Metal Slug Anthology

Jag gjorde just ett snabbt överslag. För att köpa de sju spelen som finns på den här lilla UMD-skivan i originalformat får du räkna med att betala i runda slängar 40000 kronor (varav ungefär hälften är för det sjukt eftertraktade första spelet), plus gud vet vad ett exemplar av Metal Slug 6 till Atomiswave kostar idag. För att få dem i bärbart format får du betala 450 kronor. Om det inte är ett av spelvärldens bästa erbjudanden så vet jag inte vad.

SNK och deras team på Nazca tog grunderna i Contra och kryddade sedan med sin pixelexpertis och en hel del humor för att skapa en av de mest populära actionserierna någonsin. Metal Slug har funnits i tio år men ändå har serien inte förändrats ett dugg. Hela tiden handlar det om att skjuta, skjuta, skjuta och skjuta lite mer, med fantastiskt läckra handritade animationer som dräller över hela skärmen. Om det inte är hela hus som sprängs och rasar ihop i ett moln av murbruk, tegelstenar och panikslagna fiendesoldater, redan i det första spelet, så är det vansinnigt konstruerade mekaniska slutbossar som har ett totalt säreget utseende, någonstans mellan pansarnitad hyperrealism och sjuk tecknad film. Det har sagts förut och lär sägas igen, men stillbilder gör inte spelet rättvisa, man måste uppleva det.

Hur är då PSP-versionen? Jo, i grunden är det en exakt kopia av de sju spelen (alltså Metal Slug, Metal Slug 2, Metal Slug X, Metal Slug 3, Metal Slug 4, Metal Slug 5 och Metal Slug 6) ihopsmetade på en liten skiva. Den enkla arkadkontrollen med fyra riktningar, en knapp för att hoppa, en för att skjuta och en för att kasta granater, fungerar förstås förträffligt på den svarta bärbara. Det är svårt, ofta toksvårt, ofta så svårt att PSP:n är på väg ut genom fönstret och bara räddas av handledssnöret (vis som jag är av otaliga Wii-sessioner). Det är inte ovanligt att slutskärmen efter att ha klarat respektive spel hånar mig med fyrtio använda continues. Delvis på grund av att kontrollen är och alltid har varit lite seg, så att man nästan måste lära sig banorna utantill och förutse fiendens rörelser för att hinna undan, men delvis också för att jag inte pallar med att hålla koll på allt samtidigt.

Man kan dra ut grafiken efter tycke och smak. I fullt widescreenläge blir proportionerna lite konstiga och särskilt hoppsektioner får en underlig känsla, men det går också att spela med vanligt 4:3-perspektiv eller helt enkelt köra originalets upplösning i ett litet fönster i mitten av skärmen, då med knivskarp grafik.

Mindre positivt är vissa aspekter av konverteringen. Även om spelet, när det väl kommer igång, är närmast arkadperfekt, så får man vänta på det. Länge. Laddningstiderna är SJUKT långa, vi snackar minuter innan man ens har kommit in i menyn och får välja sitt spel. Även inne i spelen blir det ibland halvsekundlånga pauser mellan scenerna när spelet febrilt laddar in nästa sektion. Tyvärr är det begränsningen med ett optiskt lagringsmedium jämfört med stora, tjocka och tokdyra ROM-kassetter, och den stora anledningen varför snorrika spelare fortfarande kan unna sig ett hånflin där de sitter med sin Neo-Geo-samling. Men tack vare maskinens sovfunktion är det ändå smidigt att spela i korta sessioner tills man har nött sig genom hela spelet, plågsam död efter plågsam död.

Det är därför Metal Slug-spelen alltid är roliga, och därför Metal Slug Anthology är ett givet köp för alla som gillar pixelvåld. Gång på gång blir jag dödad å det brutalaste, men det är bara att glatt bita ihop och trycka på knappen för att slänga in ännu en virtuell femkrona. Tillsammans med en kompis blir det förstås ännu roligare. Det tar ett gäng timmar att bara nöta sig genom alla de sju spelen och det är intensiva, spektakulära timmar vill jag lova. Och att sedan spela tills man bemästrat allihop och klarar sig genom utan att dö en enda gång (det är möjligt, på något sjukt sätt) kan ge underhållning för en livstid.