Svenska
MEDLEMSRECENSION

Assassin's Creed: Syndicate

Spelad version PS4/PAL

Förtrycket måste upphöra!
London, 1868. Spela som tvillingassassinerna Jacob och Evie Frey och led deras underjordiska organisation i kampen mot förtrycket.

I Assassin's Creed: Syndicate fortsätter Ubisoft med det revolutionstema som man började i förra delen Unity. Här är det dock den industriella revolutionen som följer den franska och jag kan tycka att det är ett lite tråkigare val rent händelsemässigt. Skulle nog hellre sett den ryska revolutionen som fond till lönnmördarhistorierna men det kanske kan vara något för senare delar? Jag trodde också att London skulle vara härlig plats att springa runt och utforska men jag anser nog staden vara snäppet sämre än både Paris & Rom, dock roligare än Istanbul och amerikanska östkusten.
Ubisoft lägger fortfarande en historisk förankring i spelet, med kända sightseeing-landmärken att bocka av. Buckingham Palace, Westminister Abbey, The Towern och London Bridge, allt finns där för dig att upptäcka men samtidigt känns London ganska platt, smutsigt och tegelstensbrunt.

Storyn följer två tvåäggstvillingar, en kille och en tjej, och de får varsin berättarlinje att följa. Evie, tvillingsystern, följer sin fars fotspår och letar efter en artefakt som brukligt är i serien. En svepning med magiska krafter, som härstammar från Eden men användes redan på Jesu tid, är föremålet och det finns även en kärlekshistoria inbakat där någonstans. Brodern Jacob är mera av en lös kanon, som festar, super & slåss, raggar gängmedlemmar och flirtar med gamla kärringar med hatten på.
Som vanligt är det oerhörda mängder med objekt att samla in och upprepningen är ett aber. Det finns en massa sidouppdrag därutöver där du får hjälpa kända britter från världshistorien.
Den bästa sidohistorien i mitt tycke är faktiskt glitchen till första världskrigets London, där man springer på en ung Churchill, av alla människor! Framtidsdelarna med Abstergo har annars spårat ur fullständigt men de är iallafall väldigt nedtonade i AC: Syndicate.

Grafiskt är spelet väldigt fint med stor variation både med omslag i väder, regn och rusk, samt koltunga industrier, grönområden, palats & tågstationer. Det är mycket tåg & hästdroskor men det som imponerande mest på mig var Thames-floden med sin tunga båttrafik vilket var en otroligt mäktig syn och det som närmast motsvarade Notre-Dame från föregående titel. Tyvärr är det mesta av London ännu brunare & tristare än vad Paris var och Karibiens glada färger känns ännu mer avlägset denna gång.
Grafikbuggarna var dock färre i denna del även om de poppade upp med jämna mellanrum.

Ljudet är väldigt bra som vanligt, människor som ropar kors & tvär, tågen stånkar och hästklapprande hovar slår mot gatustensbelagda gator. Ibland står det nån liten orkester i nån park och underhåller samtidigt som det liras cricket. Komponerandet görs den här gången av Austin Wintory, känd från bl a Flow- & Journey-musiken, och den låter tidstypisk med mycket stråk, piano och stor orkester. Det finns även några sjungande mördarballader som han skrivit ihop med några australiensare.
Återigen gör röstskådespelarna sitt jobb utan att glänsa, Paul Amos & Victoria Atkin heter de som gör tvillingparets röster och det är tydligen relativt okända brittiska skådisar som inte jobbat så länge innan denna titel gjordes. Det är istället det kollektiva arbetet som imponerar.

Spelkontrollen har förbättrats ytterligare i denna del jämfört med förra spelet. Tvillingarna fastnar inte alls lika ofta som jag upplevt tidigare protagonister, de dör sällan vid fall, även om London känns aningen plattare också. När man låser upp änterhaken flyger man över hustaken i något som för tankarna till Spindelmannen. Stridssystemet är även det ännu mer förfinat och snart når serien kanske till Rocksteadys lägre regioner. Det finns några "finishing-moves" vid slagsmålen och hästvagnarna går nästan att styra i Grand Theft Auto-stil.
Det finns ett sorts rollspelsliknande element återigen med vapen, kläder & färdigheter i en klassindelning, men det är bara vägen fram tills du har maxat allting som kan påverkas en aning. För till slut har du nämligen den bästa utrustningen, vapen och alla färdigheter som går att låsa upp.

Hållbarheten är, som vanligt nuförtiden i öppna sandlåde-världar, helt enorm. Kartan ska tydligen vara 30 procent större än Paris. Det tog mig över 4 månader efter det att jag först installerade första patchen till att jag slutförde sista sidouppdraget i förrgår. Jag har letat kors & tvärs över Londons sju stadsdelar efter skattkistor, glitchar, blommor, öl(!) & uppdrag, men nu har jag tagit allt som jag orkar uppbåda intresse för. Det saknas ett par glitchar men jag har ingen lust att betala pengar för att ladda ner en karta på Ubisofts e-store.

Sammanfattningsvis: Assassin's Creed: Syndicate är återigen ett bra spel i serien, tyvärr är det fortfarande sämre än AC: Black Flag, mycket på grund av den gråbruna designen som tack vare den industriella revolutionen känns ännu mera sotig och smutsig än vad Paris var. De historiska monumenten och personerna är dock klockrena och gatomyllret med droskor, tåg och särskilt pråmarna på den mäktiga floden Thames är en upplevelse som inte bör missas av fans till serien.

Samlat betyg: 7.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy