Prey (2006)

Slafsiga monster och äckliga fanskap har kommit för att äta upp oss. Synd för dom att de gav sig på Tommy som slaktar upp varenda en av dom som det patrask de är!

Jag är ett stort fan av framför allt Doom 3 och andra läskiga monster-liknande spel vars syfte är att slakta upp äckliga kryp såsom de försöker göra med våran moder jord.
Jag gav en skeptisk blick åt Prey när det släpptes men tyckte det såg lite för enformigt och alldeles för överdrivet ut för min egen smak.
Så jag glömde snabbt bort det och tänkte på andra spel istället.

För bara någon månad sedan var jag och en polare på Coop för att handla snacks och annat junk till helgen. Vi sneglade lite bort mot reahyllan och där fick jag syn på Prey.
"99 kr är väl ingenting. Värsta kapet. Kan det skrämma mig såsom Doom 3 gjorde?", det var tanken som dök upp i skallen och jag vandrade med ett leende mot kassan.

"Är det här allt?", frågade jag mig själv och min polare efter ett par halvtrista gråbruna banor utan något intryck av originella ideer.
Efter ytterligare några halvdana banor fick jag nog. Vi skrattade åt spelet pga dess smått värdelösa existens. Känslan av övergivenhet och panik fanns helt enkelt inte där.

Pusslerna kändes lite missplacerade och ointressanta redan från början. Att vända upp och ner på hela skeppet genom att skjuta på små gröna plattor med grönt ljus kändes bara jobbigt och frustrerande.
Vapnena kändes överdrivet konstiga och töntiga och konceptet blev bara enformigt.
Bruna, äckliga, slemmiga och outhärdliga gångar och rum var bara tråkigt och kändes bara... jobbigt...

Storyn var inget att hurra för heller. Flickvännen blev kidnappad och bortförd och vi människor var bara deras mat. De skördar planeter och det var dom som sett till att människan existerar, bara för att ätas.
Inget fel i storyn direkt, bara det att man får ingen chans att tycka om spelet sålänge man bara vandrar runt på ett meningslöst skepp med enformiga miljöer som gör att man vill spy.

Ju längre man kör spelet, ju tråkigare blir det. Nästan. Eller nej förresten. Ju längre man kör ju mer gillar man det. Kanske. För jag kunde inte låta bli att le endel mot spelets mittpunkt och senare del. Anledningen? Jag vet inte. Kanske var det spelets mening, att ju mer man ser utav all senapsspyiga gegga, ju mer gillar man det. På sätt och vis.
Efter flickvännens död så känner man sig riktigt hämndlysten.
Att Tommys röstskådespelare är en skön jäkel med sköna kommentarer gör en uppspelt. Man får ta del av hans ilska och börjar skratta åt alla stackars (?) äckelpatrask som får stupa för Tommys vrede.
Faktiskt så kände man en känsla av frihet och övermäktighet när man såg sluttexterna rulla i takt med en skön rockdänga.
"Jag gav alla äckel på nöten, jag genomled alla timmar av spyiga gallahål, väggar och äckliga aliens med skallar stora som fotbollsplaner".
Det var skönt samtidigt som det var en jäkla massa skit man fick genomlida.

Grafik: 6/10
Spelbarhet: 5/10
Ljud: 5/10
Hållbarhet: 3/10

Plus: Endel roliga stunder som man kan kolla ut i rymden från skeppet genom fönstret, tommy är bara för skön

Minus: Alla enformiga gallaspya miljöer, allt, fula vapen, allt indiantjafs, tråkig grafik