Half-Life 2

Jag minns när jag spelade Half-life 2 för första gången. Det var hemma hos mina kusiner på deras nyinköpta dator med enkärnig Athlon XP prolle och geforce 6600 grafikkort.

Efter en evighetslång installation av steam, själva spelet och (en ny grej för den tiden) online-aktiveringen sätter en väldigt stämningsfull introsekvens igång. Och den snygga övergången till att befinna sig på ett tåg är riktigt bra.

För mig är det bästa i spelet fortfarande när man kommer ut från tågstationen och blickar ut över torget framför sig och det mystiskt blåa citadellet i bakgrunden. Valve lyckas pricka alla aspekter av upplevelsen precis rätt. Ljudeffekterna, den elektroniska musiken, arkitektur och design, grafik, kontroll och storytelling (eller avsaknaden av sådan, beror på hur man ser det).

Den hektiska jakten i början av spelet är också en klassiker i mina ögon, man känner sig verkligen jagad, förvirrad och viktig på samma gång. Och precis lika mycket som jag älskar dem hektiska bitarna och den perfekta känslan i vapnen och allt. Lika mycket älskar jag "de små stunderna" som jag kallar dem :) Små avbrott i ens ständiga flykt från the combine.
Ett exempel är husen man kan gå in i och undersöka när man kör längs highway 17. Ett annat är de små vapengömmorna längs med kanalen, som ofta inkluderar ett fysikpussel av något slag. Den balansen mellan lugna stunder och action är HL2:s största bedrift enligt mig.

Storyn då? Här briljerar spelet än en gång. Likt den första Alien filmen berättas inte mer än nödvändigt. Det är det som gör världen så spännande och... jag vet inte, trovärdig på nåt sätt. Man förväntas dra egna slutsatser och behandlas inte som en idiot, vilket i detta spel funkar hur bra som helst.

Jag rekommenderar Half-life 2 till alla sci-fi, action och äventyrsälskande gamers.

Grafik: 10
Spelbarhet: 9
Ljud: 10
Hållbarhet: 10