Need for Speed: Undercover

Jag minns när jag var liten och min familj åkte till Spanien i en vecka. Jag hade verkligen sett fram emot det hur länge som helst och var helt uppe i varv i månader. Men när vi väl kom dit så regnade det nästan konstant och jag lyckades att bryta min arm. Aldrig har jag varit så besviken som jag var just då.

Need for Speed: Undercover. Helt plötsligt kommer den totala känslan av besvikelse, som jag kände när jag var liten, fram igen. Efter att precis ha tagit körkort och lämnat fantasivärldens extrema farter, så var jag väldigt sugen på att återvända till min hemmaplan. Bilspel har alltid stått mig nära hjärtat. Och Underground 2 är nog det bilspel som jag har lagt ner mest tid på. Det var kul och damn, vad jag stylade mina bilar.

Nu var man tillbaka, med NFS: Undercover och vilka höga förväntningar jag hade på detta spelet. Förväntningar som krossades lika snabbt som jag kan säga "Nu slutade någon tänka".

Visst körkänslan har väl inte alltid varit den bästa i NFS, men inget jag egentligen har tänkt på eller överhuvudtaget klagat på. Men nu skulle man helt plötsligt lyckas sätta sina kloka huvuden i vänteläge och skapa en av dom tråkigaste känslorna någonsin. Jag sitter och lirkar och har mig med min kontroll i handen, samtidigt som jag känner hur jag inte har någon kontroll över huvudtaget.

Vad man satsat på i denna upplaga är också att skapa en häftig story, med coola filmsekvenser där en lite sexig Maggie Q skymptar förbi. Jag har alltid varit svag för små filmsnuttar i tvspel och jag måste erkänna att jag faktiskt tycker att även dessa är lite lyftande.

Utbudet av bilar är också något som lyfter spelet. För det var längesen jag hade så mycket snygga bilar att styla och mecka med.

Men det känns nästan som att där tar det slut med positiva saker för min del. Spelet bjuder inte på några häftiga miljöer och racen känns väldigt uttjatade och strikta.

Nej, ska det bli något annat köp av NFS så ska det gå under namnet Underground 3.