Ninety-Nine Nights

Ninety-Nine Nights måste vara ett av de mest bombastiska spelen som någonsin gjorts.
Du, med tusen soldater med dig.
Din Fiende, med två tusen soldater med sig.
Du lämnar dina soldater och sköter skiten själv.

"N3" är inget avancerat spel, det finns två knappar för attack, när man dödat tillräkligt många soldater och fyllt upp supermätaren kan man släppa lös en serie riktigt snaskiga attacker, de fiender som manglas av den attacken fyller sedan på en mätare som låter släppa lös en ännu(!) fetare attack.

Storyn ligger också på en väldigt enkel nivå, även fast den försöker sudda ut gränserna mellan gott och ont (men duh, man kan faktiskt spela på den onda sidan också).
Det som räddar storyn på många plan är att man får uppleva samma saker från flera olika perspektiv, sju, närmare bestämt.

Som sitt största trumfkort har spelet den enorma mängd fiender som vistas på skärmen samtidigt, det är verkligen en maffig känsla att springa rätt in i en armé av orcer och knapphamra för allt vad kjoltygen håller. Det finns dock banor som är lite mer instängda och de blir då automatiskt tråkigt eftersom hela grejen med spelet försvinner då, det blir som en ostburgare utan ost. Som tur är finns det få sådana banor, men det är självklart trist att behöva genomlida en tråkig bana.

Musiken är också ett av Ninety-Nine Nights starka kort, musiken varierar från stressiga stråkar till Vivaldi, något som faktsikt är riktigt roligt då det också passar in i bilden.

+ Maffiga strider, alla karaktärer är kul att spela med, intressant story, bra musik.

- Stundtals horribel design, ett par tråkiga banor, lite för simpelt, aningen linjärt, en del slarvmissar, om man dör på en bana måste man spela om hela banan.