Metal Gear Solid: The Twin Snakes

Terrorister har tagit kontrollen över en anläggning för förvaring av kärnavfall i Alaska och kidnappat två viktiga män. De hotar att skicka en kärnvapenmissil mot Vita Huset om deras krav inte tillgodoses. Det låter okomplicerat, men kan det verkligen vara så enkelt? En man skickas in i blindo för att infiltrera och eliminera hotet. En man utan vapen, men med ett rykte och färdigheter som gör honom till en närmast osynlig och ytterst dödlig fiende för de som befinner sig i hans väg. Det handlar givetvis om Solid Snake. Nu får alla Gamecubeägare chansen att uppleva PSOne-spelet från 1998. Självfallet i nystruken grafisk kostym, med hälsningar från Eternal Darkness-skapare Silicon Knights och en del andra små nyheter. Frågan som alla ställer sig är hur väl ett av tidernas bästa actionspel åldrats och huruvida Solid Snake uppvisar några ålderskrämpor. Men jag kan genast lugna alla som tvivlat. Snake lika hårdkokt brutal som han är smidig som en panter.

Metal Gear Solid nämns av många som ett av de allra bästa actionspelen genom tiderna. Med bättre tempo och handling än efterföljaren Sons of Liberty. Upplägget i Twin Snakes är naturligtvis helt oförändrat. Snake smyger sig från område till område, helst utan att bli upptäckt av vakter eller bevakningskameror. På vägen informeras han via sin codec om hur han bäst tar sig vidare och då och då får han lite ytterligare information om det verkliga händelseförloppet. Snake har en hel rad olika rörelser och så småningom lyckas han också hitta ett och annat vapen som slarviga terrorister lämnat kvar. Uppfinningsrikedomen bland föremålen är imponerande och fylld av humor, som kartongen man kan gömma sig i, cigaretterna som stjäl hälsa från Snake och tidningen med vad som brukar kallas vuxet innehåll. Om man inte visste bättre skulle man likna Snake vid den gode MacGyver.

Men själva spelandet är bara halva Twin Snakes-upplevelsen. Minst lika viktigt om inte viktigare är handlingen och den uppsjö av spännande och välporträtterade karaktärer. I Twin Snakes får du lära känna mer än en handfull färgstarka och diaboliska motståndare såväl som en och annan charmerande kvinna i uniform. Det senare är givetvis inget som Snake har något emot. Whiskeyrösten och den sträva humorn är intakt och nog lever mannen upp till legenden även om han aldrig skulle säga det själv. Den lysande karaktärsdesignen med Revolver Ocelot och Psycho Mantis i spetsen får vilken Bondskurk som helst att verka trist och grå. Jakten på att ta reda på mer om dessa blir den främsta motivationen att springa vidare i Alaskas ogästvänliga miljöer. Ibland beskylls Metal Gear-fadern Hideo Kojima för att överdriva den filmiska och berättande delen av spelen, men i Twin Snakes känns balansen riktig även om ett och annat codec-samtal drar ut på tiden. Logiska hänsyn som att det kanske är oklokt med långa samtal under en operation, får dock ursäkta, varje liten ny information känns oerhört viktig i Twin Snakes. För den som redan kan storyn och handlingen, blir tempot naturligtvis ett helt annat. Då väljer man kanske bort mellansekvenser och kvar finns ett actionpackat skellett. Men lite av tjusningen går naturligtvis förlorad.

Med tanke på hur originalet utnyttjar Dual Shockens alla knappar var det inte utan viss oro som jag greppade Gamecubens handkontroll för att sätta mig in i kontrollupplägget. Men faktum är att kontrollen fungerar utmärkt, tillägget med förstapersonsläget fungerar väl med z-knappen och det gör ingen större skillnad att man tvingas trycka ner både start- och A-knapp när man ska använda codecen. Det använder man ju ändå inte i pressade situationer. Menyerna fungerar smärtfritt med axelknapparna och i övrigt är det inga som helst konstigheter. Jag föredrar nog fortfarande att spela Metal Gear Solid med Dual Shock, men det är nog främst av gammal vana för rent praktiskt innebär kontrollen i Twin Snakes inga problem.

När det gäller det grafiska har naturligtvis spelet fått sig en helrenovering sedan sist. Silicon Knights som stått för jobbet har gjort det med den äran även om det kanske inte riktigt är lika detaljerad grafik som i Sons of Liberty. De nya filmsekvenserna där Snake agerar enligt riktlinjer från Wachowski-brödernas Matrix-skola, känns lite märkliga i relation till det gamla spelet och Snakes normala in-game rörelser, men de är ändå så välgjorda att ett leende sprider sig på läpparna när man ser dem. Tyvärr har dock Silicon Knights inkluderat en del clipping, vakter som rör sig genom väggar och liknande vilket när det inträffar förtar stämningen. En stämning som annars byggs upp av lysande musik och suveränt röstskådespeleri. Entusiasterna kommer naturligtvis reagera på några små förändringar, men på det hela taget är rösterna välgjorda. Twin Snakes är ett måste för alla Gamecubeägare som inte spelat originalet och även om det inte är mycket som förändrats så har även gamla vänner ett strålande äventyr att återvända till.