Prince of Persia: The Sands of Time

Har bullen spårat ur totalt?

Det är en fullt förståelig fråga som ni mycket väl kan ställa er själva när ni ser att jag helt plötsligt recenserar ett gammalt härligt spel helt utan visare förvarning, när det finns så mycket nytt att välja bland. Är jag helt blåst? Mycket troligt. Men det hör inte hit.

Hur som helst var jag en runda inne på GAME i Norrköping när jag fick syn på ett slitet fodral i begagnat-högen. Prince of Persia: The Sands of Time, till PC - för 39kr.

Jag ryggade genast till. Det var ju det första spelet jag ägde till Playstation 2, ett spel som underhöll mig i flera veckor då det var det enda spelet jag ens ägde. Ett spel som åtminstone då var fullkomligt fascinerande för en liten grabb som för första gången lagt vantarna på en semi-modern konsol.

Sagt och gjort, jag använde mina matpengar för att inhandla spelet (måste säga att det sved att ge upp en kebablunch för ett spel) och begav mig mot bilen.

När jag kom hem till blekinge några dagar senare kastade jag mig in i mitt rum och tryckte igång datorn, ivrig att spela någonting efter en veckas teknikisolering.

Någon timme senare kunde jag åter igen uppleva det som fascinerade för flera år sen. Och för er som inte vet det så kretsar spelet runt en relativt intressant story:

Prinsen utan namn, son av Kungen av Persien, är ute på krig med sin farsgubbe. De anfaller en maharadjas palats med hjälp av en insider, nämligen den gamle grinige och allmänt läskige Visieren. Under anfaller bestämmer sig prinsen (fortfarande utan namn) att han ska skaffa ära och imponera på sin far genom att vara den förste som hittar palatsets skattkammare. Prinsen ramlar av sin häst som ett resultat av ett katapultskott, han måste klättra och hacka sig fram genom slottet - och däri ligger spelets tutorial-del.

När prinsen väl kommer till skattkammaren hittar han en legendarisk dolk väl förseglad i en inte fullt så arkitekturkorrekt kammare. The Dagger of Time, som prinsen upptäcker ger honom förmågan att spola tillbaka tiden utföra andra kronologisk omoraliska gärningar som lägger en lockande grund för en hel orgie av mysiga paradoxer.

Prinsen (åter igen utan namn) snor dolken, möter upp med sin far och de beger sig iväg mot ett annat palats i en helt annan del av en troligtvis annan öken. Här får de spendera en tid hos en gästvänlig sultan, en vän till den namnlösa prinsens far och familj. Sultanen får ett enormt timglas från maharadjans palats, komplett med en mysko sandmassa och myspysbelysning. För att demonstrera "sandens makt" för sultanen, så föreslår Visierien uppenbart ondskefullt att timglaset förenas med prinsens nystulna dolk.

Sagt och gjort, saker och ting går åt skogen i samband med att dolken låser upp timglaset och Visieren bjuder på en underbar klishé av "se vad du har gjort, ge mig dolken!". Hela palatset blir korrumperat av sanden från timglaset som var uppenbart magisk, och varenda kotte i palatset har blivit förvandlad till monster och annat smått och gott.

Det är då prinsen bestämmer sig för att han ska fixa allt igen, och med hjälp av maharadjans dotter Farah så ska han hacka, hoppa, springa och bryta fysikens lagar för att ta sig genom palatset, hitta timglaset och rädda världen.

Det är storyn. Gameplay, det är helt annorlunda. Hela spelet utspelar sig de flesta vet i tredjepersonsvy, och man styr prinsen och kan utnyttja dennes akrobatiska förmågor för att ta sig förbi alla möjliga sorters hinder. Om jag ska säga att det är här spelet briljerar eller inte är jag inte säker på, för det visade sig ganska snart att PC-versionen var en hemsk upplevelse på flera punkter.

Att styra prinsen med WASD och mus fungerar helt enkelt inte bra då spelet helt klart är gjort för handkontroll. Men får inte riktigt tillräcklig precision för att kunna få ett bra flyt i sitt spelande, och det händer ofta att man helt plötsligt kastar sig ut för ett stup eller in i en ondskefull och makaber fälla.

Om det inte vore för kontrollerna så är gameplayet innovativt och intressant. Spelet bjuder varierande miljöer där man ofta måste ta sig en rejäl funderare för att ta sig framåt. Striderna förekommer titt som tätt, och tankarna runt dessa varierar. Det är väldigt roligt att slåss med prinsens finurliga specialattacker, och det är en mycket cool känsla när man genomför en perfekt sekvens av konterattacker.

Men striderna kan stundvis vara ett stort irritationsmoment. Då fienderna kommer i vågor och ofta återuppstår tre eller fyra gånger innan man får fortsätta så blir man ytterst förbannad när man till slut har en enda fiende kvar - som hackar bort ens sista lilla strimma hälsa. För det mesta vill man helst skippa striderna och fortsätta med storyn och ta sig förbi fler roliga plattformsmiljöer.

När man spelat igenom Prince of Persia: The Sands of Time till PC har man blandade känslor. Först och främst har man en känsla av lättnad. En lättnad över att man tog sig igenom alla miljöerna, att man kom till eftertexterna och att man hade skitkul under tiden. En känsla av... Uppfyllelse. Sen kommer ju känslan av "Herregud, vad har de gjort med mitt gamla älsklingsspel?"

För man lär sig på en viss nivå att hata Prince of Persia: The Sands of Time till PC, näst intill enbart på grund av de kassa kontrollerna. Genom min process att ta mig igenom spelet blev jag stundvis så fruktansvärt arg att jag hamrade ner ctrl+alt+del och lyssnade på Amorphis i några minuter för att lugna ner mig. När enbart kontrollerna får en att hata ett spel - då borde man göra någonting åt det. Som att skaffa en gamepad.

Grafik: 8/10 (i respekt för när det släpptes)

Spelbarhet: 6/10

Ljud: 8/10

Hållbarhet: 7/10

Plus: Bra story, underbara miljöer, bra animationer, härligt plattformande och innovativ design.

Minus: Kontroller från helvetet, stundvis konstiga kameravinklar.