Svenska
MEDLEMSRECENSION

Doom 3

Prolog:

Vad var egentligen det "coola" med alla FPS?
Var det känslan i vapnen? Glädjen i att döda monster tillsammans med vännerna och skratta åt hur blodet sprutade över hela skärmen?
Jag minns hur härligt det var med våldsamma FPS med blod och monster. Det var coolt att låta överdimensionerade monster springa emot dig, och meningen var att man skulle skjuta besten, ladda om och traska vidare i jakt på ett ännu större monster.
Vad var det ungdomarna pratade om när det först Doom släpptes? Det var väl saker i stil med: "Vi drar hem till mig på rasten och lirar Dooooooooom!!!" "Ja!" skrek alla.
Doom hjälpte till med att göra FPS genren till något coolt, och folk förfasades av monsterslakten.
Jag minns att jag var hemma hos en vän för mycket länge sedan. Jag kom in i huset och gick upp för trappan. Han och hans bröder satt och spelade ett spel där man sköt på, enligt min vän, dinosaurier på två ben med vapen. Jag förfasades över blodet som kom när man sköt sönder fienderna, och jag var så uppspelt att jag glömde att fråga vilket spel det var.
Idag så misstänker jag att det var Turok till Nintendo 64 som jag fick beskåda i min unga ålder. Det kan knappt ha vart någonting annat, och jag skulle ge mycket för att få återuppleva det spelet igen...

Jag såg ett spel i hyllan för några år sedan.
Det som fångade kontakten från mina ögon var omslaget. Ett stort svinhäftigt designat monster som påminde enormt om monstren i min väns spel. Det såg nästan lite dinosaurie-inspirerat ut om man kollade på den svällande kroppen och musklerna. Spelet hette Doom 3 och hade artonårsgräns. Jag visste att det här var bra. Känslan av att få skjuta muskulösa rytande monster har alltid varit en källa av äkta spelglädje för mig. Det var dags att slå till och skaffa hem spelet.

Recension: Doom 3

Jag älskade Doom 3. Designen, spelkänslan, grafiken, våldet och framförallt atmosfären gjorde spelet till någonting utöver det vanliga.
Spelet kändes så... Äkta och coolt.
Det här var ett Doom spel. En av spelhistoriens coolaste titlar och en lång utvecklingstid fick mig att blicka ut över papp-förpackningen och logan med monstret i bakgrunden. Det här är äkta spelglädje.

Spelet börjar med att man får stifta bekantskap med Mars på riktigt nära håll.
Ett gäng forskare drar i trådarna för att hålla något företag på topp. Det går dock inte så bra och många forskare har försvunnit under mystiska omständigheter. Några män från regeringen skickas upp till Mars och man får följa med som soldat. En dum, ful människa som tiger spelet igenom. Id Software visste att den bästa spelkänslan manas fram om huvudpersonen är helt anonym i den här typen av spel. Tur det.
Man får i uppdrag att leta rätt på en speciell forskare som behövs på bryggan eller någonting sådant. Huruvida storyn är i början är helt irrelevant för fortsättningen. Snart är alla döda och jag kan äntligen få skjuta.
Strax efter att man har sökt upp den panikslagne forskaren så går allt käpprakt åt helvete.
Det blir mörkt, sikten är lika med noll och skrik hörs från korridorerna som man nu ensam staplar igenom. Man har en ficklampa och en pistol. Maskinerna är fortfarande på. Det kommer ånga från en ventil. Jag ser hur strömmen fortfarande är på men får tvärt annat att tänka på när det kommer ett utrusande monster från en öppning i väggen jag inte såg.
Hans svarta lodjursögon lyser i mörkret och börjar gå emot mig. Tur att jag beväpnade mig med ett shotgun. Jag sprintar fram och skjuter honom i skallen. Han bränns ner till damm och vrålar som den moder som aldrig födde honom.

Det jag gillade mest med Doom 3 var tempot, atmosfären, längden på spelet och designen på de groteska monstren.
Man känner hela tiden att rymdstationen lever, trots bristen på mänskliga varelser.
Fläktar surrar, maskiner snurrar och det bullrar hotfullt i bakgrunden.
Någonstans där ute finns svar på hela gåtan. En mystisk forskare med äckliga ögon och personerna jag kom med. Storyn är inte mycket att ha, men den finns hela tiden där och man blir snabbt påmind om att man inte skjuter monster bara för sakens skull.

Att spelet dessutom är riktigt långt är en ren välsignelse med tanke på hur korta många av dagens spel är.
Sen så har vi tempot.
Du har ett lager av praktiska vapen som du kan använda mot nästan vilka fiender du vill.
Vare sig det vandrar tre meter höga monster med muskler och kraftigare benstomme än en dinosaurie som små tjutande bebisar med klor och insektsvingar så har du alltid chansen att försvara dig.
Det finns några maskingevär, ett ytterst användbart shotgun som du gärna använder mot alla sura zombies.
Det finns granater, plasmagevär, ett raketgevär och till och med en motorsåg.
Du får vapnen allt eftersom du tar dig igenom spelet, och det är inte ovanligt att du får ett helt nytt vapen innan en ny, otäck fiende uppenbarar sig.

För att få ett slut på det hela så måste jag komma med några negativa aspekter.
Vi har den bristfälliga variationen och det faktum att man är inomhus 98% under spelets gång. Lite trist såklart, men det passar sig då man ska promenera genom korridorer på jakt efter monster.
Och så kan man ju komma med en pik eller två mot sysselsättningen i spelet.
Man går framåt, man backar, man klickar på knappar och skjuter. Ungefär såg det ut i det två första Doom spelen, och det är samma sak här. Bara det att tempot är betydligt jämnare och att man självklart gör lite mer. Möjligheterna är större, men ändå minimala i ett sådant här instängt spel.

Grafiken är förövrigt urläcker. Id Tech 4 pressas av alla avancerade skuggor, färger och ljus. Idag så är grafiken inget speciellt med tanke på vilka titlar som finns ute. Men grafiken är fortfarande snygg. Inte jättesnygg, men fortfarande så att man lutar sig tillbaka i stolen med ett leende.

Nu känner jag att jag måste avsluta. Jag fick ju vad jag ville ha. Ett "coolt" spel som man tillbringade många timmar med framför datorn. Det fanns monster, det fanns våld och spelkänslan var på topp.
Jag tänker inte lägga ut några delbetyg då majoriteten av alla medlemmar gör det, och folk bryr sig för mycket om siffror. Ni har betyget, och det får räcka.

//AF

Medlemsrecensioner13
Samlat betyg: 7.9/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10