Oddworld: Stranger's Wrath
Prolog:
Jag tittade lite över kanten på min serietidning. Visst, grafiken såg läcker ut, och dom hoppande små bollarna på marken. Var det djur? Eller var det kanske studsbollar?
Min tidigare erfarenhet av spelen min yngre broder spelade var att det för det mesta handlade om gråa och tråkiga rollspel som definitivt inte var min favoritgenre.
Morrowind bland annat. Jag satt ibland och kollade på när han spelade detta tråkiga spel som han till en början enbart lånade av kompisar. Det var ju inte coolt, häpnadsväckande eller ens särskilt komplicerat. Jag fnös åt spelet och återgick till Halo. När jag för första gången såg Oddworld: Stranger's Wrath så bestämde jag mig för att hata spelet bara för sakens skull. Jag satte mig bredvid min broder och hans kompisar när de spelade och låtsades läsa en serietidning. Jag la då och då in en spydig kommentar om hur trååååkigt och dåligt spelet såg ut. Men någonting intressant hände helt plötsligt.
Det visade sig att det fanns riktigt ( riktigt ) fina filmsekvenser och ett utomordentligt berättande. Bossfighter likaså, och det som jag trodde bara var ett tråkigt rollspel var tydligen ett actionspel som även kunde spelas i förstaperson. Jag kände att jag faktiskt var tvungen att ge det en ärlig chans, vilket jag antagligen aldrig hade gjort om jag inte hade suttit och påpekat hur dåligt det såg ut. Tillfället hade helt enkelt glidit mig ur händerna.
Det här är sagan om den udda världen...
Recension: Oddworld: Stranger's Wrath
När jag var klar med spelet så stod några saker helt klart för mig. Det här är ett av världens mest underskattade spel, någonsin.
Så vackert, så trollbindande och så roligt. Det fick aldrig särskilt stor uppmärksamhet, och det är ju något man beklagar så här i efterhand.
Spelet var helt underbart, och jag rekommenderar er som har en gammal Xbox att skaffa ett eget exemplar fort som attan. Ni har verkligen missat någonting.
Oddworld Inhabitants är designgudar. Det går bara inte att komma från det faktum att hela spelet är mästerdesignat, rakt igenom.
Djur som liknar någonting, och någonting som liknar djur. Det finns en hel uppsättning av olika varelser i den här eleganta världen, och jag vill stanna i den. Leva i Oddworlds universum tillsammans med guds förnämsta skapelser.
Till den unika designen tillkommer även ett av Xboxens snyggaste spel. Ja, det stämmer. Oddworld är urläckert. Enorma miljöer, förstörbara föremål, underbart animationsmönster och läckra effekter. Ninja Gaiden, The Chronicles Of Riddick och Halo 2 är inte de enda grafiska mästerverken som går att finna på Xbox.
Självklart så tar det inte slut här, då Oddwold Inhabitants valt att lägga in en underbar atmosfär i spelet. Miljöerna kryllar av liv såsom insekter i luften och pälsbollar på marken. De skuttar och flyger fram genom undervegetationen som man som spelare får resa igenom. Spelet känns fruktansvärt levande i precis allting, och jag mår bra av att tänka på den här världen.
Nu handlar spelet tyvärr inte om mig, utan om en mystisk prisjägare som jagar laglösa tandtroll för att tjäna sitt levebröd. Man får inte veta särskilt mycket om den här tystlåtne prisjägaren till en början, och han pratar bara om det blir absolut nödvändigt. Det finns städer och små nybyggarsamhällen där en skock av dryga kycklingar huserar. Det är din biljett till brottslingar, och pengar. Du tar uppdrag hos kycklingarna och ger dig ut på jakt efter en stor, ful otäcking och dennes arga gäng. Ditt uppdrag handlar om att föra tillbaka brottslingen till byn. Antingen död eller levande. Det avgör du själv. För att fånga dessa fulingar har du en liten dammsugare till din hjälp. Med den kan du suga upp de brottslingar du har slagit ner, och inkasserar en liten belöning. Du får mer pengar för en levande brottsling och mindre för en död kropp fylld med skit.
Nu kommer vi in på spelsystemet och kontrollen i Oddworld: Stranger's Wrath. Du kan växla mellan ett tredjepersonsperspektiv och ett förstapersonsperspektiv. Jag trivs verkligen med systemet att själv kunna välja hur jag vill spela då det tillför variation till spelandet. Värt att tillägga är att när du väl rusar genom en brant dalgång som vår vän prisjägaren ur tredjeperson.. Ja, då lär du lägga märke till en sak. Det går undan. Att kontrollera Stranger ( vilket han kallas av lokalbefolkningen ) är precis som att styra en motorcykel på E7an. Det går undan och är fasligt roligt. Stranger kan möjligen vara den snabbaste spelkaraktären att styra som någonsin har skapats. Du rör dig som om du sitter i ett fordon när du rusar framåt, och miljöerna seglar sakta men säkert förbi dig. Det handlar bara om att få upp farten tillräckligt, och om du har tur så springer du rakt in i en laglös så att du kan demonstrera hur husets bästa dammsugare fungerar. Att spela ur förstaperson är dock det absolut viktigaste du bör tänka på när du ligger i strid. Det handlar om att lägga upp en strategi och välja hur man ska ta sig an de extremt skjutglada laglösa. Är det verkligen värt att ta ut dem en efter en och blir rik, när du kan skjuta hejvilt och leka Rambo, men samtidigt bli fattig som en kyrkråtta utan egen kyrka? Stranger tycks vara ganska primitiv då han inte använder skjutvapen, men han använder någonting mycket klyftigare, och effektivare. De små djuren som man stöter på under vägen är helt enkelt hans överlevnadspartners. Med ett litet armborst använder han dessa djur som vapen då han skjuter ut djuren mot fienden. Vad sägs om håriga pälsbollar med stora tänder? En skunk och en jordekorre vars ordförråd är precis det som behövs för att göra fienden vansinnig. Med dessa fiffifa små djur kan du ta ut fienderna en efter en, lägga ut fällor och starta ett mindre krig om det behövs. Senare i spelet så kommer även de små djuren att uppgraderas till elakare kreatur, och det kommer att behövas. Dels för deras coolhet, dels för det faktum hur effektivt det faktiskt är att peppra ut hundratals bin mot ett gäng skräckslagna fiender.
Bakom den här fasaden av brottslighet, vackra miljöer och en bitter främling i paradiset så finns det en djup och engagerande story. Jag ser ett budskap i vad som hänt tidigare. Urinvånarna vars föda och livskraft handlade om vatten har körts bort från sina marker och en ondskefull industriledare och hans armé. Dessa varelsers uråldriga beskyddare ansågs som utrotad tack vare nöjet att döda dem och använda deras huvud som trofé på väggen. Livet har sin balans, och en ond kraft kränker balansen. Det är här Stranger kommer in i bilden.
Man skulle kunna säga att spelet har två olika delar. Den ena delen handlar om att jaga ifatt tjocka brottslingar och tjäna pengar på det. Den andra blir mer actioninriktad och det är där handlingen tar fart på allvar. Båda delarna är oerhört roliga att spela, och det tillför med variation att få hela upplevelsen omkastad efter ungefär halva spelet. Sen så är äventyret långt och återspelningsvärdet var större än vad jag trodde. Inte för att man tjänar någonting på det, men det är ett bra och roligt spel som jag gärna återvänder till. Att kika på de urläckra filmsekvensera, att studera detaljerna och den underbara atmosfären samtidigt som du lägger ut en fälla för storfot som kommer rakt emot dig, det är äkta spelglädje.
Miljöerna du rör dig i är både western, skog, berg, snö. Du får färdas uppåt floden för att tjäna ett syfte du egentligen inte har valt själv. Men det är din plikt. För friheten. Musiken och rösterna är superba. Ett mäktigt bakgrundsljud och grymtande röster som låter väldigt oldschool och roligt. Med ett visst undantag för de kacklande kycklingarna då. Musiken har ger mig rysningar under vissa tillfällen, och det är här jag börjar undra om jag inte tar spelet på alldeles för stort allvar. Jag blev alldeles skakig under spelets sista filmsekvens. Solen, vintern, vattnet och snön som sakta dalar nerför spelskärmen. Det är den vackraste platsen jag någonsin har sett i ett spel, och jag fäller en tår när jag tänker på hur ödsligt och vackert det alltid har varit att blicka ut över horisonten. Spelet är över. Uppdraget är över. Jag lyckades, och jag får nu beskåda spelets ( och spelvärldens ) vackraste värld, någonsin. Dessutom så kommer det fram några vackra citat, och det är då jag känner att budskapet har trängt in.
Oddworld: Stranger's Wrath är kanske världens mest underskattade spel, och jag väntar ivrigt på Oddworld Inhabitants nästa spel. Jag har haft riktigt, riktigt roligt med ett av Xboxens bästa spel. Naturen är vackrare än världens alla ädelstenar.
Nu, och för alltid.