LIVE
logo hd live | The Walking Dead: The Final Season - Episode 4
Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock

Skrivet av: Leorio   2009-01-03

Beviset för att TV-spel är konst och ett utmärkt forum för ideologisk debatt, eller ett actionspektakel på djupt vatten? Bioshock är de senaste årens kanske bästa besvikelse.

Du har väl hört talas om Rapture - den hemliga staden på havets botten? Byggd för att vara en fristad från religioner och ideologier; här finns ingen censur, inga begränsningar för forskarna eller regler för marknaden.
Men de handplockade människorna som ska utgöra detta paradis har samma problem och svagheter som ovan ytan, och när de genmodifikationer som ska förbättra befolkningen börjar säljas på burk spårar utopin slutgiltigt ur.
Kroppsligt förbättrade men mentalt förryckta irrar de överlevande människospillrorna omkring med bisarra masker för ansiktet och mord i blicken, drivna av jakten på nästa gen-fix.
Efter en flygkrasch är det i detta mardrömsvridna paradis du stiger ner. Att fly från vansinnet i Rapture kommer att kräva sin man, och för att bli stark nog att överleva attackerna från stadens bisarra invånare måste du själv injicera de genetiska modifikationer som blev stadens undergång.

Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå när jag stoppade in Bioshock i min Xbox 360 - den maskin som till stor del köptes för det här spelet. Vackert, konstnärligt, djupt, häftigt, spännande, gripande, stämningsfullt, chockerande; lovorden har inte varit få. Men även kritiska röster har hörts.
Vad är sanningen om livet i Rapture?

Två saker märker man på en gång: Bioshock är synnerligen välgjort - framför allt designen, grafiken, ljudet och bakgrundshistorien - men plågas även av irriterande buggar. Det är inte det fria äventyrsspel som det ger sken av, utan ett enformigt, till största delen linjärt actionspel.

Variation kan ordnas, men man får stå för den själv. Spelet erbjuder en serie häftiga förmågor att leka rövare med - plasmiderna. En gencocktail är allt som behövs och superkrafterna kickar in: vissa är beskyddande i sin funktion, medan andra bjuder på möjligheter att ta död på de vanvettiga fienderna på diverse fantasifulla sätt.

De traditionella vapnen är ovanligt jämnintressanta och dugliga, men det är i kombination med plasmiderna som de dödliga festligheterna börjar.
Vad sägs om att elektrifiera en grupp fiender som står till knäna i vatten, sätta fyr på en gammal galning så att han springer omkring och viftar i panik, eller frysa en fiende till is och slå sönder den bit för bit?
Inte imponerad? Vad sägs om att skicka en ilsken bisvärm ur sin egen kropp över en fiendehop eller reta upp de förryckta invånarna så de börjar slåss mot varandra och lämnar dig i fred?
I Bioshock är man en superhjältekoloni på två ben; med genetiska krafter och uppgraderbara vapen blir man en naturlig del av den dödliga lekparken Rapture.

Tyvärr bjuder inte fienderna upp till dans på det sätt som jag förväntar mig av ett actionspel. De flesta fienderna springer bara rakt upp i ansiktet på dig under höga tjut, och deras attacker blir snart tjatiga. I början av spelet hinner man inte ens se hur de ser ut förrän de ligger döda på golvet. Jag måste säga att besvikelsen var tät när jag insåg att det huvudsakliga motståndet inte skulle bli intressantare än så här.

De enda som tar det lite coolt och rör sig med värdighet är de redan legendariska Little Sisters och Big Daddies. De bleka, genetiskt förändrade flickebarnen vandrar omkring under halvgalna glädjeyttringar och suger ADAM - den genetiska grundvalutan - ur döda invånare, under beskydd av de dykarklädda, brölande bestarna.
För att komma åt de bästa uppgraderingarna måste du ha ADAM och det finns bara inuti de små flickorna. Om du vill lägga tassarna på dem måste du först besegra hennes Storpappa - en fruktansvärd motståndare, som det krävs en smula fiffighet och sinnesnärvaro för att ta kol på.

Klurigheter för hjärnan är det annars sparsamt med i spelet. Visst är det roligt att leka fram nya sätt att använda vapnen och plasmiderna i striderna, men det är inget som spelet belönar. Det effektivaste är att använda samma taktik om och om igen; när man försöker ha roligt genom att variera och experimentera är döden nära.
Man får tänka till lite under minispelet som simulerar hackandet av varuautomater och säkerhetsrobotar, men även är det framför allt flinka fingrar och rutin som gäller.

Något som gnuggar hjärncellerna på rätt sätt är spelets välskrivna bakgrundshistoria - som man får pussla ihop bit för bit, på samma sätt som i F.E.A.R och Project Zero, genom att lyssna på de röstmeddelanden som man hittar lite varstans - men berättelsen i nutid är inget att hurra över. Nyanser och djup lyser med sin frånvaro när man får TV-spels traska som en annan springpojke från A till B till C; samla det, bygg det, prata med den, gör si och så.
Bakgrundshistorien, den övergripande designen och den effektfulla inledningen bjuder på ett djup som spelmekaniken och huvudstoryn inte är i närheten av att leva upp till. Till skillnad från till exempel Escape From Butcher Bay där setting och spelmoment finner en gemensam nivå och glider samman till en härlig enhet, känns uppdragen i Bioshock som något som klistrats på i sista minuten.

De människor man har radiokontakt med känns, med något undantag, artificiella och konstruerande. Spelet är som bäst när jag strövar omkring på egen hand; så fort jag får en order är det som om luften går ur inlevelsen. Toppa med storytwistar som man inser så tidigt och som tar så lång tid på sig, att man hinner glömma bort dem innan de inträffar, och jag måste säga att jag är besviken.

Jag tycker överhuvudtaget att Half-Life-inspirerade förstapersonspel med en stum, genomskinlig huvudperson är ett överskattat upplägg. Spelar man som en väldefinierad, mellansekvensposerande Master Chief eller Riddick kan man bortförklara spelens linjära upplägg med att den här karaktärens vilja bara ger en väg att gå. Men när man glider in i ett skal och får smaka friheten i att spela "som sig själv" vill man Oblivion-vandra dit man vill.
Tänker man efter inser man att det är inte så konstigt att spel som F.E.A.R och Bioshock följer precis samma vändningar: det är enda möjligheten för att de överhuvudtaget ska gå ihop.
F.E.A.R var en besvikelse och det är det här spelet också. Bioshock är dock det bättre spelet av de båda; det är mer genomarbetat och har intressantare miljöer.

Kontrollen i Bioshock är funktionsduglig, men något överlastad. Mest irritation skapar det faktum att samma knapp används för att hacka säkerhetsrobotar som för att fylla på magisk kraft, framför allt när spelet gör tvärt emot vad som signaleras på skärmen.

Det underligaste inslaget i Bioshock är vad som händer när man dör. Då teleporteras man till närmaste återupplivningskammare, medan spelet fortgår som om ingenting hade hänt. Det är bara att öppna dörren och jogga tillbaka till striden, som kanske fortfarande pågår sig ett par rum bort.
2K har gjort ett utmärkt arbete i att förankra plasmiderna, stadens förfall och fiendernas vansinne i bakgrundshistorien, men systemet med dessa Vita-Chambers känns obekvämt och krystat.
Som tur var kan man stänga av eländet, men då kastas man oceremoniellt ut i huvudmenyn varje gång man dör - istället för att spelet automatiskt laddar in den senaste sparningen. Det är drygt och opassande för ett actionspel. För dör gör man. Ofta. Man sparar och dör, laddar, sparar och dör.

Grundproblemet är trots allt att spelet signalerar äventyrsspel, men mest bjuder på rak, hård action. Spelets bästa ögonblick är glimtar av ett annat Bioshock. När det bjuder på en gnutta frihet, en smula utforskande, på en stämningsfull passage med smygande, på ett ensamt moraltiskt val som nästan leder till något, på en gnutta skräck och ett ögonblick av mänsklig interaktion tänder det till. Men det är glimtar, och inte den huvudsakliga spelupplevelsen.

Jag saknar verkligen ett online-läge. För varje underbar plats jag besöker känns det allt märkligare att göra denna resa ensam. Rapture är som gjort för att bit för bit utforskas tillsammans med ett par vänner.
Trots alla brister är spelet grymt beroendeframkallande; det finns alltid en ny plasmid, en ny achievement och en ny lockande plats inom räckhåll.

Som ni förstår har jag svårt att se Bioshock som en blivande klassiker. Bakgrundshistoriens djup och designens rikedom kan inte väga upp tunnheten i spelupplägg och huvudstory.
Bioshock är en aptitretare för vad som komma skall; inte själva huvudrätten.
Jag förväntade mig en fräsch och spännande upplevelse, samma berusning som första gången jag spelade Metroid Prime eller Portal; inte skjuta mig igenom ett intressant men spelmässigt föråldrat spel i konstnärlig HD-kostym.

Trots allt är det värt att spela Bioshock. Om inte annat än upplevelsen av att gå i närstrid med en Big Daddy. Vill du använda häftiga förmågor för att döda galningar i vackra miljöer finns det mycket att hämta.
Mästerverket får vänta till en annan gång.

Fördelar: underbara miljöer, härlig atmosfär, häftiga plasmider, Big Daddies och Little Sisters, bra achievements, genomtänkt bakgrundhistoria, välskrivet manus

Fördelar/nackdelar: flertalet av spelets brister ursäktas/förklaras i storyn, det effektivaste sättet att ta fienderna av daga är att slå dem i huvudet med en skiftnyckel, man kan spara överallt, spelet gör allt för att leda en vilsen spelare på rätt väg

Nackdelar: trista fiender, för lite frihet och utforskande, föråldrat spelupplägg, tråkig och förutsägbar story, de moraliska valen lyser med sin frånvaro, en del kontrollproblem, irriterande buggar, Vita-Chambers

Medlemsrecensioner88
Samlat betyg: 9.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10