Yupp, ni vet alla vilket spel jag menar när jag säger Call of Duty: World at War. Här nedan kommer min recension som är helt subjektiv, och därför vill jag helst slippa haters.
*Gäsp*, då var det dags igen. Det femte spelet i serien (?) släpptes i november och denna gång är det Treeyarch som står för hela fadderullan. Jag har bara spelat fyran tidigare men jag kan redan nu säga att jag gillar Infinity Wards version bättre. Mycket bättre, även om jag (hör och häpna) inte alls gillade Multipayerdelen så mycket. Ta det lugnt nu, det berodde säkert bara på att jag (host) laddade ner det (host) och bara spelade crackade servrar, där allmänt fusk var en del av vardagen. Singleplayerdelen var dock mycket bättre på fyran. I alla fall så slog jag mig hårt för pannan då jag hörde att Activision lät hela skiten ta ett steg bakåt, tillbaks på ruta ett som Patrik Isaksson skulle ha sagt. Nu var det Treeyarch som utveklade spelet och de tog allt till andra världskriget. Igen. Andra världskriget känns mer gammalt än sina drygt 64 år än någonsin, och hur många spel har man inte spelat i den tidsepoken egentligen?
Nej, för det borde Treeyarch skämmas, ett minus enligt mig som tycker att man borde ha fortsatt på konceptet inom en nära framtid, COD 4, vilket ju blev den mest framgångsrika delen. Hur gick det med spelet då som Treeyarch hostade fram, ganska snabbt ändå då? Nej, slutresultatet blev inte så bra ändå...
... OCH eftersom jag är lite synisk (NOT!) så förutspådde jag spelets öde innan det släpptes. Därför gick jag 649 kr lyckligare från GameStop som jag innerligt hoppas att andra spelare gjorde, vilket jag dock tvivlar på. Och därför (säg inte till någon!) laddade jag även ner denna del till datorn. Ja, nu kanske ni undrar om det var värt att slösa en hel timme av ens bandbredd för att hämta hem detta spel. Frågan kan diskuteras, och jag har inget riktigt bra svar ännu.
Det första som slår mig när jag startar kampanjen är hur mycket Treeyarch har sneglat på Infinity Ward. Kanske därför att man ville att alla COD4 fans skulle känna igen sig, och det är ju riktigt smart. Startmenyn liknar ju ganska mycket fyran, men det som liknar mest är introt till alla banor i kampanjen. Ungefär samma stil som från föregångaren, dock i WW2 style och med mer filmer från olika händelser i kriget. Det har Treeyarch lyckats göra riktigt snyggt och stilfullt. Men här överklassas de igen av Infinity Wards som i överag har en mycket bättre och framförallt coolare story. Ah, jag kommer ihåg Gaz och Cpt Prize's röst, i femman känns amerikanarnas röster ganska bajsnödiga och töntiga. Den ende jag riktigt gillar är Sgt Reznovs härligt ryska röst. Lite som Sweetwater gillar Mark One Juliet's röst i Battlefield: Bad Company...
Nuff said. Let's Boogie!
Kampanjen startar med att du som amerikanen Pvt Miller har blivit tillfångatagen på en ö i Stilla Havet av en grupp macho-japaner. Efter ett ostigt intro där en annan amerikan blir avrättad, kommer kavalleriet och räddar dig och du är direkt fit for fight, precis som en redig amerikan ska vara efter en vecka av misshandel och fångenskap. Därefter ska du spöa skiten ur japanerna som kommer i en mångfald av tre olika varianter på flera idiotiska öar. Japp, precis som Mäki uttrycker det känns denna del av spelet som irriterande och buggad. Banorna är otroligt dryga och linjerade, och alla detaljer som visas snyggt i början tunnas ut mer och mer. Vissa banor fick mig att vilja radera spelet, men (God bless) Vista hindrar mig dock hela tiden genom att säga att jag måste ha administrativa rättigheter för att utföra den här åtgärden. Vilket jag självklart har, men ni som använder Vista vet säkert vad jag menar.
Helt plötsligt slängs jag in som Pvt Petrenko i den Röda Armén. Jag ligger bokstavligen i en fontän av döda och/eller döende ryssar. Det tredje riket är som störst och just nu har vi ryssar lidigt ett stort nederlag i Stalingrad. Första banan som Dimitri är en ren ripp-off av l33t sniep banan "All Ghillied Up" från COD4 á la WW2. De första banorna under ryssarnas kampanj gör att spelet får en otrolig sving, banorna är helt enkelt 100 ggr bättre än amerikanernas bajsiga strider mot japanerna.
Men nej, där sprack bubblan igen och jag får åter ta rollen som Pvt Miller i amerikanarnas kampanj. Jag tycker nästan synd om mig själv.
Efter dessa urjobbiga banor kommer axlar jag rollen igen som ryssen Pvt Petrenko och nu ska tysksvinen få smaka på spö. Rejält. Jag kämpar mig djupare och djupare in mot Nazistimperiets hjärta och tyskarna har inte mycket att säga emot, även om de sliter för sin överlevnad. Introna till banorna är bra, man får veta detaljer som antalet ryssar vs tyskar och antalet dödsoffer etc. Jag får säga att ryssarnas taktik känns som att skicka miljontals dåligt rustade soldater mot en numerärt underlägsen men dock bättre utrustad tysk armé. Men tyskarnas depåer tar snabbt slut till skillnad från ryssarnas, och snart kommer man till Berlin.
Banorna där är välgjorda och en tillfredsställelse kommer när man äntligen får sätta den kommunistiska flaggan i tyska Reichstag.
I överlag tycker jag att storyn är mycket sämre än COD4 och amerikanarnas del drar ner betyget rejält. Nu kommer vi till lite mer detaljerade saker som grafik och ljud etc. Grafiken är inte dålig, men den är inget att hurra för heller. Känns inte som så stor skillnad från det tidigare spelet. Ljudet är en riktig besvikelse, och då menar jag främst musiken. Jag brukar alltid lyssna och gilla de flesta musikspår till spel, men här lade jag inte ens märke till den här. Ändå har spelet en ganska bra hållbarhet och jag spelade om det på de svåraste svårighetsgraderna flera gånger. Ja, jag skippade banorna i Stilla Havet för det mesta.
Multiplayerdelen i COD:WAW (ja, nu tog jag mig tid att spela ordentligt på ett IT-kafé) är sådär. Inget som direkt fångade mig direkt. Den är i och för sig helt identisk från fyran, så om man gillade fyrans multiplayer är faktiskt detta spel kanske ändå något att överväga. Det känns ändå trögt på något sätt, trögare än kampankdelen, och alla vapen känns fjuttigare och mindre pricksäkra. I ensamspelarläget är ju till exempel alla vapen lika pricksäkert som ett sniper upp till 200 meters längd. Lite häftiga detaljer har man lagt till, som fordon och en killcam där du ser precis hur artilleriskottet som dödade dig flög genom luften. Sådana detaljer förgyller liksom vardagen.
Okej, nu kommer vi till en sammanfattning. Om man inte bryr sig lika mycket om singleplayer, men är helt tokig i att skjuta skallarna av dina kompisar i ett COD4 plagiat under andra världskriget kan jag rekommendera detta spel. Annars skulle jag nog helst ge rådet att åtminstone vänta ett tag tills priset sjunker på spelet. Men allt är som sagt mina åsikter och ni får tycka precis som ni vill. Skriv gärna kommentarer!
Call of Duty: World at War får 6/10 i betyg av mig, för det är inget direkt dåligt spel. Läs den officiella recensionen, för jag delar många synpunkter därifrån.