Metro Awakening VR

4A Games Metro-spel har hittills imponerat med sina personliga storylines och miljöer, och framför allt med sin höga tekniska nivå. Det är därför inte konstigt att förväntningarna steg när det avslöjades att nästa del i serien skulle bli en virtual reality-upplevelse. Till skillnad från andra Metro-spel är Metro Awakening utvecklat av Vertigo Games, som länge sysslat med virtual reality-titlar, vilket betyder att den underjordiska världen i det post-nukleära Moskva är i goda händer. Eller...?

Innan händelserna i Metro 2033 får Sedar, en fältläkare som återvänder från tjänst, veta att hans fru har slut på ångestdämpande medicin. Detta har redan orsakat problem i området, så för allmänhetens bästa och för sin frus skull ger sig Sedar ut för att hitta mer medicin utanför det säkra nätverket, vilket innebär att dödliga faror väntar.

Metro Awakening håller inte tillbaka när det gäller storyn. Livet under jord, att slåss mot mutanter och vänta på döden, är en dyster tillvaro och detta syns och märks för spelaren vid varje steg. Karaktärerna försöker hitta hopp varhelst de kan, men deras grymma öde gör att spelet inte ger någon trevlig känsla. Delvis beroende på detta känns Awakening tungt att uppleva. Det är mörkt under jorden hela tiden, och även de få ljuskällor som finns måste underhållas eller laddas med jämna mellanrum för att man ska kunna se något. Samtidigt är ljuset utomhus synonym med en sprakande geigermätare, och med detta även dimsyn och illamående. Balansgången mellan att kokas levande i dagsljuset eller att bli misshandlad av monster i skuggorna tar ut sin rätt.

Den fängslande kampen för överlevnad upplevs här genom hjältens ögon. I avgränsade miljöer tar du dig enkelt fram, antingen genom teleportering eller genom att röra dig fritt med virtuella händer, genom en rad utmaningar. Framstegen balanseras mellan monstermöten och lösandet av små pussel, men mycket av tiden går åt till att vandra genom tomma korridorer och byggnadsruiner, vilket onekligen blir lite tråkigt.

Rent tekniskt är Metro Awakening mycket lyckat. Karaktärens händer följer exakt handkontrollens rörelser, vilket är bra eftersom de även används för att röra och flytta på saker runt om i spelet. Du måste bland annat vrida på ventiler för att stänga dem, veva laddaren, öppna dörrar och ladda vapen, inklusive hantera magasinen. Handlingen flyter på smidigt och det finns mycket att göra, men upprepningen av samma saker kan ibland bli frustrerande. Att ladda pannlampan genom att fumla med laddaren är logiskt, men att göra om det varannan minut blir riktigt irriterande efter några timmars spelande. Förutom hanteringen av vapen är även skjutandet autentiskt återskapat. Detta innebär först och främst att det inte går att skjuta från höften. Om du inte siktar exakt genom kornet är det nästan hopplöst att träffa mål, särskilt lite mindre sådana. Även på den enklaste svårighetsgraden är detta en utmaning när du ställs inför en månghövdad svärm fiender. Även om jag uppskattar realism i spel lika mycket som i filmer, spelar jag delvis för att fly verkligheten och underhålla mig själv. Det verkliga livet, åtminstone när det spelas, är långsamt och i slutändan därmed tråkigt.

Spelets visuella framtoning är perfekt. Det finns gott om detaljer som ger omgivningen liv och gör det underjordiska Moskva atmosfäriskt. Även om ljus utnyttjas på ett smart sätt som en del av äventyret, är världen irriterande mörk. Det ständiga vandrandet i mörkret och vadandet genom döden är bedövande, även om liken och monstren du stöter på ser fräna ut. Animationerna är välgjorda, så alla handrörelser ser trovärdiga ut. Spelet körs smidigt till Playstation 5 utan några märkbara laddningstider, men illamåendet dyker upp som ett brev på posten efter mindre än en timmes fritt strövande. Med teleportering blir det istället en kamp att hålla jämna steg, så det är ett svårt val.

Spelets ljudlandskap är föredömligt polerat. Effekterna är trovärdiga och varierade för att hålla atmosfären vid liv. Spänning och skräck skapas framgångsrikt av de olika skrammel och väsen jag hela tiden hör från ruinerna i underjorden och monstrens äckliga och trovärdiga skrik. Soundtracket har en äkta trötthet och melankoli som är ett resultat av livets hårdhet i denna sällsamma värld, och karaktärerna har en trovärdig rysk karghat som är passande för den värld som presenteras. Den mörka och lågmälda musiken är av hög kvalitet men minimalistisk och bevarar stämningen tung och melankolisk så att atmosfären aldrig ska försvinna.

Metro Awakening är ett lite udda fall. Förväntningarna och entusiasmen inför spelet var höga, och tekniskt sett är allt som det ska vara. Grafiken är spektakulär, spelupplevelsen är smidig och världen är intressant, men det är ändå något som inte riktigt stämmer. Den mörka och dystra spelupplevelsen sätter snabbt sina spår, särskilt när det fysiska illamåendet ständigt är närvarande. Även om man kan göra mycket med virtuella händer känns upplevelsen lite fejkad när den är virtuell: som att spela en vanlig förstapersonsskjutare med virtuella pinnar. Att gå för länge i tomma korridorer och utforska döda miljöer blir också tråkigt efter en stund. I slutändan lämnade därför helhetsupplevelsen mig med en känsla av tomhet, tyvärr.