F-Zero GX

Vill du ha F-Zero GX i tre ord? Coolt. Svårt. Givande.

Jag hade tänkt hyra F-Zero GX. Mina vänner och jag avverkade flerspelarspel på löpande band på helgerna, och vi såg fram emot att även göra upp med varandra i svävarkamp.
Alla andra Gamecube-spel av rang hade samlats i videobutikens spelavdelning, men på releasedagen hade inte F-Zero anlänt. Butikspersonalen meddelande att det förmodligen inte skulle få in det som hyrspel heller. Fasiken. Jag som verkligen ville ge mig in i det tuffa, futuristiska spelet. Det blev till att pytsa upp femhundra spänn för att få spela det.
Något jag aldrig ångrat.

F-Zero GX utspelar sig en framtid där Formel 1 och störtlopp ses som något för mesar; nu är det bara svävarrace i över 1000 km/h som gäller. När spelet börjar finns femton banor av skiftande längd, utformning, design och svårighetsgrad att välja bland. Vissa banor är tämligen raka med lätta svängar, medan de mer utmanande banorna åker uppochner och in och ut, i de mest fantasifulla varianter.

F-Zero GX är kanske mest känt för sin svårighetsgrad, och nog är det svårt. Jäkligt svårt. På vissa banor är det inte så mycket komma först som gäller, som att överhuvudtaget ta sig i mål. Att hålla sig på rätt spår är inte så lätt när banorna kringlar och kränger sig, och istället för att boosta över en ravin skjuter man rakt ut i världsrymden.

I F-Zero GX finns trettio svävare och deras piloter att välja på. Man kan också bygga och designa sin egen svävare. Svävarna har olika fördelar beroende på acceleration, hållbarhet och hur lätta de är att bemästra. Det finns även en inställning före varje race där man får välja balansen mellan hög maxhastighet - bra på raka banor med få svängar - eller hög acceleration - vilket är bra på mer tekniska (det vill säga toksvåra) banor.
Det speciella med spelet att boostmätaren är samma som svävarens hållbarhetsmätare. Kör du in i väggar och motståndare förlorar du alltså din möjlighet att boosta, och boostar du för mycket riskerar svävaren att explodera. Som tur är finns depåremsor på diverse ställen på banorna, som fyller på hälso/boost-mätaren. Det gäller att vara taktisk och använda sin boost på rätt ställen, beroende på var svårigheterna på banan ligger och var nästa påfyllningsstation finns. Vågar du boosta livet på raksträckan med priset att köra genom ett par tuffa svängar med hälsomästaren i botten?
För att vinna måste man våga, och man måste lära sig exakt hur man ska ta sig an de kraftigt skiftande banorna.

Förutom de tre givna spelsätten grand prix, versus och time attack finns även ett story-läge.
I grand prix-läget möts man av tre cuper med fem banor i varje. Man kan ta medalj i tre svårighetsgrader. Eller drömma om att göra det i alla fall. Versus-läget tillåter fyra personer att kämpa på delad skärm, med något förenklad grafik som följd. Det är dock ingen pick-up-and-play fest. Den som lärt sig banorna bäst kommer att vinna, så det gäller att alla tränat ordentligt för att det ska bli någon strid.
Time trial är spelets bästa läge. I vanliga fall brukar jag tycka det är trist att nöta varvtider i spel, men F-Zero är år så läckert och utmanande att jag bara uppskattar det mer med de tjugonio fienderna ur vägen, när all koncentration ligger på att bemästra varje sväng av banorna under tre varv, utan att klanta sig.
Apropå misstag: det är inget man får göra i storyläget. Här är man spelets omslagspojke Captain Falcon, och man utsätts för diverse händelser i något som mycket vagt liknar en story. De tekniskt läckra, men designmässigt förskräckliga filmsekvenserna följs av svävaruppdrag, inom eller utanför tävlingsbanan. Det kan handla om att man måste ta sig till täten av en svävarkolonn och krascha en viss fiende, medan alla de andar svävarna försöker stoppa dig. Det första uppdraget är inte mer än uppvärmning, men sedan bryter helvetet ut. Här lämnar spelet kategorin svårt och närmar sig omöjligt. I de följande uppdragen räcker ett misstag och det är över; snudda väggen en enda gång under ett flera minuter långt race, och det är bara att starta om. På de senare utmaningarna är det enda sättet att vinna att ta sig in i spelets kod och skriva om den.

Grafikmässigt håller F-Zero hög klass. Även på en modern HDTV ser det jäkligt snyggt ut. Banorna är läckert designade och spelet rör sig silkeslent och rent. Designen av piloterna däremot är precis så gräslig som den bara kan bli, men det är ingen man behöver befatta sig med under de intensiva racen.
Musiken är någon form av svävartechno... Den gör inget direkt väsen av sig; den finns där, och fyller sin funktion.

F-Zero GX är ett spel som levererar. SEGA-studion Amusement Vision visste vad de gjorde när de tog sig an Nintendos klassiska spelserie. Spelet har en långt högre svårighetsgrad än vad Nintendos egna spel brukar ha; det måste man ha i åtanke, men blir du uppmuntrad och inte avskräckt av utmaning är F-Zero GX definitiv ett spel att titta närmare på. F-Zero GX är ett lyxigt, hårt, oförlåtande, färggrant spel som skänker spelglädje under ett oräkneligt antal timmar.

Jag kommer förmodligen aldrig att bemästra det. Men jag kommer aldrig att sluta försöka.

Fördelar: Läcker grafik, härliga banor, utmanande, många spellägen och inställningsmöjligheter

Nackdelar: Galet svårt, vidrig karaktärsdesign, fult omslag