SSX On Tour

Hårdrock, klotter och våld mot små barn: SSX-serien har drabbats av tonårsångest.

Man kan inte sälja samma sak till samma människor hur länge som helst. När en spelserie ska utvecklas och finna nya köpare är det vanligen spelmekaniken eller imagen som får stå för omstöpningen. Då kontrollen var finslipad till perfektion i SSX 3, har EA Canada smart nog satsat på att ge ljud och bild en rejäl chock.

En yetihand öppnar en bok med tuschklotter, ackompanjerat av Iron Maidens klassiker Run To The Hills. Vad högstadieteckningar och de vita nybyggarnas massakrer på indianer har med extremsport på snö att göra kan man fråga sig, men det är uppenbart att SSX har skaffat sig en ny attityd.

Den elektroniska popmusiken från SSX 3 har blivit hårdrock och hiphop. Visuellt är det halvlustiga tuschfigurer mellan loppen, medan grafiken under tävlingarna ligger närmare SSX 3s halvrealism, förutom att bonusföremålen och träden drar tankarna till kalligrafifesten i Okami.

Den förändring som dock ska visa sig mest genomgripande är att man inte längre spelar som de gamla snowboardhjältarna i spelets huvudläge - The Tour - istället ska man skapa en egen figur.

Men jag vill spela som Kaori! Det är halva nöjet med den här serien.

Ingen panik. Andas ut, andas in. Jag får väl skapa det österländska lyckopillret då.
Det går inget vidare. Inställningsmöjligheterna är begränsade och istället står jag med en butchig lesbo-feminist, som ser som om hon vill läxa upp mig hon hamnar i närbild.
Där fick jag för att jag försökte skapa en japansk skolflicka.

Men nu ska det bli åka av! Nytt för SSX On Tour är att man kan välja mellan skidor och snowboard, men jag håller mig till den för serien traditionella snöbrädan.

I The Tour har friheten från SSX 3 sagt farväl, och inte heller har man återvänt till SSX Trickys strikta världsturné. I SSX On Tour blandas regelrätta tävlingar med all sköns småutmaningar hur som helst. Det är som Forrest Gumps chokladask - man har ingen aning om vad som väntar.

Tävlingarna handlar i vanlig ordning om antingen race eller trickpoängsamlande, med hela åtta åkare den här gången.

I utmaningarna är man i jakt på Shred Hype. Man visar sig tuff i backen, helt enkelt. Det kan vara allt från att raila ner för en brant utan att nudda snön, till att komma undan den jagande pistpolisen eller på tid knuffa omkull ett visst antal skidåkande barn.

Framgångar ger pengar, medaljer och hype, och jag klättrar på världstopplistan, som ser misstänkt ut som en online-ranking.
Ja, spela online, fast offline: det är en känsla som allt mer lägger sig över The Tour, att det är en lekplats för många, med bara en spelare tillåten. Jag känner mig ensam.

Här har vi det främsta problemet med SSX On Tour: känslan av sammanhang har försvunnit. Det är ingen interaktion mellan åkarna. Jag har ingen koll på vilka mina motståndare är: namnen på topplistan är tecken och inget mer. Ingen radioröst berättar om vad som varit och det som kommer hända. Det finns ingen tyngd i spelvärlden.
Och vad då, On Tour? Alla tävlingar utspelar sig på samma ställe.
Min egenskapade åkare är inte speciellt intresserad av omvärlden - mer än att hon poserar som en rockstjärna efter varje vinst.

Ärligt talat, älskar du Dio och Guitar Hero-karaktärer är det bara att gratulera, men jag föredrog den meditativa stämningen från SSX 3. Rock-attityden känns påklistrad. Overkill med Mötorhead är en av mina favoitlåtar, men passar den i ett snowboardspel? Nej, jag tycker det.

Och Kaori? Är hon död och begraven? Nej då, tillsammans med de andra veteranerna återfinns hon i Quick Play - läget där man kan kämpa mot en vän på delad skärm.
Två år har gått sedan sist - glöm allt vad fyrverkerisprakande glädjetjut och pandaryggsäckar heter - Kaori har blivit en allvarlig ung dam.
Det är inte vanligt att spelkaraktärer växer upp och förändras - speciellt inte i en lättsam spelserie som SSX, och det här känns onekligen intressant. Synd att jag inte får spela som henne i The Tour, och få en inblick i vad som lett till hennes förändring.

Spelmässigt finns det inte mycket att klaga på i SSX On Tour. Kontrollen lämnar mig aldrig i sticket och EA Canada har lärt sig hur man bygger underhållande banor. Bara-en-gång-till är ett centralt fenomen för den här spelserien, och SSX On Tour är inget undantag.
Spelet har den lyxiga känslan man får av ett bra spel, och saknar de många irritationsmoment som karaktäriserar ett dåligt - men mitt i spelet finns ett hål där mitt engagemang borde funnits.

Jag köper kläder, bättre brädor och galnare frisyrer, låser upp nya karaktärer till Quick Play, testar skidåkning med Kaori och åker bakläges, återvänder till världsturnén och blir allt mer hypad - men hur mycket jag än stiger på rankinglistan känns det inte som jag tar mig någonstans. Jag står och stampar på samma plats och fast jag ständigt bjuds på skiftande utmaningar, så blir spelet allt mer enformigt. Det stora spelmässiga lyftet kommer aldrig.

Jag tvivlar inte på att en nykomling till serien kan få en stor upplevelse av det här spelet, men jag hade hoppats på mer.

SSX serien nådde sin peak med det tredje spelet: bitarna föll på plats och skapade ett otroligt underhållande, avslappnat, intensivt och engagerande spel. På samma sätt som trean pressade allt som var bra ur Tricky och skapade ett mycket bättre spel misslyckas On Tour med att förädla och utveckla 3:an. Istället för ett steg framåt blev det ett halvt steg tillbaka.

On Tours tonårsuppror var inte rätt väg att föra serien framåt, och efter avstickaren med SSX Blur till Wii har det varit tyst om serien. Kanske kommer det inte något fler SSX.
Nej, säg att det inte är så!

Fördelar: mycket underhållande, skön kontroll, snygg grafik, bra banor, ständiga överraskningar, såväl snowboard som skidor, bra musik

Nackdelar: The Tour är inte direkt engagerande, något påsklistrad attityd, musiken passar inte riktigt in, onödigt karaktärsskapande, känns som ett online spel utan online-läge, något enformigt, snowboard och skidor skiljer sig inte så mycket