Vad händer egentligen om du tar Doom och blandar det i en mixer tillsammans med Ghost Runner, kryddar med lika delar Mirrors's Edge som Titanfall för att sedan slutligen hälla på en liter med raketbränsle? Troligtvis blir slutresultatet något som landar ganska nära den högoktaniga dårskap som Metal Eden bjussar på. Reikon Games stenhårda och kompromisslösa cyberpunk-skjutare är nämligen äntligen. Kreatörerna som tidigare förärat världen med indiepärlan Ruiner är tillbaka, rika på lärdom och med ett spel som bygger vidare på många av samma principer och grundstenar.
Premissen är simpel. Det är den mörka framtiden och mänskligheten dumpat sina digitala identiteter i så kallade cores, vilka förvaras i megastaden Moebius, som svävar ovanför planeten Vulcan. Dessvärre har Moebius försvarssystem löpt amok och i rollen som androiden Aska skickas du in på vad som i praktiken är ett självmordsuppdrag. Nej, det är inte direkt på grund av narrativet som man sätter sig ner med Metal Eden, så mycket ska väl sägas. Det lånas friskt från allsköns andra alster och det är knappast något som utvecklarna heller sticker under stolen med. Istället låter man spelets gameplay tala för sig och vara den drivande attraktionskraften. Vilket man också lyckas väldigt väl med.
Spelmässigt handlar allt om fart och rytm. Banorna är konstruerade för akrobatisk framfart och motståndet är ofta benhårt. Centralt finns också en "high risk, high reward"-mekanik som är lika belönande som den är livsfarlig - core ripping - vilken ofta kan vända en strid, och rädda dig från de mest omöjliga av underlägen. Får du in tajmingen kan du rätt och slätt slita livskraften ur dina motståndare och direkt använda som en livs levande granat du kastar i plytet på en ny grupp fiender, eller absorberar själv för en tillfällig och kraftfull buff. Det hela är tajmat med en väl avvägd cooldown som gör att varje "rip" blir något strategiskt, en av många rörelser i en dödlig dans.
Vid sidan av detta har du så klart även en arsenal av puffror som delar ut ond bråd död, och dessa är tydligt indelade i olika grupper med tydliga roller att fylla: vissa är nämligen utmärkta för att ta hand om sköldar medan andra är bättre ämnade för att penetrera metall. Detta gör också att du aldrig kan förlita dig på eller bli bekväm med bara ett eller två vapen, utan ständigt tvingas jonglera med din arsenal. Svettigt beslutsfattande när man dundrar fram i 200 kilometer i timmen längs väggar och golv. Okej, viss överdrift men jag tror du förstår min poäng. Dessvärre, och detta hoppas jag innerligt att Reikon ser till att ändra genom uppdateringar, så saknar en del vapen tyngd och oompf. Visst, det ser makalöst ut när en fiende imploderar i vad som rent effektivt är ren partikelkonfetti, men själva feelingen är inte riktigt där. Känslan av rekyl och krut, den där köttiga smällen i skuldran (och högtalarna), kunde helt enkelt varit fläskigare, råare och mer in your face.
När det kommer till miljöerna så är de ofta uppbyggda som en serie av tajta och hektiska arenor, sammankopplade med kortare passager. De är generellt smart och genomtänkt sammansatta med en mix av vertikalitet, hoppande mellan plattformar och små, tillfälliga fickor av andrum. Fienderna anländer i vågor, ibland som rena horder där du måste utplåna allt innan nästa dörr öppnas. Det är väldigt old-school. Lika delar tramsigt som charmigt, samtidigt som verktygen till ditt förfogande - snabba dashar, precisa hopp - känns samtida. Checkpoints är rättvisa och omstarter blixtsnabba, vilket håller ilskan nere och farten uppe.
Dystopiska skyskrapor och mördarrobottar, hur kan man inte älska?
Uppgraderingar - ja så klart det finns med som en del i ekvationen. Men det hela är slimmat, nedtonat och resulterar i små men inte betydelselösa förbättringar. Systemet är aldrig övermäktigt och kräver inte Excel-tabeller - det bara smörjer maskineriet och låter dig skräddarsy hur aggressivt du vill spela. För mig personligen så blev fokus på mobilitet, följt av förbättringar till core-ripping. Kort och gott det låter dig anpassa Aska efter din egen stil vilket är väldigt trivsamt och dessutom låter dig testa lite olika former av approach.
Audiovisuellt levererar Metal Eden i spader. Sprakande UI, rena linjer, neon, robotar, skrot och metall. Det är mycket skärpa och kontrast, mycket gnistor och smatter. Kort och gott, allt sånt som gör mig kollrig och knäsvag. En estetisk fullträff som dessutom snurrar på klanderfritt rent prestandamässigt - i varje fall till PC. Hur läget är på konsol vågar jag inte kommentera på. Soundtracket går inte heller av för hackor och med sina elektroniskt dunkande slingor så gungar man glatt med. Inget som kanske känns "wow" hela vägen ut i själen, men det är aldrig påfluget eller onödigt dominerande. Tempot är bra även om det emellanåt också blir lite andefattigt och känns tunt, fler lager av instrument och lite mer variation hade inte skadat.
"Smaka bly ditt mekaniska åbäke!"
Jag gillar verkligen Metal Eden, det är ett tajt men absolut inte felfritt paket av stenhård action, men till skillnad från den kortare förhandstitt jag hade nöjet att spela tidigare i år. Så känns det ärligt talat en aning långrandigt i sin fulla version. Efter ett par timmar blir mönstren påtagliga och det blir en smula rutinmässigt att slita ut ännu en core från robot nummer femtioelva. Spelet finner visserligen nya vinklar och sätt att knorra till saker och ting - mer vertikala arenor, hårdare fiender. Så är man okej med det, och primärt är med i spelet för den där euforiska kicken och känslan - då är det okej.
För när Metal Eden klickar, då känns det verkligen hela vägen in i ryggmärgen - när man kastar sig dödsföraktat mellan fiender, skotten viner runt skallen på en, gnistorna flyger och explosioner följer i ens kölvatten. Då är det svårt att inte le. Det är en pulshöjande, estetisk slägga i ansiktet som prioriterar stil och känsla snarare än lull-lull och strategiskt övertänkande. Vilket också gör Metal Eden till ett spel som verkligen skiner under kortare sessioner. En adrenalinstinn, knivskarp scifi-rökare med kompromisslös action. Så länge du är okej med viss upprepelse.