Metroid Prime 3: Corruption

Varför kan vi aldrig vara nöjda med det vi får? Efter briljanta och revolutionerande Metroid Prime gnällde folk på att spelet var för komplext, för svårt och endast för ensamma spelare. Inför uppföljaren försökte Retro Studios därför tillmötesgå gnällspikarna bl.a. genom att inkludera ett multiplayerläge. Det dög dock inte och folk fortsatte gnälla.
I den tredje och sista delen i Prime-trilogin tar Retro Studios därför till ytterligare medel för att göra även den bredare massan tillfreds. Det första uppenbara resultatet är en inledande timme som är seriens hittills sämsta parti. Jag tänker göra precis som spelet - ta det sämsta först.

Its all about the Phazon
Samus nya vrålåk till rymdskepp landar på G.F.S Valhalla, ett kugghjul i den galaktiska federationens flotta. Vår hjältinna ska tillsammans med tre prisjägarkollegor uppdateras i den senaste händelseutvecklingen i kriget mot rymdpiraterna.

För informationen står Admiral Dane, högsta höns hos federationen och precis som alla andra karaktärer (utom Samus själv) har han faktiskt en egen röst. Skådespeleriet är på sin höjd hyggligt och jag hade lika gärna varit utan.
Så fort grunderna i historien målats upp står det klart att allt snack om "mer fokus på storyn" egentligen bara mynnade ut i ytterligare en orsak till att än en gång besöka tre områden och piska lite rymdpiratrumpa. Allt eftersom äventyret fortskrider sker det dock en del utvecklingar och det ska faktiskt sägas att även om storyn är banal har man i Metroid Prime 3 betydligt mer motivation till att göra det man gör än man hade i de tidigare delarna.

I stora drag handlar det om Dark Samus och Phazon. Denna giftiga substans hotar att förtära och korrumpera hela universum, inklusive Samus själv, om den inte stoppas och utrotas en gång för alla. Samus och tre andra prisjägare får som sagt uppgiften, men innan prologen är över är det endast Samus som inte korrumperats av det kraftfulla Phazonet. Än en gång står spelvärldens okrönta drottning helt ensam inför sitt uppdrag.
Såhär i efterhand kan jag konstatera att inledningen egentligen bara är ett skrämskott. Förskräckt hinner man tänka "vad är det här?" när Samus irrar omkring i scener som hade passat bättre i Halo eller Star Wars. Retro Studiosförsökte flörta med de mer svulstiga rymdsagorna men bortsett från en fantastisk bosstrid blir det enbart pannkaka av alltihopa. Det är först när äventyret kommer in i sin stadiga lunk som man känner igen sig. Först då börjar jag på allvar hoppas att något lika briljant som de två tidigare delarna står att vänta. Exakt hur man rangordnar de tre delarna är individuellt och egentligen oviktigt, men på en mycket viktig punkt råder det ingen tvekan om att Corruption sopar mattan med sina föregångare.

Sedan Wii släpptes har vi sett en del horribla exempel på vad som händer när utvecklare slarvar, när rörelsekänsliga kontroller slängs in enbart för att det går. Metroid Prime 3 är ett
exempel på det motsatta - vad som händer när kontrollen nyttjas exakt så som den bör. Allt trevligt men gimmickartat spakdragande och knapptryckande åsido, det är striderna som verkligen får ett lyft tack vare Wii.
Nyckeln till den mästerliga kontrollen har det motsägelsefulla namnet "lock-on free aim", där Prime-spelens gamla låsningssystem möter kontrollen från övriga FPS-lir. Spelaren låser fast siktet på en fiende och får således möjligheten att röra sig i sidled runt offret precis som i de tidigare spelen, samtidigt som man fortfarande kan styra siktet fritt. Genialiskt och smärtfritt.
Nunchuk-tillägget utnyttjas också flitigt, ofta tillsammans med den nya Grapple Lasso-uppgraderingen. Genom att knycka på handleden kastar spelaren ut lassot och hakar fast i en fiende, ytterligare ett knyck rycker loss en sköld eller rustningsdel. Lassot tillför också en ny dimension till striderna. Där de tidigare Prime-installationernas strider baserades på armkanonens olika varianter, är det i Corruption istället samspelet mellan armkanonen, Grapple Lasso och Morph Ball som står i centrum. Till en början tyckte jag det var trist att inte kunna välja mellan olika Beams, men snart inser man att det är ganska komfortabelt att slippa pillra med detta i stridens hetta. Summan av det hela är att det nu på allvar känns intressant att hamna i strid, vilket är enbart kontrollens förtjänst.
Skulle striderna någon gång bli för svåra (en del fiender kan vara riktiga plågor) tar man till Hyper Mode. Samus injicerar då en energitank i sin kropp och berikar sina attacker med Phazon, vilket får förödande effekt för motståndet. Det kan också få en förödande effekt för Samus som dör om man som spelare överanvänder Hyper Mode. Det låter mer dramatiskt än det egentligen är, ärligt talat. I slutet av spelet kan man dessutom använda Hyper Mode rätt frikostigt. Jag älskar Metroid Prime 3: Corruption! <3