Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Shadow of the Colossus (2005)

Skrivet av: ses   2008-02-15

2006 är ett stort år. Zelda TP hyllas som det bästa Zeldaspelet någonsin, människor spenderar sina timmar med New Super Mario Bros och Xbox 360 ägare kan inte annat än vara glada av att springa runt i rollen som Marcus Fenix. Men inget av dem spelen jag har nämnt är någonting som förtjänar GOTY från alla tidningar och sidor. Trots högupplöst grafik i enorm kvalitet, mörka nätter på Hyrule Field och ren bärbar spelglädje är det något annat av dem många bra spel som kom i år som var bäst.

Team Ico visade iochmed Ico att dem var ett moget spelföretag, kapabla till att utträtta storverk. Hur skulle man kunna överträffa den ensamma atmosfären och magiska stämningen? Då gjorde dem det. Förutom att överträffa Ico skapade dem 2006 bästa TV spel och efter några få spel det bästa någonsin. Ett spel om rädsla, kärlek, vänskap och magi utan varken dialoger eller gester. team Ico har gjort det igen.

Vad jag själv blev paff över när jag började spela var hur enormt mycket kraft av PS2:an Shaow Of The Colossus har utnyttjat. Det är grafik i toppklass och ett bevis på att PS2 kan uträtta stordåd. Ej existerande laddningstider, öppna landskap och episka utsikter utgör ett självklart betyg rent grafiskt.

Designen är likaså otrolig. Här bjuds du på ödelagda platser så långt ögat kan nå. Det är en enorm miljö att utfoska. Du behöver inte utforska allt, det är upp till dig. Men om du gör det kommer du troligtvis le tills du tas för en barbiedocka. Förödande vackert är ordet för en sådan skönhet i en CD-Skiva.

Spelets mål då? Det är simpelt men för skickligt berättat för att utskrattas. En man kommer med sin häst bärandes på en död kvinna. Hans enda mål är att få henne till liv igen. Men hur gör man för att återuppleva en död människa? Beger sig ut i ödemarken och slakta 16 stycken kolosser såklart. Det är så episkt som det bara kan bli. Trots så enormt få filmklipp lyckas Team Ico förmedla mer än mycket till spelaren. Det är en mästerlig berättarteknik utan ord. Magi uppstår när en dunkel sjö skymtas och molnen döljer solljuset. En av många moment där team Ico lyckas överträffa allt som släppts dem tre senaste åren rent berättarmässigt.

Spelet i sig är också en fröjd i sig. Spelet består i princip av två saker. Klättrande och kolosslaktande. Det förstnämnda är något som verkligen utnyttjar miljön bra. Du får klättra, hoppa, byta sida och mycket mer som bör liknas med plattformande. Det är bra gjort och en stor underhållning i helheten.

Det andra är såklart bättre. Vad kan liksom gå fel med en grupp av själlösa jättar som vill döda dig. Ingenting var gissningen och ingenting var svaret. Kolosserna är någon sorts felande länk mellan robotar och pälsdjur. Man vet inte riktigt vad dem är. Men med deras kalla ögon riktandes emot dig och en 40 meters lång klubba i högsta hugg blåser allt tvivel om att det inte är magiskt att dräpa dessa giganter. Med endast en klinga och en pilbåge också. Inga skjutdon, inga överleva av ett långt hopp och inga andra chanser. Det gäller att utnyttja sina vapen och försöka lista ut vad som ska göras samtidigt som man undviker att dö. Det är episkt, mästerligt skildrat och sjudundrandes adrenalinframkallande.

Hur man ska dräpa kolosserna är en fråga som man nästan alltid ställer sig när man börjar strida. Kolosserna har alltid en svag punkt men det är inte den som är svårigheten utan hur man ska komma till den punkten. Det kan handla om att utnyttja miljön, att hoppa vid rätt tillfälle eller något så coolt som att shasa den med eld. Det kan ta lite tid men med en röst som ger en ledtråd om det går lite väl dåligt blåser möjliga svårigheter bort. Riktigt skickligt framförda pussel alltså.

Ljuden är också något enastående. Det känns verkligen som att vara i en öde värld när vinden blåser till ton av ett åsknedslag långt, långt bort. Jag blir hypnotiserad av dess perfektion och hoppas, hoppas att deras PS3 debut gör lika bra ifrån sig.

Musiken är dock snäppet bättre än ljudet. team Ico har verkligen inte svikit dem som grät av lycka när dem lyssnade till mystiska toner i Ico. Jag var en av dem och är nu så glad och överväldigad att jag bara kan säga att Shadow Of The Colossus bjuder på förtrollande melodier. Allt från kaotiska symfonier till storslagna trumpetorkestrar samlar sig på en och samma gång och gör det exakt så bra som det är möjligt att göra musik. Jag trodde aldrig det var möjligt men nu sitter jag här och storbölar för dess silkesljuva toner från det första steget till den siste kolossen.

Shadow Of The colossus lyckas nevisa att dem inte bara kan göra mästerliga spel utan förvandla identiteter. Spelet är ren, skär och lyckad magi intill den sista sekunden och har allt som ett bra spel behöver. Att det sedan gör det utan att följa dem naturliga recepten är bara underbart. Grattis Team ico ni har överträffat er själva och klått allt motstånd från 2003 till 2006 i skallen så hårt att dem får skämmas. Adjö underbara ödevärld jag hoppas vi ses snart igen.

Grafik:10
Design:10
Spelbarhet:10
Hållbarhet:7
Variation:7
Story:10
Ljud:10
Musik:10
Kontroll:10
Utmaning:10

+Magnifik grafik, andtagande designval, smart koncept, storslaget, story bortom gränserna, superb kontroll, bra svårighetsgrad

-Lite för kort, enformigt

Medlemsrecensioner19
Samlat betyg: 9.7/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10