Fallout 3
Jag spelade aldrig föregångarna. Anledningen är att jag aldrig ens hört talas om serien förrän ett halvt decennium efter de två första spelen släppts och då var det för sent. Spelen var gamla, grafiken likaså och konceptet tilltalade mig inte på grund av att spel som Neverwinter Nights övertygat mig om att rollspel av den fria sorten gör sig bäst i förstapersonsperspektiv. Av den anledningen kan jag inte jämföra Bethesdas första spel i serien med Interplays två tidigare men jag kan försöka få människor som gillade Oblivion att inse att Fallout 3 är bättre - för det är precis vad det är.
För mig var Oblivion i slutändan en besvikelse. Spelet hade kvar sin frihet från föregångarna men den gamla känslan och atmosfären som de tidigare spelen haft hade bytts ut mot ett vackert men tråkigt landskap och en historia som både var trist och raka motsatsen till originell. Idén att införa röster till all dialog i spelet var i min mening ett steg framåt - och två steg bak. Dialogerna hade tappat sitt djup och omfång och all bakgrundshistoria hade tryckts ner i spelets hundratals böcker istället. Trots att invånarna nu gick och la sig på nätterna, äter mat då de är hungriga och faktisk kan sätta sig ner på en stol så tappade de mycket av sin personlighet då deras dialog begränsades till det yttersta. Att Cyrodiil, imperiets huvudprovins, dessutom bebos av mindre än två tusen invånare är inget som bidrar till den episka atmosfär som utvecklarna ville förmedla. Inte heller bidrar det faktum att det stora avgörande slaget i spelet utkämpas av ungefär trettio stridande krigare på varje sida. Föregångaren Morrowind utspelade sig på en den relativt lilla och ogästvänliga ön Vvardenfell och att den är bebodd av mindre än två tusen invånare känns betydligt mer övertygande.
Oblivions spelsystem var helt enkelt inte anpassat till det episka rollspel det försökte vara. Oblivions spelsystem var mer anpassat för en värld med färre invånare men där varje invånare har en historia att berätta, en värld som inte behöver skalas ner i både tid och rum och en värld där varje val faktiskt påverkar inte bara ens egen karaktär utan hela historien - från början till slut. Det faktum att Fallout 3 grundar sig på Oblivions spelsystem var något jag var skeptisk till på förhand men som jag efter bara några timmars spelande insåg var ett riktigt genidrag - för vad Fallout 3 är, är det spel Oblivion i många avseenden borde ha varit.
Fallout-spelen utspelar sig i en postapokalyptisk framtidsvärld, i ett slags parallelltuniversum till vårt egna. Under kalla kriget bröt ett kärnvapenkrig ut och hela världen förvandlades till en radioaktiv soptipp där varje dag är en kamp för överlevnad för hela den mänskliga arten. Miljarder djurarter har försvunnit från jordens yta och de som överlevt har muterats till vidunder. Endast människan tycks vara den art som behållit sin ursprungliga genuppsättning även om en del av population inte haft lika tur. Ghulerna är ett exempel på detta då deras hud blivit bortbränd av den radioaktivitet som de blivit utsatt för i sina yngre dar men som av en mystisk anledning saktat ner deras åldrande. De stöts ut ur samhällen och en del blir vad som kan liknas med hjärndöda zombies. Djur som tidigare varit ohyra har nu vuxit till sig för att ta revansch på mänskligheten. Kackerlackor har blivit stora som katter och mullvadar har muterat sig till hundars storlek och det är endast vid ett fåtal mindre bebodda bebyggelser man kan känna sig någorlunda säker.
Det finns många saker att glädja sig åt i Fallout 3 men det första man upptäcker då man lämnat den plats där ens karaktär levt sina första arton år - i Valv 101 - är det geniala stridssystemet. Striderna i Fallout 3 för mina tankar tillbaka till tiden i mellanstadiet då man spelade pappersrollspel på rasterna i skolan och där ens karaktär inte bara hade kroppspoäng utan där varje kroppsdel även hade träffpoäng och därigenom både kunde kapas och skjutas bort fullständigt. På samma sätt fungerar stridssystemet i Fallout 3. I grunden fungerar systemet som en medioker förstapersonsskjutare med skillnaden att du när som helst kan pausa striderna och sikta in på valfri kroppsdel på din motståndare och olika procentsatser dyker upp. Desto längre bort fienden är och desto mindre yta den valda kroppsdelen tar upp, desto mindre är sannolikheten att träffa. Träffar du och har skadat fienden tillräckligt i den beskjutna kroppsdelen och fiendens kroppspoäng tar slut så filmas blodkalaset ur bästa möjliga synvinkel och det tar många timmar innan man sett dem alla och än fler innan man slutat fascinerats. Ens karaktärs egen färdighet med det valda vapnet påverkar självklart också väldigt mycket procentchansen och har man en allvarligt skadad arm så blir det väldigt svårt att sikta både i realtid och i V.A.T.S. - som siktsystemet kallas. Detta, tillsammans med de gråa men annars ganska varierande miljöerna i "The Capital Wasteland", bidrar till en våg av strategimöjligheter som jag inte sett i rollspel på ett bra tag nu. Man bör noga fundera på vilken väg man ska ta i vildmarken om man inte vill bli överrumplad av ett gäng plundrare eller supermutanter i det öppna och varje vapen i spelet har sina för och nackdelar i olika situationer. En del vapen kan dock tyckas ganska obalanserade som till exempel pistolen som är för dålig i jämförelse eller raketkastaren Fat Man som skjuter iväg mindre atombomber, men dessa är å andra sidan väldigt vanliga och billiga respektive sällsynta och dyra, både i sig och i den ammunition vapnen kräver.
Det som ökar känslan av den smutsiga och fördärvade värld Bethesda målar upp är att det finns nästan inget vapen i spelet som är helt då man hittar det, varken på döda fiender eller i de fåtal affärer som är utspridda kring USAs sedan länge förstörda huvudstad Washington DC. Ibland är vapnen helförstörda men oftast är de bara ganska ordentligt utnötta, vilket kan orsaka jobbiga - men smarta - vapenlåsningar mitt i en eldstrid. Om man vill ha sig ett väl fungerande och pålitligt vapen så får man helt enkelt jobba lite för det. Man kan förstås reparera vapnen hos diverse vapenhandlare men de har sällan en reparationsfärdighet över trettio och tar dessutom oförskämt mycket betalt. Vill man ha ett vapen som gör maximalt i skada och inte sviker en då man behöver det som mest så behöver man två saker: hög färdighet i reparation och reservdelar i form av likadana vapen som det man vill reparera. Systemet fungerar bättre och känns betydligt vettigare än det i Oblivion där ens hammare går sönder vart annan sekund och där man inte tycks behöva material för att laga trasiga rustningar.
Ett av de största problemen med Oblivion var dock att fienderna blev bättre i snabbare takt än vad du själv blev. Detta resulterade i att striderna bara blev mer och mer utdragna och att det blev svårare och svårare ju bättre ens karaktär blir. Att gå upp i nivå och utveckla sin karaktär blev något man försökte undvika. Det var dessutom en barnlek att uppnå högsta rank i de flesta fraktioner i spelet som exempelvis "The Dark Brotherhood", "Fighter's Guild" och "The Arena" på första nivån medan det blev betydligt svårare på högre nivåer. Hur utvecklarna riktigt tänkte då de utformade systemet förblir ett av spelbranschens största mysterium. I Fallout 3 har de gjort bot och bättring men en del av problemet finns fortfarande kvar. Varför kan de inte förstå att lätta ställen ska förbli lätta genom hela spelet och anledningen till varför man går upp i nivå är för att man ska kunna utforska områden där man tidigare skulle få storstryk?
Balansen mellan muterade djur och mänskliga fiender är också ganska dålig när det kommer till belöning i form av erfarenhetspoäng och byte. Den mest fruktade fienden i spelet, Deathclaw - en enorm och förskräckligt snabb best - får man lika mycket erfarenhetspoäng av som man får av en fullt utrustad Enclave-soldat. Bekymret är att en Deathclaw är fem gånger farligare och efterlämnar sig bara en klo medan soldaten efterlämnar sig dyr utrustning som är värd mer än ett halvt tusen Nuka-Cola kapsyler, vilket är den valuta man använder i det splittrade och radioaktiva USA.
Fallout 3 är, med undantag från stridssystemet, mycket likt Oblivion då det kommer till hur det är utformat, både till menyer och till hur handlingen förs framåt, hur uppdragen är utformade och till arean av den yta man utforskar. Men det de gjort så mycket bättre i Fallout 3 är de olika personligheterna som alla civiliserade karaktärer i spelet har. Nästan varje karaktär ger intrycket av att ha en unik röst och dialog och det är nästan bara anonyma vakter som repeterar samma fras med samma röst som någon annan har. Man kan exempelvis stöta på en pojke i den lilla staden Rivet City (som egentligen är ett bosatt skepp som gått på grund) och bli bemött av en frustrerad och sorglig liten snorvalp. Snart visar det sig dock varför pojken är på så dåligt humör - hans mor är en bitter alkoholist med sociala och psykiska problem. Hur man hanterar den här relationen beror på ens egen spelstil och på ens karaktärs färdigheter. Senast jag spelade så övertalade jag pojken att rymma hemifrån men det finns andra sätt att hantera situationen på och sådana här händelser och sociala spel är förstås scriptade men helt spontana och du väljer genom ditt handlande hur de ska sluta. De noteras aldrig i Quest-fliken i spelmenyn och för sällan själva handlingen framåt men det gör att världen på riktigt känns levande och gör att du lättare lever dig in i den karaktär du vill spela.
En nyhet för Bethesda är att införa samvetssystem i sina spel. Det i Fallout 3 är bara på nybörjarnivå men det är ändå välkommet. Gör du en ond gärning så får du dålig karma och gör du en god gärning får du god karma. Det är som sagt ett simpelt system som gör att ens genomgoda karaktär med helgon som moralstatus kan oprovocerat skjuta skallen av en oskuldsfull ung servitris och förbli ett helgon efteråt. Trots denna moraliska lucka så gör systemet ens karaktär mer intressant och man är ständigt på jakt efter nya moralpoäng för att bli den ängel eller djävul man vill att ens karaktär ska bli. Ens moraliska val bestämmer även hur spelet slutar, vilket är ett inslag jag saknat i Elder Scrolls-spelen men som jag ändå inte tycker de ska anamma.
Men det som Bethesda nästan lyckats bäst med i Fallout 3 är balansen mellan spelarens och karaktärens skicklighet som är näst intill perfekt men inte bara då det kommer till spelets stridssystem. Både spelets låsdyrkande och datahackande är genialiskt utformade för att sätta både spelarens och dennes karaktär på prov. Provet är dessvärre kanske lite väl enkelt då både låsdyrkandets fingerpillrande och hackningens Mastermind-inslag är ganska lätta att bemästra då man väl förstått sig på dem och har en gnutta tålamod till sitt förfogande men ens karaktär måste ändå ha en viss färdighetsnivå för att klara av de lite svårare svårighetsgraderna.
Den politiska situationen i det område man spelar i styrs av två huvudsakliga fraktioner: "Enclave" och "Brotherhood of Steel".
"The Enclave", med president Eden som ledare påstår sig vara kvarlevorna av Amerikas Förenta Stater och "The Brotherhood of Steel" kan ses som de rebeller som motsätter sig överhetens tyranni. Den sida du i slutändan bekänner dig till avgör du själv och spelet har även en del små överraskningar i sitt bagage, överraskningar jag dessvärre personligen inte är så förtjusta i men det är en ytterst personlig åsikt som jag inte tror att speciellt många delar med mig. Huvudhandlingen är i övrigt nästan helt klanderfri, om än några timmar för kort, och något som till en början verkade vara en enkel livsberättelse blev mot slutet så mycket mer.
Precis som i andra fria rollspel finns den även en hel del sidouppdrag man kan ägna tid åt. Vilken uppgift du än tar på dig så finns det nästan alltid minst två sätt att klara uppdraget på och du tvingas nästan aldrig göra något du inte vill att din karaktär ska göra, vilket är en skön omväxling. Problemet med sidouppdragen är istället att de är svåra att hitta. Om detta beror på att de verkligen är svårare att hitta eller att de är ovanligt få till antalet vågar jag dock inte svara på men en sak vet jag - de håller en mycket hög klass. Att spränga bort byn Megaton med hjälp av den dyrkade atombomben i bosättningens centrum hör till ett av de skönaste uppdragen jag spelat i ett spel överhuvudtaget. Dessvärre var själva byn i sig mitt favorittillhåll genom halva spelet att samla kraft på och införskaffa proviant i så min onda(och andra) karaktär fick nöja sig med den löjliga lilla bosättningen Arefu då det kom till att vila upp sig efter en resas strapatser. Att han dessutom fick sova i huset med delvis uppätna lik gjorde inte saken bättre men jag kan inte påstå att han förtjänade bättre.
Fallout 3 är väldigt likt Oblivion men ändå så olikt. Till en början saknar man de mysiga skogarna och de stora gula fälten, de vackra, icke-radioaktiva, haven, de söta djuren med bara ett huvud och de ståtliga, icke-improviserade, städerna, men efter att ha spelat Fallout 3 i över 40 timmar så inser jag att det inte är utsidan som räknas - utan det som räknas är insidan på fyra illvilliga stråtrövare och deras lemmar som flyger åt alla håll. Det finns lite i Fallout 3 som är så tillfresställande som att kasta en välplacerad granat mitt i nästet av dessa samvetslösa mördare och se deras söndersprängda kroppar täcka mitt synfält då de flyger genom luften.
