Mercury Meltdown Revolution

Först, ett varningens ord - om du bryr dig extremt mycket om ett spels grafiska design så kan du direkt dra bort 5 poäng från mitt slutgiltliga betyg och sluta läsa den här recensionen direkt. För Mercury Meltdown Revolution innehåller något av den fulaste design jag någonsin sett i ett spel. Som tur är så har det ingen större inverkan på själva spelandet, men det kan vara nog så irriterande när vissa detaljer ser ut som att de är ritade av en treåring. Naivistisk konst i all ära, men i ett spel ser det mest fånigt ut.

Så, då fick jag det sagt.

Om du fortfarande läser så kan jag berätta att Mercury Meltdown Revolution går ut på exakt samma sak som de gamla Mercury-spelen - en klump levande kvicksilver ska färdas från punkt A till punkt B utan att ramla av banan, vilket kan vara nog så komplicerat när det faktiskt är banan självt du tippar åt olika håll för att få klumpen att röra sig. För att komma vidare krävs det att tillräckligt många procent kvicksilver finns kvar när du väl når målet, annars blir det att snällt starta om banan från början. Simpelt upplägg, men ack så svårt ibland.

När det första Mercury-spelet - Archer Maclean's Mercury - släpptes till PSP var tanken att det skulle följa med en gyrosensor så man kunde styra det genom att tippa konsolen fram och tillbaka. Det blev aldrig så, men när nu Mercury Meltdown Revolution släpps till Wii så får man ju den funktionen på köpet i och med Wii-fjärren. Där andra spel kämpar med att försöka utnyttja fjärren på ett bra sätt känns det fullkomligt naturligt här - du håller den i ett liggande läge och tippar den fram och tillbaka, helt enkelt. Det fungerar perfekt och även om Archer Maclean's Mercury var ett bra spel så inser man hur mycket bättre det hade kunnat bli om den här funktionen alltid funnits med.

Att spelkontrollen sitter så bra gör att Mercury Meltdown Revolution blir en ren fröjd att spela. Ignition har även gått överstyr när det gäller att pumpa ur sig kluriga och spännande banor. De grälla färgerna, med sin fula cel-shading (se ovan angående den grafiska designen), gör mig smått illamående men jag förlåter spelmakarna för det då de har varit så kreativa i sin bandesign. Spelet bjuder på stor variation och när man väl tror att man börjar få koll på tekniken introduceras ett nytt moment som man måste lyckas ta sig förbi. Kvicksilverklumpen rör sig precis lika naturligt som förr och man känner sig nästan skyldig när man gör fel och hör den skrikande falla mot sin förmodade död utanför skärmen. Om nu kvicksilverklumpar kan dö, det vill säga.

Roliga banor och en nästan perfekt spelkontroll alltså. Varför då inte ett ännu högre betyg?

Om sanningen ska fram så lämnar Mercury Meltdown Revolution inte några bestående intryck. Det är ett roligt pusselspel som ger underhållning för stunden, men det är alldeles för enkelt att lägga åt sidan efter några banor och jag känner egentligen aldrig för att plocka upp det speciellt ofta. Det gör sig inte speciellt bra som ett partyspel, då det enbart har stöd för en spelare, och har inte den evighetskänsla som exempelvis spel som Lumines eller Tetris har.

Gillade du de gamla Mercury-spelen, eller vill ta del av en riktigt bra Wii-spelkontroll, så rekommenderas Mercury Meltdown Revolution varmt. Det kommer aldrig bli ett klassiskt pusselspel, ett sånt där alla måste ha spelat och som blir en del av allmänbildningen, men som ett exempel på hur bra Wii-fjärren faktiskt kan fungera förtjänar det din uppmärksamhet.