Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Mirror's Edge

Skrivet av: zwqase   2008-12-17

Klinisk design, hissnande färder och häpnadsväckande höjder. Gänget bakom Battlefield byter macho mot miss. Läs vad DICE har att bjuda på denna gång...

Välkommen till framtiden! Här är så gott som ingenting möjligt tack vare kliniskt rena miljöer och övervakningskameror långt upp i arslet vart man än väljer att vända ryggen. Telefoner är dessutom så gott som oanvändbara då de höga hönsen här aldrig lärt sig ordet "integritet". Istället får man ta sig långt upp för att söka en fristad. Där uppe, på hustaken, susar några få människor runt; såkallade Runners. Deras öde här i livet är att springa ärende åt andra, leverera meddelande som man gärna håller för sig själva.

Ingen fara på taket (!) här inte kan tyckas, och det är precis vad som råder. Tills en dag, då freden bryts och svartbeklädda män med stora puffror börjar jaga allas våran egen huvudperson; Faith. Faith vill såklart ställa en fråga eller två till dem som av någon anledning hellre skulle se hennes huvud på ett silverfat än sin egen huvudkudde...

Upplägget i Mirror's Edge är extremt enkelt; spring. Det gäller att kort och gott ta sig så snabbt som möjligt ifrån en punkt till en annan. Därmed tycker, i alla fall jag, att en pampig story känns som hittat i ett sådant här spel. Det tycks dock inte DICE tycka som valt att klämma till med en riktigt klen sådan.

Jag kan förstå grund upplägget i det hela; man spelar i en alternativ framtid där hela övervakningssystemet har tagit nya former. Glöm allt vad frihet heter, här styrs varje läpp via staten.
Här är jag helt med i DICE's svängar. De vill visa upp en viss skeptism gentemot den allt mer maktbehövande regeringen. De ställer helt enkelt frågor, och svarar på dem också, fast (såklart) med viss fantasi. Självklart är detta en möjlig framtid, men knappast något att se fram emot. Jag gillar även det faktum att de valt att ta flera steg bort ifrån allt vad muskulösa machomän heter och istället satsat på en integritetsstark tjej. Sedan kan jag även tycka att allt känns mer på riktigt när supersmidiga Faith flyger fram över taggtråd och annan bråte än om biffiga Mr. Schwarzenegger hade försökt klämma sig in genom en ventilationstrumma i högsta fart.

Något annat som gör att det hela känns mer på riktigt är definitivt kameravinkeln. Den är helt ur första person vilket gör att man stundtals känner sig lite övermäktig då man kastar sig mellan hustak långt upp. Äckligast kan jag ändå tycka är de gånger då man faller eftersom man ser Faith händer desperat leta efter något att greppa samtidigt som man faller längs med husväggen för att sedan tvärt slå emot den stenhårda gatan och se skärmen bli svart.

För är det något som DICE verkligen lyckats med i Mirror's Edge så är det att få fram en känsla av äkthet, en känsla av att man själv verkligen står där, på hustaket och blickar ut över staden, redo att rusa vidare.
Det som är synd är dock att man sällan får tillfälle att göra just detta eftersom man så gott som ständigt har minst fem ilskna vakter efter sig. Dessa drar sig aldrig heller för att slänga iväg två-, trehundra skott efter dig i hopp om att hindra din framfart. Jag hade gärna sett mer öpnna ytor, mer... waow-känslor. Nu rusar man istället igenom spelet på några timmar och kan istället efteråt endast vagt minnas vad som egentligen hände.

Det som gör mig ännu mer förvånad över att detta knappt existerar är det faktum att grafiken faktiskt är bra, fruktansvärt bra. Inte minst designen på saker och ting. Hela staden består till att börja med av ytterst få färger, där de mest framtydande är vit, blå, röd. En del grönt syns också, men då endast på vissa banor, som visserligen knappt är annat än gröna.
Detta är trots allt något som jag verkligen gillar. Ett spel som går emot strömmen, som inte följer regelboken till punkt och pricka. DICE har gjort på sitt sätt och det ska de ha beröm för, helt klart.
Jag kan dock kanske tycka att det går aningens överstyr då till och med växterna i spelet fått se sig byta färg och blivit helt vita. Nu är de väl dock gjorda av plast för att inte skräpa ner på gatorna, men ändå...

Grafiken i sin helhet innehåller inte många fel, bara några små som ändå kan vara värda att nämna. Till exempel det faktum att ingen av spelets karaktärer äger en skugga (förutom då Faith). En självklar sak kan tyckas, åtminstone jag, men tydligen inte. Det är kanske inget man tänker så värst mycket på när man flyger fram emot en vakt i 200 knop, men det blir desto tydligare under spelets inledande sekvenser där man ska apa efter en kollega/kompis. Det märks inte minst då underlaget är vitt och jag kan verkligen inte begripa varför.

En annan sak som man skulle kunna klaga på, men som jag väljer att inte göra är det faktum att vakterna består av de mer mörkare färgerna (grå, svart etc). Vissa vill kalla detta för att DICE inte velat släppa taget helt om regelboken, men jag väljer att se på det på ett annat sätt. Eftersom de som jagar en i spelet representerar den "mörka" och onda sidan så känns det som en ganska så frän detalj. Nu kan jag knappast sitta här och påstå att detta är hur DICE har tänkt, utan snarare så är det hur jag tänker. De vill liksom visa att staden och de utan vapen inte är onda. Det är de som väljer att gömma ansiktet bakom ett kikarsikte som är det. En slags kontrast att fundera lite över alltså.

Ska jag återgå till klagande lite så gäller det i så fall de obegripliga mellansekvenserna som så att säga binder ihop själva handlingen. De känns ganska slarvigt animerade och fullständigt onödiga med tanke på den briljans resten av spelet bjuder på rent grafiskt sett. Varför inte bjussa spelaren på mer ögongodis istället för att ta den korta vägen?

En annan sak som man däremot kan hylla är ljudet i spelet. Konstant under spelets gång kan man höra Faiths flämtande andetag som är helt interaktivt med vad som sker just då. Öka farten och flåset ökar, stanna till och hon samlar kraft, landa inte riktigt rätt och hon gnäller till. Visst kan det låta som ett manus till vilken halvtafflig porrfilm som helst, men så är verkligen inte fallet. Lägger man verkligen rätta örat till och lyssnar så hör man att här är det fötterna som jobbar och inte höften, så att säga...

En annan riktigt tuff sak är musiken som känns alldeles underbar. Precis som designen så satsas här på ren musik, vilket såklart ger ytterliggare ett unikt inslag. Rent generellt så kan man säga att det handlar om mycket piano, men ändå inte så mycket klassiskt. Det känns helt annorlunda, men ändå fullkomligt rätt.

Något som dock inte alls känns helt rätt är det ganska så framtvingade systemet att använda vapen. Jag är en sådan person som gärna ser att det ges ett alternativ eller två. Inte att man kort och gott blir tvingad till det ena eller det andra. Detta gäller tyvärr vapnen i spelet. Det var sagt från början att man för det mesta skulle få välja hurvida man kände för att rusa förbi sina motståndare innan de ens hinner blinka, eller helt enkelt flyga på dem likt en psykiskt skadad katt med klorna i högsta hugg för att därefter sno vederbörandes vapen för att skydda sig med. Detta fungerar dock inget vidare och även om det såklart går så är det så oerhört mycket enklare att bara springa på utan att tänka sig för. Att stanna upp och ens försöka efterlikna Matrix slutar oftast på ett enda sätt, tyvärr.

En annan sak som jag kanske borde ha förutsett, men som jag ändå inte kan se förbi är det faktum att spelet är otroligt linjärt. Visst, det är ett första persons spel, så jag kan väl knappast förvänta mig något annat, men spelet ska trots allt ändå handla om parkour. En sport där tanken är att man ska kunna ta precis vilken väg som än behagar en. Visst ibland kanske man kan ta ett språng från en avsats istället för att springa längs väggen, men det händer på tok för sällan och det ger absolut ingen kvarvarande känsla av frihet.

Det hela kan liknas vid att en mattelärare ger en elev en fullständig lösning på ett prov och det enda eleven behöver fylla i är siffrorna. Fast eftersom han redan kan vilka siffror (precis som spelare kan kontrollerna) så gäller det endast att stava rätt.
Visst kan Mirror's Edge bjda på en del klurigheter och det är faktiskt väldigt utmanande, men jag vill ha friheten att välja; enkelt eller svårt, högt eller lågt, hopp eller sprint och så vidare.

Just det att det endast finns en väg och att man kanske inte tycks klara av att ta den ens efter femte försöket leder ofta till stora frustrationsattacker. Nu kan jag knappast påstå att detta drabbade mig speciellt hårt eftersom jag inte direkt lyckades hitta dessa svåra bitar, men såklart finns de där, var så säker. Man kan även vara hyfsat säker på att vart man än dör så är alltid närmaste checkpoint en bra bit tillbaka...

Ska man säga en sak rent generellt om Mirror's Edge så är det trots allt detta; det är kort. Extremt kort. Man klarar utan svårigheter ut det på en dag och man kan efteråt känna en suktande känsla av mer trots att man ändå inte direkt känner något större behov av att spela om det hela en gång till.
Trots att här finns ett online-läge att leka med så känns det inte speciellt lockande. Visst, man provar väl det sådär någon gång, men ganska snart inser man att det egentligen är spelets alla banor en gång till... fast på tid. Ett enormt minus även för det faktum att man inte kans spela mot andra direkt utan endast mot deras tider eller "spöken" som man annars ofta ser i bilspel.

Årets mest efterlängtade spel stavades enligt mig Mirror's Edge. Förutom Assassins's Creed året innan så har jag nog aldrig längtat efter ett spel så mycket. Att ta allt det bra ifrån Altaïrs lilla upptåg och förflytta det till en framtid sedd ur en tjejs ögon lät ju som en våt dröm, för bra för att vara sann med andra ord. Hur ledsen jag än är över att behöva säga det så ärr det faktiskt så också, för när spelet nu väl kommit, när det väl är genomspelat så suktar jag fortfarande efter den ultimata spelupplevelsen... även om Faith låter mig ta en rejäl bit av kakan.
Spelet som skulle innebära en enorm revolution känns mera som en liten, liten evolution.
Friskt vågat, hälften vunnet...

Launch Trailer

Sammanfattning

+
Utmanande, Superb design, Grymt ljud, Vågat

-
Något klen story, Fruktansvärt kort, Dåligt online-stöd, Väldigt linjärt

Betyg 8/10

[Testad Version: PlayStation 3]

Medlemsrecensioner66
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10