Perfect Dark Zero

Efter en lång väntan så är hon tillbaka, spelbruden som tog Nintendo 64 generationen med storm, men denna gång med ett extremt mycket hetare skal av otroligt snygg grafik. Dessutom en vapenarsenal som inte går av för hackor.

Du är Joana Dark, en hemlig agent som tillsammans med hennes far tar sig an olika slags uppdrag. Datadyne är för tillfället den stora elakingen, som måste stoppas. Det är ungefär så mycket av bakgrunds historien jag uppfattade medan jag spelade PDZ (Perfect Dark: Zero, för er som ej är bekant med förkortningen). Storyn är otroligt blek, ibland får man sig en funderare mitt i spelandet, "vad gör jag här egentligen?". Som de flesta vet så har PDZ varit under utveckling under en väldigt lång tid, kan man inte på den tiden sätta ihop en gripande story? Tydligen inte. Dock så är inte storyn så välbehövd, det är väldans roligt att skjuta skurkar utan motivering också.

Som ni redan förstått så är det inte för storyn man spelar, utan för den rykheta actionen som PDZ levererar. Det finns 12 banor plus ett inledningsuppdrag. Inledningsuppdraget som enligt mig är ett riktigt hett sådant, man får en skön blandning av allt spelet har att ge och det känns fruktansvärt roligt att pröva på alla funktioner som spelet har att bjuda på. Det håller samma standard till ungefär det 4 eller 6 uppdraget, då det hela bara går utför. Det spårar ur, blir för mycket, kalabalik. Det är väldigt synd, för det som började otroligt bra, slutade inte helt så bra. Men spelet är värt att skaffa för de första fyra eller sex uppdragen, och flerspelarläget.

När man har tröttnat på enspelarläget så kan man ta sig an flerspelarläget, konstant action utan slut, när du vill. Kan det bli bättre? Jovisst saker och ting kan nästan alltid bli bättre. Perfect Dark: Zero är ett väldigt bra mulitplayerspel, det innehåller flera olika spellägen och har möjligheter för otroligt många spelare. Trots allt det så blir jag inte imponerad, vad detta beror på kan jag inte riktigt sätta fingret på. Det känns på något sätt trögt och man tål alldeles på tok för mycket. Vapnen är väldigt bra på sina egna sätt, men jag tycker de ämnar sig bättre för enspelarläget. Som en sammanfattning så tycker jag att enspelarlägets första sex eller fyra banor klår flerspelardelen, men flerspelarläget slår banorna som kommer efter de klockrena uppdragen.

Perfect Dark: Zero's största fördel måste vara den grafiska biten. Effekterna och texturerna som PDZ innehåller får mig att tappa hakan, så obegripligt snygga. Vapnen kan ibland nästan se så verkliga ut att man vill ta på dem, men baksmällan blir att gläns effekterna ibland blir bara för mycket och vapnen ser ut som en reflex. Texturerna kan ibland vara skämmande högupplösta och ha väldigt snygga glanseffekter. Men ibland blir det för mycket av det goda och det ser bara onaturligt ut, tyvärr. Figurerna i spelet är väldigt snygga, men ibland ser de väldigt onaturliga ut. Nästan plastiga. Hela Perfect Dark: Zero är som en berg och dalbana, ibland på gränsen till perfektion och ibland fruktansvärt. It's sad but true.