Svenska
MEDLEMSRECENSION

Mirror's Edge

Nyskapande, stilistiskt och vackert. Vad kan gå fel?

Dice har något väldigt unikt här. Det var den första känslan jag fick efter att ha spelat igenom demot till Mirror's Edge. Jag fick till och med känslan att de kunde ha gjort ett mästerverk. För spelet har potential att bli det, absolut. Fast då måste allt klaffa. Verkligen allt. Design, fiender, miljöer, story och styrningen. Allt måste sitta som ett smäck.

Hur är det då med dessa punkter? Är de så självklara som man kan få illusionen av i de vackra reklamerna på spelet som rullar på tv? Jo, två punkter finns verkligen där. Designen är utsökt elegant och sparsmakad och kontrasten av alla färger som slår en gör att man gnuggar sig i ögonen om och om igen för att förstå hur otroligt läckert det ser ut. Väl passande till designen är den sköna musiken som är lika stilistisk och vacker som staden man springer i. Punkt nr två som jag tänker på är miljöer, och även den känns som att de är inne på rätt spår när de utan problem byter mellan kontor, storstad, hustak, byggarbetsplats, hamn, tågbanor och kloaksystem. För alla känns som att de ska kunna ge dig möjligheter till lite härlig klassisk parkour.

Hela spelet är ju byggt runt parkour och dess kultur. Det är grymt fascinerande och häftigt när man ser en människa utan problem slänger sig mellan hustak och rör sig kvickt från punkt A till punkt B genom den urbana djungeln. Att få uppleva det själv, utan alla faror och all träning som det innebär för att bli en hardcore parkour känns väldigt befriande och öppnar för ett helt nytt sätt att se på spelmiljöer. Istället för att de ska vara en bakgrund för all action har de nu huvudrollen då de hjälper dig att med den snabbaste vägen ta dig från, ja, punkt A till punkt B.

Vad kan då gå fel? De har ett så bra upplägg, vad kan då gå fel? För det första är det oerfarenhet inom genren, eller att de säger att det är ett actionspel när det egentligen borde ses mer som ett plattformsspel. Vi har ju fortfarande tre punkter kvar för att få ett perfekt spel, fast alla de punkterna har de inte lyckats fullt ut med. Vissa känns bättre, andra känns sämre, men ingen av dem känns perfekt.

Vi kan börja med styrningen. På grund av att Dice ser det mer som ett actionspel än som ett plattformsspel har de inte fått till en perfekt styrning. Fram för allt syns detta när man ska göra wallrun, det är ett chansspel om man inte springer rakt mot väggen. För det har varit flera tillfällen där jag är 100 % säker på att jag står vid väggen, men ändå gör Faith ett skutt ut och faller ner till en säker död. Ibland får man till rörelsen hela tiden, ibland fastnar man på ett ställe för att hon totalvägrar att springa längs väggen, trots att det är enda sättet att ta sig vidare i spelet. I actionspel, som Battlefield, kan man vara lite förlåtande om kontrollen inte alltid är perfekt, för spelen handlar mest i grund och botten om att skjuta och bomba. I ett spel som Mirror's Edge är det oförlåtligt.

Nästa punkt är fiender, och svårighetsgraden på dem. Spelar ingen roll om du spelar på Easy, Normal eller Hard, de är lika pricksäkra, lika tuffa och lika svåra att avväpna ändå. Det enda som skiljer sig är hur många skott Faith tål. I laddningspunkterna så påpekar de att det är bäst att möta en fiende i taget och att du inte ska gå på en grupp med fiender. Ändå så envisas de med att om och om igen slänga in dig i ett rum fullt med fiender som du måste döda för att kunna ta dig vidare. Man vill gärna köra på den snygga stilen och avväpna dem en efter en eller att "vända andra kinden till" och springa ifrån dem. Så som det är tänkt. Fast där hängde inte utvecklaren av AI:n med för han valde att köra ett eget race. Så istället för finlir brukar det sluta med bredfotad Tony Montana stil där man skjuter ner varenda kotte för att få vara ifred.

En annan fiende som i tanken är grym men i praktiken för jävlig är den som rusar efter dig. Detta hade vart en fröjd om kontrollen hade vart bra, fast nu när den är som den är händer det titt som tätt att man fastnar i vissa delar som gör att de hinner ikapp dig och kickar ditt/elektrifierar ditt arsle. Störigt som fan, och direkt när man får tag i ett vapen från en vanlig fiende väljer man Montana-stilen igen och skjuter dem till Guds avgrund. Så även om fienden var en bra idé förlorar den sig i avsaknaden av en exakt styrning.

Den tredje punkten som bara fungerar sådär är storyn. Visst finns det en story i spelet som gör att man förstår varför man gör alla de saker man gör, fast den är så värdelöst berättad att man förlorar all medkänsla till karaktärerna som figurerar i spelet. Den tecknade berättelsen känns så missanpassad och fel att varje gång jag ser den trycker jag bara förbi den för att komma tillbaka till äventyret. Efter att ha sett igenom filmerna en gång tycker man att det nästan var en gång för mycket.

Men allt är inte regn och rusk i spelet. Förutom att de har lyckats rejält med designen finns det även några banor som är briljanta, och det är de som inte har en enda fiende. Det partiet i spelet när man ska klättra upp i ett hus som är i byggnadsfasen för att få tag i en sniper rifle allra högst upp är briljant plattformspelande. Du hoppar, springer, letar nya vägar för att kunna ta dig vidare uppåt, och allting händer i din egen takt. Inga fiender som försöker skjuta hål på dig och inga stressiga tider som man ska hålla. Bara ett underbart plattformsparadis. Detta är den klart bästa delen i spelet, och all stress och oprecisa hopp som man har varit med om innan har man totalt glömt av för att stämningen är så harmonisk. Sen att spelet efter detta lugna parti eskalerar i ännu mera våld och aggressionsutbrott från undertecknad ska man försöka förbise.

Dock är det ett väldigt kort spel som man bjuds på. Jag tror att jag klara igenom det på drygt 6 timmar, där en timma bestod av att man fastnade och började leta efter rätt väg i tio minuter. De är väldigt svaga med att lysa upp vid dessa tillfällen och man känner sig ganska irriterad över att springa runt på samma plätt i en cirkel tills man märker att man ska hoppa ner i ett hål i marken som endast syns om man står rakt över det. Fast om man har perfekt koll på alla vägar och känner att man har hyfsad kontroll på styrningen, även om den aldrig kommer vara perfekt, kan man nog klara igenom spelet på ett aktivt 3-4 timmars pass. Ganska svagt om man ska vara helt ärlig.

Så detta spel är som en känslomässig berg- och dalbana där man byter mellan harmoniska höga berg och avgrundsdjupa våldsbenägna dalar. Orden som har kommit från min mun har inte varit så många wow-uttryck som man kanske hade hoppats på utan den har fyllts med fler könsdiskriminerande ord som alla har med att Faith är av kvinnligt kön. Fast nu kan man bara hoppas att Dice tar emot läxan och tar med det underbara i spelet och tar bort den jobbiga fiende-AI:n och den trilskande kontrollen så kan nästa spel i serien bli det plattformsmirakel som det första hade förhoppningar att bli. Man kan bara hoppas.

Betyg: 7/10

Grafik: 9/10
Spelbarhet: 6/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 5/10

+ härlig design
+ ett stilistiskt paradis
+ stämningsfullt soundtrack

- grymt jobbiga fiender
- jobbig kontroll
- alldeles för kort

Medlemsrecensioner63
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10