Army of Two

En actiontårta, tack. Extra kliché.

Army of Two. De tvås armé. Det var länge sedan jag hörde en speltitel som beskrev innehållet så pricksäkert. När Electronic Arts bjuder upp till dans med legosoldater ligger nämligen all fokus på tvåfalden.

Storyn cirklar kring två manliga män, Tyson Rios och Elliot Salem, som i spelets början tjänstgör som Rangers i amerikanska armén. Under ett uppdrag kommer deras förband i kontakt med det privata militärföretaget SSC och innan man hinner säga "snabba cash" har Tyson, Elliot och deras överste rekryterats som legosoldater. Ny utrustning, däribland de stilistiska skyddsmasker som kommit att bli ikoniska för spelet, delas ut och sedan börjar man jobba.

Det finns ett antal uppdrag som spelas igenom och som för storyn framåt. Varje uppdrag är uppdelat i små banor och på varje bana finns ett eller flera delmål att uppfylla. För varje avklarat delmål tilldelas spelaren en summa kosing som används för att köpa nya vapen eller förbättra de puffror man har. Vad sägs om en guldpläterad Kalashnikov med trummagasin och en glänsande sköld på pipan?

Den story som gömmer sig bakom krutmolnen och guldvapnen är flortunn och täckt med ett tjockt lager klicheér. Legosoldaterna skickas runt till mellanöstern för att ta död på terroristledare men hinner faktiskt med att besöka ett par andra ställen också. Då och då under uppdragens gång matas man med story som känns alltför mager och krystad för att man ska ta den på allvar.

Men Army of Two är inte ett spel man spelar för storyns skull. Det känns inte ens som ett spel man gärna spelar ensam över huvud taget. Dess styrka är co-op, och på det området är Army of Two väldigt, väldigt starkt.
Allt är anpassat för två personer. Från det förvånansvärt kreativa aggro-systemet, till de moment när man måste lyfta upp sin kamrat för att ta sig vidare. När man spelar Army of Two co-op känns det helgjutet, helt enkelt. Den taffliga storyn glöms bort när man sitter och skrattar och hojtar tillsammans med en annan spelare.

Stridssystemet fungerar utmärkt och grafiken är stabil, även om bandesignen överlag är ganska tråkig. Tack vare de funktioner och finesser som finns är det ändå roligt att slåss i Army of Two. Det är bara synd att de lindat in de underhållande striderna i en oengagerande story och låtit alltihop ledas av två muskulösa män som bär extremt mycket kroppspansar som av någon outgrundlig anledning inte täcker deras svällande biceps.

Gott
En av de bästa co-op-upplevselserna på marknaden
Rolig vapenhandel
Hektiska strider
Stundtals rolig humor

Ont
Usel story
Delvis repetetivt
Oinspirerad bandesign
Tråkigt i single player

Grafiskt: Grafiken är stabil men tack vare den andefattiga designen blir Army of Two aldrig någon grafisk storslägga. Man anar oanvänd potential, tråkigt nog. 6/10.

Ljud: Precis som med grafiken är ljudbilden i Army of Two stabil, men gör inte det där lilla extra. De flesta vapen låter likadant och det hade varit välkommet med lite mer bakgrundsljud. Musiken passerar obemärkt förutom under en viss kort scen då en väldigt välvald bit musik höjer upplevelsen. 5/10

Spelbarhet: Om man spelar co-op känner man hur väl avstämt spelet faktiskt är. Spelar man ensam vill inte riktigt den känslan infinna sig. Spelbarheten är aldrig ett problem och spelet i sig flyter alltid på bra, men det finns mycket mer att hämta i en god co-op-kampanj. Omspelningsvärdet består i mångt och mycket av att spela om de uppdrag man tyckte var roligast, och att tjäna lite mer stålar för att köpa alla puffror. 8/10

Totalt omdöme: Om du vill lira med en annan människa och uppleva samarbete när det är som bäst uppmuntrat, då är Army of Two ett spel du måste ha. Om du vill sjunka ned i soffan ensam bör du dock söka dig till andra jaktmarker. 6/10