Svenska
MEDLEMSRECENSION

Silent Hill Origins

Skrivet av: viekk   2008-04-06

Att använda talesättet "döm inte hunden efter håren" vore kanske brukligt här, då spelet i fråga faktiskt inte gav mig yrsel, diarré och dödslängtan, som jag trodde att det skulle göra. Tvärtom, jag fick istället följa med på ännu en underbar mardrömsresa till vår favoritstad, Silent Hill.

En bärbar spin-off till en spelserie som Silent Hill bådar faktiskt inte gott. Att det ska efterapa grafik och upplägg från sina stationära storebröder bådar inte det heller gott. Så är det bara.

Så där sitter jag, uppkrupen i en soffa någonstans i Åres Björnenområde. Ute är det beckmörkt, och på den platta 15-tummaren sjunger någon Ola om kärlek i stereoanläggningar. I med öronsnäckorna och fokus på skärmen mellan mina båda tummar.

Jag får följa Travis Grady, som stiger ur sin lastbil och tar sina första, trevande steg i Silent Hill efter att han fått syn på och väjt för någon eller något på vägen. Men Travis är inte bara någon platt och ointressant chaffis - han har nämligen ett förflutet med staden.

Det första som slår mig, likt en face-plant från Turning Torsos 190 meter, är hur vacker och välgjord grafiken är. Jag är verkligen mållös, då det inte är långt ifrån de tidigare spelen i serien - grafikmässigt.

Bra grafik gör dock inte ett spel bra. Mina fyra ögon är tillfredsställda, men tro för Guds skulle inte att mina öron är det! Det är först när man hör den förhoppningsvis välkände kompositören Akira Yamaokas välljudande gitarrsträngar...

Jag befinner mig på ett sjukhus, Alchemilla Hospital, och jag har precis börjat lära mig spelmekaniken när jag hör det. I en ny, blodig, alternativ värld till den vi alla känner vandrar jag, längs en dåligt upplyst korridor och med tillhygge i handen. Jag hör hur strängen slås an och jag får än en gång åtnjuta den där känslan - känslan av att besöka Silent Hill!

Silent Hill Origins spelas i stort sett likadant som de tidigare spelen i serien. Jag springer således runt i vår dimmiga stad, stöter på spårlöst försvunna vägar och kommer så småningom in i en byggnad där du pillar och klurar lite för att sedan möta en kväljningsframkallande boss i slutet. Allt det här utförs klanderfritt, i mitt tycke.

Det är bara en sak som inte känns rätt - jag fastnar aldrig med ett pussel i spelet. Allt flyter på och man kan fråga sig om spelet faktiskt är för lätt? Med tanke på att min effektiva speltid vid eftertexten ligger på cirka sju timmar kan jag nog svara på min fråga. Ja, det är för lätt och då det inte finns högre svårighetsgrader saknar spelet omspelningsvärde om man inte tvunget vill få alla tråkiga klädplagg.

Om än med ett par brister är det här på det hela taget ett helt underbart spel som ingen med en PSP bör missa - en av de bästa och mest intressanta titlarna till formatet, punkt slut! Kom bara ihåg att se över spelmiljön. Det ska vara mörkt och hörlurar är ett måste - endast då är du välkommen till Silent Hill.

Samlat betyg: 7.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10