Tales of Symphonia

Tales of Symphonia hyllas ofta som det spel som öppnade västerländska spelares ögon för Namcos actionrollspelsserie.En hyllning som jag enbart kan stämma in i eftersom jag i skrivande stund sitter och längtar mig sömnlös efter uppföljarspinoffen Tales of Symphonia 2:Dawn of the New World och next-gendebuten Tales of Vesperia.

En av seriens kännetecken är den mangainspirerade grafikstilen.
Karaktärsmodellerna och effekterna tycks ha skänkts mest uppmärksamhet under utvecklingen men helheten dras ner av förlegad berättarteknik.Karaktärerna har nämligen ett antal förutbestämda animationer för olika situationer och sinnesstämningar som de sedan använder under dialogerna och det är kort och gott inte särskilt upphetsande att se på.Speciellt då storyn inte är något att skriva hem om.

Det är ett annat vanligt grepp för serien:överkomplicerad story.Tales of Symphonias råkar dessutom vara väldigt klyschig.I huvudrollen står Lloyd Irving,en småkorkad men tapper tonåring med ett halvdunkelt förflutet och en mördad mor.
Aldrig hört den förut.
Tillsammans med sin näpna barnsdomsvän Colette som ber om ursäkt för minsta småsak och resten av deras muntra vänner ger de sig ut i världen för att-vad annars-rädda den från undergång.
Namco gräver också i sånt som rasism och religion om än inte särskilt djupt och storyn har trots allt sina ljuspunkter.Karaktärerna är välgjorda,storyn är längre och ibland mer humoristisk än man tror och man får utforska inte bara en utan två massiva världskartor.

Röstskådespeleriet varierar en del mellan karaktärerna men är oftast gott nog.Musiken är utmärkt,stämningsfull och vacker, nästan överallt genom hela spelet.

Stridssystemet är den av Tales-seriens egenheter som jag tycker allra mest om.Den är realtidsbaserad och helt befriad från fördömda slumpstrider.Den närmaste parallellen jag kan dra är väl till Tri-Aces Star Ocean-serie.
I strid kan spelaren anfalla med kombinationer av vanliga attacker och specialattacker eller magi,hoppa,blockera och ge order men man kan enbart förflytta sig i sidled i förhållande till sitt mål.Lagkamraterna sköter sig själva efter de inställningar spelaren gjort.

Trots att Tales-spelen utvecklas lika lite mellan varje ny del som till exempel Final Fantasy,så håller jag dem mycket närmare om hjärtat än den senare,vilket delvis kan tillskrivas nostalgifaktorn,men även eftersom Tales-serien har en betydligt stabilare grund från början.