Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Ico

En fördömd pojke, en prinsessa vars död har sedan länge varit förbestämd. Tillsammans bryter de sig fria ur ett gigantiskt fängelse i ett äventyr olikt alla andra.

Ico är på många sätt ett unikt spel. Det sorteras lite slarvigt in i äventyrsgenren, med temat fantasy. Men i Ico finns det varken hjälpsamma bybor, pengar, rustningar eller bossar.
Spelet handlar om ett par, till att börja med främlingar, som dock bygger ett starkt band mellan sig utan att ens förstå varandras språk under deras flykt från ondskan. Det handlar om känslor snarare än underhållning, och striderna ligger aldrig i fokus.
Ico anses av många vara "spelet som ingen spelade men alla älskade". Det har blivit populärt att gilla Ico, helt enkelt.
Men med nyutsläppningen för några få år sedan så fick många en ny chans att pröva på det smått legendariska spelet. Med åren verkar det som om det flesta känslorna bleknat ur spelet.
Om det ens någonsin var så bra som det sades kanske vi aldrig får veta, men detta är min recension av spelet idag.

I spelets början rör sig kameran sakta genom en skog. Solstrålar lyser starkt genom trädkronorna, fåglarna kvittrar högljutt och löven såsom gräset lyser ljusgrönt i solskenet. En vacker scen.
En mörk hov slår i marken och dämpar kvittren. Tre stycken stora, svarta hästar kommer skrittande. Varje av de tre hästarna har en silvrig stålmask för pannan, alla tre med ett litet skinande horn utstickande. De bär alla tre på tung packning hängande på bägge deras sidor, bevis på att deras resa inte varit kort.
På hästarna sitter tre män. Den främste och den siste bär läderrustning och behornade hjälmar som helt skymmer deras identitet. Hjälmarnas långa horn är bakåtböjda och elfenbensvita.
Men det märks att ingen av de två männen har högre status än den tredje mannen. Han är iklädd en svart särk och har en säck skymmande hans ansikte, en präst eller äldste i sin by. På hans häst finns dock någonting mer. En liten pojke sitter framför munken. Pojken är iklädd ett orange klädesplagg med en blå och vit mantel över. Pojken, likt männen, har horn. Ingen hjälm.
De tre hästarna kommer fram till en liten stenbelagd platå. Vid dess kant stupar landet rakt ner, långt ner till vattenytan därunder. Ifrån platån skjuter även vad som skulle kunna tänkas vara en bro, men den sticker bara ut några meter. Kameran fortsätter, till andra sidan stupet, till vad bron leder mot. Ett stort slott placerat på en liten ö kommer in i bild, omöjligen byggt av människohand.

Pojkens namn är Ico, döpt till samma namn som alla hans likar före honom själv. Ur Icos mörka hår skjuter nämligen två stycken långa horn. Enligt uråldrig tradition ska varje Ico föras till Drottningens slott, låsas in och lämnas för att dö.
Han förs till en enorm sal med 56 stycken urholkningar i väggen. I varje urholkning står vad som på utsidan ser ut att vara en stor sten, dekorerad med gammal skrift och med ett litet kikhål. En av dem står öppen och när en av männen sätter ner Ico i den framgår det för honom att det är en cell. Mannen ber Ico att inte skylla honom för vad han gör och cellen stängs.
En tid efter att männen har lämnat Ico så börjar dock ett kort, oväntat jordskalv och lite av upphöjningen pojkens cell står på lossnar. Cellen välter över, slår i marken och öppnas. Ico flyger ut och är fri. Men han är fortfarande fast i det enorma slottet och måste nu fly, något som visar sig lurigare än han först anat.

Annorlunda nog sker all konversation i spelet på två olika påhittade språk. Allt som Ico säger textas, samt det de tre männen säger när de för Ico till slottet. Allt annat är textat i mystiska symboler och spelaren får fundera bäst han vill på vad det betyder, innan man klarat spelet och låser upp textning till allt som sägs utom det sista ordet som sägs i spelet.

En kort bit in i spelet kommer man till insidan av ett högt torn och högt uppe i taket, sittandes i en rostig bur, ser man en tjej. Hon är klädd helt i vitt och har likblek hy, Yorda. Spelets "hjältinna". När man lyckats frita henne är det första som händer att en mörk portal öppnas i marken och en skuggvarelse försöker kidnappa Yorda. Ico plockar upp en planka och lyckas kämpa bort den, men när han frågar tjejen om av som just hänt inser han att tjejen och Ico pratar två stycken helt olika språk. Nu måste de ta sig ut tillsammans, men mycket hindrar Ico från att ta med sig Yorda. Oavsett hindren lämnar han henne dock inte, utan riskerar sitt liv för att rädda henne gång på gång på gång. Det är i mångas åsikt inte förrän här spelet börjar på riktigt, även om man kontrollerat Ico sedan han trillade ur sin cell.

Yorda är rätt annorlunda jämfört med andra medhjälpare i spel. Hon kan i stort sett inte göra något själv utom att gå och klättra. Genom den största delen av spelet måste man leda runt henne och skydda henne från de ondsinta skuggvarelserna som försöker tillfångata henne och dra ner henne i mörka portaler som öppnas i marken. Även om hon kan springa själv så kan hon inte klättra särskilt högt och inte heller hoppa utan Icos hjälp.
Då Ico inte håller Yorda i handen springer hon runt och nyfiken ser sig omkring. När Ico klättrar runt i slottet ut löser olika pussel på platser hon inte kan ta sig till springer hon till en plats där hon har bra sikt och oroligt tittar efter Ico.

Skuggvarelserna som förföljer en genom slottet är snyggt gjorda men att slåss mot dem känns väldigt enformigt. Ico kan bara slå tre olika slag, två stycken som bara utförs om man rör på sig, och fienderna tar runt åtta slag för att dö så länge man använder träplankan, ungefär halva spelet och tyvärr den halva som har flest strider. Senare i spelet hittar man dock fler vapen som underlättar striderna avsevärt.
I samband med att skuggorna konstant hoppar bakåt, sjunker ner i marken och även kan flyga undan så blir striderna ofta rätt långa. Underhållningsnivån ligger dock alltid och pyr på noll, man blir aldrig riktigt uttråkad av striderna, möjligtvis för att man vet att ett roligt pusselmoment lär komma efter. Det känns som om man kunde gjort striderna betydligt bättre, dock.

Efter att man träffat Yorda så försvagas handlingen starkt och bara en klippfilm driver handlingen framåt de kommande fyra-fem timmarna. När man börjar närma sig sagans slut så dras dock tempot upp och både mycket intressanta designval, förbättrade grafiska effekter, annorlunda pussel och stor avsaknad av fiender gör att allt planlöst springande känns värt det. Den största och mest rörande delen av handlingen berättas även mot slutet och får en att önska att även mitten av spelet hade haft liknande handling. Istället så lämnas många saker osagda och spelaren får själv utveckla en idé om vad det är som verkligen händer i spelet.

Inte mycket bör sägas om spelets grafik. Den är inte underbar utan snarare rätt kantig och texturerna för det mesta lågupplösta men på samma gång känns den aldrig ful för att vara ett så pass gammalt spel, någon som många som spelar det verkar missa. Ljuseffekterna och spelets kontrast är dock vacker. I slottet är allt brunt, grått eller mörkt men so fort man kommer ut på någon slottsgård så blir allt genast ljusare och gräset nästan bländar. Det är välgjord variation och några trimningar av grafiken i spelets senare del gör att betyget höjs ytterligare.
Spelets design är rakt igenom bra, slottet är vackert gjort och med hjälp av kameran som man nästan kan vrida ett helt varv så kan man lätt se sig omkring.

Spelets kontroll är okej, men inte mer. Man springer i två hastigheter med den ena styrspaken och med den andra kan man vrida kameran i nästan vilken riktning som helst, fast den alltid sitter fast på en bestämd plats. Man kan hoppa eller klättra med en knapp, slåss med en knapp och med en knapp sköts smart nog allt som har med Yorda att göra: man kan ropa på henne, hålla hennes hand eller hjälpa henne klättra. En av knapparna gör också att man går saktare, men det finns bara ett tillfälle i spelet det hjälper och funktionen är helt och hållet onödig.

Spelet använder väldigt sällan musik, istället består bakgrundsmusiken av ett dussin olika variationer av vinden som blåser. Detta är faktiskt ett riktigt passande designval som förstärker känslan i spelet. Mot slutet av spelet när musik äntligen kommer in är den extremt vacker och effektfull.

Pusslen i Ico består för det mesta av att klättra runt i slottet för att kunna dra i komiskt opraktiskt placerade spakar eller knuffa runt lådor för att klättra på eller trycka ner en stor knapp. Fastän de flesta pusslen i Ico är rätt simpla så är de underhållande och just att klättra runt i slottet är briljant. När man klättrar i hängande rep eller kedjor svingar de mycket realistiskt och när man gungar fram och tillbaka är faktiskt förvånande välgjort och när man släpper taget och flyger iväg så börjar kedjorna ringla sig som ormar.

Spelet är synd nog bara mellan fem och sju timmar långt.
När man klarat spelet så låser man upp textning till all dialog utom det sista ordet, ett nytt vapen som kan hittas i spelet, underligt nog några olika filmfilter (så bilden blir grönare, brunare och liknande) och förmågan att spela två spelare - den ena spelaren som Ico och den andra som Yorda. Detta har jag personligen inte prövat ännu men tänker testa snarast möjligt.

Kort sagt är Ico inte alls så bra som folk påstår: grafiken, kontrollen och ljudet är inget speciellt men designen och handlingen gör att det fortfarande blir spelvärt.
Om du gillar denna sortens mer känslosamma spel eller gillar spelets uppföljare Shadow of the Colossus rekommenderar jag att du köper spelet om du hittar det. Det nysläpptes för några år sedan och därför kan man fortfarande hitta det på hyllorna.

Medlemsrecensioner10
Samlat betyg: 9.5/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10