Shadow of the Colossus (2005)

Det är någon mystisk stämning när jag rider över de enorma slätterna. Det är helt knäpptyst. Jag hör endast vinden susa i bakgrunden, och min trogne hästs tapprande steg mot marken. Vi rider längs en flera hundra meter djup ravin. Min häst vill inte rida för nära. Den har nämligen en egen vilja.

Vi rider vidare, genom dalar, berg, grottor och ökenområden. Plötsligt känner vi hur hela marken skälver till lite. Jag höjer mitt magiska svärd och ser hur en ljusstråle från svärdet visar vart min nästa utmaning väntar.

Vi fortsätter rida. Och där, där i fjärran ser jag den. En enorma stenkoloss går med tunga steg mot mig. Hela marken skakar när min häst kämpar med att ta mig närmare. Agro, som min häst heter, rider snabbare. Och snabbare. Vi rider rakt mot kolossens ben. Jag väntar ivrigt och.....DÄR slänger jag mig av hästen och lyckas precis få tag i kolossens ben. Jag börjar klättra upp för den stora stenjätten. Efter ett tag upptäcker jag att kolossen har päls. Och att kollossen vänder och vrider på sig för att få bort mig. Men jag håller fast mig i pälsen. Jag är så nära.

Jag är flera hundra meter ovanför marken nu. Ett fall skulle betyda en snabb död. Jag kämpar mig vidare upp för jättens huvud. Där. Det lysande blå märket lyser på jättens hjässa. Jag tar åter fram mitt svärd. Jag höjer svärdet, tar sats med armarna, och stöter till. Jätten vrålar, snurrar runt och gör allt den kan för att få bort mig. Men jag håller mig kvar i pälsen. Jag höjer igen. Stöter. Höjer. Stöter svärdet igen. Och en sista gång. Ett sista vrål som säkert hörs över hela världen. Jätten faller till marken, och tar mig med sig. Precis innan vi slår mot marken, slänger jag mig av jätten. Jag landar i sanden, och blir medvetslös för en stund. Men min häst kommer springande mot mig.

Lite senare är jag tillbaka i det stora templet. På ett litet altare ligger hon. Den vackra flickan. Endast genom att döda kollosserna kan jag ha en chans att väcka henne från sin eviga sömn. Jag visslar på min häst. Det dröjer inte länge förrän Agro kommer springande upp för tempeltrapporna. Jag hoppar upp på Agro. Vänder mig en sista gång och tittar på flickan.

Och rider sedan iväg för att möta nästa koloss. Kanske är det en gigantisk fågel, en underjordisk orm, eller en människoliknande jätte. Jag har ingen aning. Vi rider vidare, och försvinner bort över de enorma slätterna..