Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
MEDLEMSRECENSION

Mirror's Edge

Skrivet av: Leorio   2009-05-20

Ett spel som förenar det bästa från Prince of Persia, Sonic the Hedgehog och Portal kan väl inte bli annat än en fullträff?
Så länge Faith håller sig i mitten av den snitslade banan är det en övertygande springfärd, men ett snubblade steg åt sidan och Mirror's Edge trampar rakt i en härva av problem...

När Mirror's Edge presenterades för världen var inte frågan så mycket "kommer det att bli årets spel?" som "kommer det överhuvudtaget att fungera?"
Ett plattformspel i förstaperson, med djärva hopp mellan skyskrapor, vapenlösa strider, och smidig parkour - antagligen är det revolution eller fiasko på gång.

Jag behöver inte många minuter i den djärva budbäraren Faiths röda skor för att konstatera att kroppens tyngd och rörelser känns väldigt trovärdiga. På ett naturligt sätt far armar och ben förbi i blickfånget när jag drar ihop mig i luften eller glider nerför en avsats. För att inte tala om elegansen i hur andetagen intensitet förändras efter ansträngningen. Inlevelsen är på topp, och spelets grafiska och kontrollmässiga hjälpmedel gör att jag inte villar bort mig i näraframtidsstaden alla blänkande ytor.

Spelet rör sig mellan vildstint springande över skyskrapornas kuperade tak - inte sällan under hård beskjutning från poliser till fots och i helikopter - och mer stillsamt klurigt klättrande i trånga passager inomhus.
Faiths våldsamma flykt känns som ett förstapersons Prince of Persia som drabbats av den våldsamma fartens lockelser av frihet från spel som Sonic the Hedgehog och Burnout.
De något begränsade striderna bryter av på ett bra sätt, med slag och hoppsparkar, och med rätt timing kan man avväpna sin fiende i en enda rörelse. Vill man kan man skjuta loss med vapnen man snor från fienderna, men att låta den eleganta Faith gå bananas med vapen känns ungefär lika rätt som att spela Left 4 Dead ensam.
Bland de coolaste ögonblicken i Mirror's Edge är trots allt när jag bara springer förbi fienderna och försvinner ur deras räckvidd.
Hej då grabbar, nu drar jag.

Stämningen under det kluriga inomhusklättrandet påminner en hel del om Portal, med sina kliniskt rena ytor och till synes onåbara mål. Men istället för portaler använder man sina bästa parkourfärdigheter för att väggspringa, stångsvinga, vägghoppa och tokkasta sig upp genom hisschakt, byggnadsställningar och andra farliga passager.

Jag älskar det här konceptet, den sköna huvudpersonen, stadens härligt klara färger, den underbara grafiken och känslan i maggropen av de höga höjderna.
Men tyvärr har spelet ett par vassa skarvar som går rakt genom spelupplevelsen.

När jag var liten hade jag en äldre kompis som gillade att stajla genom att klara Super Mario Bros utan att dö, med handkontrollen upp och ner, bak och fram, och till och med bakom ryggen tror jag han försökte sig på.
Han skulle ha gillat Mirror's Edge. Trots den stora staden är det ett linjärt spel, och det finns alla möjligheter att visa sig duktig om man bara tränar alldeles för mycket.
Men är man mer intresserad av att sjuka ner i en dynamisk spelvärld och en spännande berättelse än av att nöta hopp och kapa tider kan Mirror's Edge vara en frustrerande och bitvis förvirrande upplevelse.

Till exempel verkar logiken för hur långt Faith kan hoppa och hur långt hon kan falla utan att dö vara att så länge man följer huvudspåret kan hon göra häftigare och farligare saker än när man ger sig av på egen hand.
Visst, det är ett linjärt spel, men det är också ett läckert förstapersonspel, och miljöerna inbjuder till massor av utforskade och galet lekande som spelet inte lever upp till.
Och om spelet nu måste straffa mig för att jag försöker hitta den galnaste lösningen att ta sig över ett hinder - borde det väl göra det på ett mer elegant sätt att underliga och inkonsekventa saker börjar hända?

Realistisk inlevelse var inget som bekymrade Mario på åttiotalet när Svampriket skapade sin egna regler, men när Mirror's Edge lyckas övertyga mig att jag är Faith och att jag är på farlig springfärd genom en verklig stad kan jag inte annat än förundras över hennes bitvis kinkiga inställning till väggspringande och säkert landande.
Spelmässigt det inget större problem - i ett linjärt plattformspel gör man trots allt som spelet vill eller blir straffad - men inlevelsemässigt blir det problem när den engagerade, godhjärtade Faith hellre faller mot en säker död än griper tag i ett utskott på ett klumpigt, fånigt sätt.

Detta uppvaknande ur den underbara inlevelsen leder oss till spelets verkliga öken: storyn och berättandet.

Man kan tro att storyn inte är så viktigt i ett spel som det här, men det är helt fel. Storyn är som viktigast i linjära spel, därför att storyn är förklaringen till varför spelet överhuvudtaget är linjärt. Faith springer så fort hon bara kan mot en viss destination för att hon är motiverad att ta sig till just den platsen, och kan jag inte leva mig in, eller ens förstå, hennes anledning till aktion - utan hellre vill strosa runt på egen hand - blir spelet en vacker, men utdragen korridor att fösas genom.
Den tickande klockan i Speed Run är en nog så god motivation, som fungerar vida bättre än den ytliga och komplicerade storyn.

Om du trodde att du skulle få leverera väskor med hemligt innehåll till ljusskygga typer kan du glömma det, för Faith är ungefär lika ofta på jobbet som Mario. Istället för vi en trist thrillerintrig, som påminner mig om något som min kompis Johan kunde tota ihop när vi impulsspelade rollspel på högstadiet:
"Okay, här har vi typ ett högteknologiskt ondskefullt företag, och den enda politikern i hela staden som inte är skum blir mördad, och din syster står bredvid och ser dum ut, och polisen skjuter på typ vem som helst. Eh, grabbar... vart är ni på väg?"

Med tanke på att den övergripande stämningen av att ta sig genom staden är så härlig borde man ha satsat på att bygga ut den, istället för att redan i början av spelet trycka ner massa trams i halsen på mig. Spelet introducerar karaktärer lite hur som helst, och ger mig inte en chans att bygga upp någon slags relation till dem innan de hamnar i fara eller försvinner mellan husen. Ett friare upplägg, där man levererade sina väskor till skumma kunder, kanske på tid, varpå man långsamt upptäcker att något mystiskt håller på att hända i staden hade passat bättre.

Men som Resident Evil 4 visat behövs ingen vettig story om man bara bjuder på ett utsökt berättande. Tyvärr blir det inte bättre här.
De animerade mellansekvenserna är visserligen fina, men varken till design, tempo eller inlevelse passar de ihop med resten av spelen.

Visst är det småkul att SSX-gänget funnit sig till rätta i storstaden genom att starta någon slags pengadriven outsiderrörelse, men särskilt god grund för dramatik är det inte, och de känslomässiga scenerna är så stela det känns som om TV:n slagit över till standby. Faith som är så cool i förstaperson, har noll stil och inga social skills, och när hon i en mellansekvens mot slutet av spelet sabbar en av mina hårt intjänade achievements känns det som om den sista berättarmässiga trovärdigheten har packat ihop och gått hem.

De goda råden och orderna via öronsnäcka i förstaperson, fungerar på det hela taget bra, liksom de stämningshöjande planscherna och TV-apparaterna på väggarna, men istället för att komplettera mellansekvenserna snarare dränks de av dem.
Varför DICE nöjde sig med att norpa de kliniska miljöerna och kluriga svårigheterna från Portal och inte snodde med hela det ljuvliga berättandet kan man fråga sig.

Däremot är det ett jätteplus att spela som en vettig person i ett förstapersonspel - efter inlevelsefiaskon som Bioshock och F.E.A.R. Död åt alla namnlösa stumma hjältar liksom. Faith pratar i förstasperson, och det är alldeles naturligt. Ja, mer naturligt än i mellansekvenserna.

På det hela taget är Mirror's Edge ett härligt spel - så länge jag springer, hoppar och njuter av miljöerna. Det brukar beskrivas som kort och svårt, men det är en definitionsfråga. Det är trots allt ett plattformsspel, så visst dör jag hela tiden. Men det är tätt med checkpoints, så det är bara att förlåta den oförlåtande kontrollen, och göra om tills Faith gör rätt.
De höga omspelningsvärdet (spelet blir trots allt skönare ju mer man tränar) och de ovanligt roliga Time Trial banorna gör att speltiden når en ansenlig längd.

Gillar du att nöta banor för en bättre tid, disciplinera dig och klicka bort mellansekvenser, eller är villig att betala med en god dos frustration för sekvenser av gudomlig närvarokänsla är Mirror's Edge ett spel för dig.

En uppföljare eller skicklig stöld, och det här kan vara början på något stort.

Fördelar: fartfylld springfärd över höga hustak, ljuvlig design och fina miljöer, underbar grafik, härlig inlevelse, ett förstapersonspel med en vettig huvudperson, roliga klurigheter, bra achievements, Speed Run och Time Trial är ovanligt underhållande, Faith, kort

Nackdelar: frustrerande, inte så utforskarvänligt som det ger sken av, logiken och balansen brister utanför huvudvägen, usel story, sorgligt berättande

Medlemsrecensioner66
Samlat betyg: 8.3/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10