Pokémon Diamond/Pearl

Av en ren tillfällighet började jag spela Pokémon Pearl, och jag blev fast i några dagar. Så fort jag hade gett mig ut och fått ihop ett gäng Pokémon kom det spelglädjen tillbaka. Jag spelade Pokémon Yellow i flera hundra timmar utan att tröttna på lågstadiet.

Varför ändra ett koncept som fortfarande går hem hos köparna? Pokémon Pearl har samma grunder som de första spelen hade för över 10 år sedan, men såklart har det lagts till en hel del detaljer. De dubbla skärmarna används knappt, i alla fall inte på något nödvändigt sätt. Den undre kan du använda istället för de vanliga knapparna under strider, men vem gör egentligen det när det är mycket smidigare att använda knapparna. När du inte strider tar en nyhet kallad Pokétech upp platsen på den undre skärmen. Där kan du installera en mängd olika program men inget av dem är till någon större nytta.

Sedan Pokémon tog steget över till Nintendo DS har spelen varit i 3d, eller ska jag säga 2,5D. Du kan fortfarande bara gå åt fyra olika håll, men hus och annat runtomkring dig är utformat i 3D. Som sagt har inte själva spelmekaniken förändrats sedan 90talet, men det gör inget då den fortfarande fungerar fint. 30 timmar spelade på mindre än en vecka, det om något måste bevisa att det stämmer.

Något jag tycker var tråkigt med denna version är att den innehåller alldeles för några Pokémon. 150 känns ganska lite nuförtiden när det finns över 400 Pokémon totalt. Dock är det roligt att det finns så många av de äldsta arterna kvar. Gyarados blev ett självklart val i min trupp.

Pokémon kom för att stanna, och finns kvar och är populärt även tio år efter att de små monstren gjorde sitt uttåg från Japan. Detta är såklart ett köpvärt spel om du fortfarande är ett hängivet fan av serien, men även om du vill återuppleva kanske den största flugan världen skådat i modern tid.