Att springa, att hoppa och samtidigt hålla en viss hastighet. Det är vad det innebär - man får en adrenalinkick. Spring, bara spring. Stanna inte för att kippa efter luft. Glida. Man måste kunna glida under vissa objekt. Du måste kunna alla rörelser. För att tajma dem in i en enda. Vänd dig inte om. Anta att du är jagad, då går det som snabbast. Självklart är det Mirror's Edge jag spelar, med mina ord.
Man får anta rollen som asiatiskan Faith, en kvick och smidig budbärare. Du befinner dig i en utopisk stad, som verkar vara framtida. Är det den framtiden vi går mot verkar den i vissa fall enformig. Det gäller att tajma allting in i minsta detalj, att se vad du är på väg mot innan du når det. En stor det av spelet befinner du dig på hustaken av den framtida staden. Det gäller att ta sig fram över taken snabbt och smidigt, för att nå sina mål. Ett mål kan innebära att leverera paket till, oftast okända, individer.
Att få utleva friheterna med parkour hade jag aldrig trott att jag skulle göra framför datorn före i verkligheten. Parkour är fränt. Jag har länge velat testa på det. I Mirror's Edge kan man göra mycket saker. Det är fränt. Jag kan inte säga att man har världens största frihet, men friheten är tillräcklig. Det som inte kan ses som full frihet måste vara alla hustak man inte kan nå, alla röda hjälpobjekt och flera andra saker som skulle förstöra historian för de som inte har upplevt spelet än.
Jag själv var väldigt uppladdad inför det här spelet. Jag har bevakat det stenhårt (i alla fall sen jag fick nys om det). Varenda video har jag tittat på. Min förlust var dock att jag inte hade någon passande konsol när spelet släpptes. Det har jag fortfarande inte. Det blev helt enkelt en lång väntan för mig, tills PC-versionen skulle släppas. Jag förhandsbokade det såklart och fick det en dag innan release-dagen.
Mina första intryck var att det var svårt. Väldigt svårt. Jag lyckades inte tajma allting och blev kvar på träningsbanan i säkert en halvtimme. Men när jag väl lyckades få in allting var det hur kul som helst. Allting gick i hög fart. Alla som är trötta på att smyga omkring med siktet i högsta hugg skall uppleva detta. När jag väl lyckats få kontroll över Faith så sprang jag och hoppade som bara den. Ändå, under hela spelets gång så kändes det som man var tvungen att klura ut nya rörelser. Hur ska man ta sig förbi detta? Jag älskar kluriga spel.
Speltimmarna bara flög iväg. Tillslut var man där. Ibland fastnade man på vissa moment, antingen för att det var svårt eller för att det var så kul att man kände sig tvungen att göra om det direkt. En del grejer såg så häftiga ut att man var tvungen att göra om dem, förr eller senare. Som sagt vad snappar man upp nya saker hela tiden och man lär sig även sina fienders sätt att tänka och röra sig. Det är enkelt. Blir det för svårt är det bara att dra på "bullet time"-effekten. Med den kan du slå ner vilken vakt som helst.
Något jag älskar med spelet är att man inte är odödlig. Man däckar, eller i vissa fall dör efter ett par slag i nyllet. Skott hinner man oftast ifrån, men blir man träffad av ett litet antal dör man. Faller man från för höga höjder dör man också. Dit jag vill komma är att det är skönt att känna att man kan klara av ett spel riktigt bra utan att kunna tåla massa skott eller slag. Vi de tillfällen man inte behöver använda sig av våld själv ler jag. Att kunna springa förbi sina fiender är lycka. Ja, vid vissa tillfällen blir man en pacifist.
Miljön är vacker, men samtidigt väldigt enformig. Har du sett lite av den har du sett allt av den, på sätt och vis. Färgerna i spelet är mycket vackra, men de är inte många. Det är inte ett färgglatt spel. Dock gör färgerna som finns spelet levande på ett sätt som allt för många färger inte skulle kunna. Själva designen är helt enkelt mer än godkänd. Karaktären Faith är även hon mycket vacker. Men precis som miljön finns det saker med henne som jag inte känner för. Hennes skor är en av dessa. Men, de hjälper säkert till med farten, så funktionsmässigt är de bra. De röda hjälpobjekten är väldigt bra att ha, när du kanske inte ser alla de vägar som finns att välja i mellan. Det dåliga med dem är att de blir röda när man är väldigt nära dem. Angående friheten kan jag tillägga att det är väldigt trevligt att kunna sparka eller hoppa igenom glasrutor. Vapnen som finns i spelet är inga höjdare precis och man kan välja vägen att inte använda de genom hela spelet, förutom ett moment.
Storyn är väldigt simpel, men ändå bra. Någon nära dig blir ditsatt. Din uppgift är att rentvå dennes namn. Samtidigt blir du själv inblandad i en massa som du under spelets gång får krångla dig ut ur. Det som är bra är att det för en gångs skull inte är du själv som blir ditsatt. Utan att jag avslöjar för mycket borde du förstå att personen som blir ditsatt står dig väldigt nära, eftersom du genomgår ett stort äventyr för att rentvå dennes namn. Ta dig snabbt och smidigt genom spelet, men samtidigt diskret till slutet. Slutet är inte imponerande på något sätt, men det är bra. Som jag sa, så tar du dig förmodligen väldigt snabbt genom spelet, bokstavligt talat. Spelet är helt enkelt alldeles för kort. Tyvärr täcker inte heller onlinefunktionen sorgen över hur kort spelet är, fast den kan vara kul. Speciellt när du känner för enkla utmaningar.