absolut nödvändigt längre fram. Så ska du testa lyckan hos någon av mini-bossarna för att komma över en ny specialegenskap, eller ska du ta en säkrare väg? Man måste vara rejält förberedd inför ett möte med en av bossarna. Därför att det här är några riktiga badass bossar som står i din väg. De är stora, de är tåliga, och de tvekar inte att ta till fula knep för att vinna. Så du behöver din värdefulla hälsa, du behöver dina specialegenskaper och du behöver ha uppgraderat dina viktigaste kort. Genom spelets gång kommer du att tvingas ta beslut efter beslut - gör ditt val och lev, eller dö, med konsekvenserna.

Även om att slåss mot monster är ditt främsta värv i Slay the Spire så är ditt huvudfokus att bygga upp din kortlek på bästa sätt. Lyckas du inte få till en välbalanserad kortlek så kommer du att vinna ett par strider mot spelets monster, men snart nog, utan en god strategi baserad på en välbalanserad kortlek, så kommer du att springa rakt in i väggen när nästa boss blir för mäktig och för hänsynslös för dig.

Att bygga sin kortlek i Slay the Spire är som att odla en trädgård mitt ute i vildmarken. Du planterar dina frön, ser till att de gror och du försvarar dina grödor mot vilda djur. Din kortlek är lika viktig och lika levande som din trädgård i en bondesimulator. Att se din kortlek växa, göra dig av med oönskade kort, hitta den perfekta strategin för just den här uppsättningen kort. Att nå slutet av Slay the Spire gör man alltid med blandade känslor, för även om du besegrar den sista bossen så måste du säga farväl till den kära kortlek som du investerat så mycket blod, svett och tårar i. Men sedan börjar du om från början förstås, och ser en ny trädgård växa upp.

För du vill spela igen och igen, för återspelningsvärdet i det här spelet skjuter snart rakt genom taket. Det finns fyra olika karaktärer att välja mellan, med olika förmågor och helt olika bibliotek av kort att samla på sig från. Det finns så många olika kort och så många olika föremål med specialegenskaper att vinna, och så många olika strategier som kan växa från dem, så det är inte underligt att det finns spelare som har spelat det här spelet i hundratals eller tusentals timmar.

Spelskapare gillar att påpeka att varje genomspelning i deras spel är helt annorlunda, fast de inte är det förstås, men varje genomspelning av Slay the Spire är verkligen annorlunda. Varje kortlek du bygger, även med samma karaktär, är unik, och varje strategi du väljer blir därmed annorlunda. För att inte tala om hur specialegenskaperna och förbannelserna du råkar ut för kan fullständigt förändra en genomspelning. Så du omvärderar din strategi baserat på de nästa korten som du får lägga till din kortlek. Ibland har du mest bara defensiva kort i sin kortlek och du blockar tålmodigt och förgiftar dina fiender till döds. En annan gång kommer så får du en massa exemplar av gratisattacken Anger, ett kort som förökar sig genom delning varje gång du använder den. Någon gång kommer du att hamna i den situationen att alla dina bästa attackkort och dina bästa egenskaper alltid finns tillgängliga redan i den allra första rundan, så du dödar dina flesta fiender redan i en första, förödande, fantastisk attack.

Slay the Spire flödar över av den starka känslan av att "nu kan vad som helst hända härnäst". Varje steg i det här spelet är ett steg av osäkerhet, fara och spänning. Döden väntar alltid på dig en runda bort. Allting går som det ska under en timme, och du kör över alla fiender. Du samlar det ena kraftfulla kortet efter det andra och du får föremålen med de bästa specialegenskaperna. Du har hittat den rätta strategin och den fungerar. De här fienderna är ingen match för dig. Du är oövervinnerlig. Snart är du framme vid slutbossen. Och så gör du ett enda misstag i en runda på en mini-boss och så får du inga block-kort alls på hand i nästa runda och monstret gör en förödande superattack, som tar bort den andra halvan av din hälsa. Först så skriker du, sedan deppar du, och så anklagar du spelet för att fuska, och sedan så skärper du dig och återvänder till början av spelet, mer beslutsam än någonsin.

Spel som bara fokuserar på spelmoment, som Super Mario Galaxy, är spel som jag snabbt tröttnar på. Jag behöver en stor del story och spännande spelvärld i mina spel för att skapa en skön balans med spelmomenten. Men Slay the Spire är 98% spelmoment, 1% spelvärld och 1% story, och jag borde tröttna på det här spelet, men nej, jag älskar det!

Slay the Spire blandar två saker som jag inte är lockad av - rougelikes och digitala kortspel - och skapar något som jag älskar från början till slut. Och från början till slut igen. Spelet är byggt på slumpmässighet, men det är slumpmässighet på precis rätt sätt, för Slay the Spire är ett spel som sätter dig inför utmaningar som får dig att känna dig smart. Och med tanke på att det är turordningsbaserat, så behöver du inte oroa dig för att allt ska gå åt skogen bara för att någon knackar på fönstret bredvid dig. När allt går åt skogen är det helt och hållet ditt eget fel.

Fördelar: beroendeframkallande turordningsbaserad strategi, otroligt stort omspelningsvärde, engagerande gameplay med tuffa val, får dig att känna dig smart, att bygga sin kortlek är spännande och givande

Nackdelar: monsterdesignen håller väldigt ojämn kvalitet