Metro: Last Light

Man kan väl milt sagt säga att Metro 2033 slutade... explosivt. Förutsatt att man spelade fram Dmitry Glukhovskys originalslut så sprängde Arytom som bekant de mystiska Dark Ones till köttströssel, precis innan han insåg att de kanske inte var så elaka ändå utan hade helt andra motiv. Dystert läge, och det är precis där som Metro: Last Light tar vid.

Arytom har gått med en grupp som kallar sig Rangers, någonstans i tunnlarna under det som en gång var Moskva, när han kontaktas av Khan. Han berättar om en sista överlevande Dark One som setts på ytan, och eftersom Arytom tycks kunna kommunicera med dem, ombeds han att ta kontakt med varelsen för att förhoppningsvis få reda på mer om vilka de är och vad de vill. Spontant tänker jag för mig själv att man verkligen får hoppas att de inte är långsinta efter att hela rasen utrotats i ettan.

Men att ge sig ut för att kärleksfullt kommunicera med missförstådda varelser är inte riktigt vad Metro-serien handlar om. Snarare sotsvarta korridorer, möglande avloppsrör, bråte, lik och genomonda fraktioner som drömmer om total dominans. Inget är dock svart och vitt, och trots att Rangers hamnar någonstans i mitten på ondhetsskalan jämfört med det nazistliknande gänget Reich och kommunistiska Red Line, är det inte frågan om Guds bästa barn.

Khans åsikter om att göra något fredligt spolieras därför snabbt av nya order från högre instans om att likvidera den sista kvarvarande Dark One, och spelet kan ta sin början. Åtminstone initialt tar berättandet ännu större plats än i Metro 2033 och det står snabbt klart att 4A Games inte fallit i fällan med hoppig och ilsnabb story som forceras fram medan man forslas fram och tillbaka. Här finns evighetslånga dialoger, matiga mellansekvenser och hela tiden känslan av att man jobbar mot ett mål med mening.

När det väl blir dags att dra på sig gasmasken och gå upp på ytan igen finns det en liten hake. Oavsett vad man tycker om Dark Ones så får man med sig en prickskytt som ska göra proceduren kort med varelserna. Självklart går dock inte alls som det ska och äventyret tar sin början. Efter att ha blivit handhållen hit så släpper 4A Games på tyglarna och låter mig plötsligt spela och upptäcka saker mer på mina egna villkor.

Hittills har jag inte alls nämnt grafiken, vilket många nog tycker är synd med tanke på att det är en av de grejer 4A Games marknadsfört hårdast inför premiären. De har rent av kallat PC-versionen för det snyggaste spelet någonsin. Och visst, redan från första stund är det svårt att inte hänföras över både teknisk och estetisk kompetens. Metro: Last Light har direkt häpnadsväckande bra ljussättning och riktigt fina DirectX 11-effekter, även om jag noterar att det inte fungerar riktigt lika smidigt på AMD-grafikkort som på Nvidias i nuvarande skick.

Ändå är det landskapet man målar upp som känns mest betagande för min del. Vare sig jag går på ytan med solkig gasmask och ser flygande varelser över Moskvas ruiner, upplysta av en majestätisk och radioaktiv solnedgång, eller kravlar runt i skitiga tågtunnlar - så övertygas jag fullständigt av det jag ser. Ogästvänligheten är ännu mer lekfullt kittlande än i Metro 2033, och det säger faktiskt en hel del.

Det jag gillar bäst med Metro: Last Light är hur väl 4A Games lyckats ge den här karga världen liv. Under marken finns otaliga samhällen som det denna gång ges bättre möjligheter att besöka. Att vandra runt bland barer, bordeller, strippklubbar och ammunitionsförsäljare ingjuter känslan av att det är så här det är nu. Det här är världen, eller kanske snarare det som är kvar av den. Och folk har gjort det bästa av situationen, och som sig bör kan inte alla komma överens och bildar sina egna samhällen, var och en med distinkt atmosfär.

Spelmässigt har 4A Games lyckats putsa Metro: Last Light några snäpp sedan föregångaren. I synnerhet stealth-delarna är vansinnigt spännande och att smyga sig fram i mörkret medan man närmar sig intet ont anande nassar är kriminellt tillfredsställande. Ofta kan man behöva skruva ur någon glödlampa för att ytterligare mörklägga viktiga passager, men oavsett sådant kan man aldrig vara helt säker eftersom vakterna är försedda med egna ljuskällor. Lyckligtvis finns gott om ljuddämpade vapen, inte minst kastknivar som passar extra bra när det vankas smygande.

Just den artificiella intelligensen var något folk klagade friskt på i Metro 2033, och helt perfekt är den inte nu heller. Däremot har 4A Games lyckats göra den så pass mycket bättre att den åtminstone är fullt godkänd och inte längre känns som ett irritationsmoment. Stealth-delarna hackas upp av att det mellan varven vankas ren och skär action i mörka tunnlar. De mutanter, monster och andra otrevligheter som håller till där är ofta nära vän med mörkret. Där får man själv se till att tända sin lampa istället för att släcka dem och i vild panik skjuta av de som attackerar med sina tyngsta krutpåkar.

Det finns otvivelaktigt actionspel med bättre spelkontroll i actionscenerna, men de känns tunga och livsviktiga och tempovariationerna gör ändå Metro: Last Light till en annorlunda upplevelse där man aldrig riktigt vet vad som väntar härnäst. Det ges även flera chanser att besöka ytan. Efter de mörka tunnlarna känner man nästan hur Artyoms ögon värker av ljuset.

Ytan är dock aldrig något paradis. Jorden är verkligen ödelagd på ett sätt vi sällan ser, och påminner mer om en dystopisk mardröm än något annat med vidriga träskmarker, brutala väderförhållanden och såklart allsköns monstrositeter som inte alls tycker att man har något existensberättigande. För att kunna andas krävs som vanligt gasmask och den skitas snabbt ned, varpå man måste rengöra visiret med ett snabbt knapptryck.

Flera gånger har jag haft svårt att se och torkat rent glaset bara för att inse att jag står öga mot öga med något läskigt kreatur. Gasmasken kräver för övrigt också kontinuerliga byten av filter, nattglasögonen måste laddas upp (gäller även ficklampan) och hela tiden guidas man av särskilt markerade föremål längs banorna. Sådana här små detaljer tillför verkligen någonting när det är så smart implementerat i spelet. Och trots mängden finesser som finns, är Metro: Last Light nästan fritt från menyer på skärmen. Ett riktigt föredöme i sammanhanget.

Som sig bör vankas det av och till bossfighter. Tyvärr brukar bossfighter i förstapersonsaction sällan vara några höjdare och Metro: Last Light utgör inget undantag. Istället för finess och hjärna handlar det mestadels bara om att brassa på med alla vapen man har tillgängliga. Lyckligtvis är bossarna aldrig så svåra att de känns frustrerande, men i en eventuell trea av serien får man gärna lägga mer krut på detta. Just bossfighter tror jag skulle passa extremt väl in i Metro-världen om det bara gjordes rätt.

Det mesta finns ju nämligen redan här; en högintressant värld, ett bra persongalleri, sanslös grafik och en övertygande story. Just sistnämnda är det som i synnerhet står ut i Metro: Last Light. När eftertexterna väl rullar känner jag mig extremt nöjd över det jag just fått berättat för mig. En vuxen saga med precis ett så bra tempo att man aldrig vill lägga ifrån sig handkontrollen. Här berörs ämnen få andra utvecklare ens skulle ta i med tång, och likt i bland annat Half-Life och Halo: Combat Evolved är huvudpersonen mest ett tomt skal man själv får fylla med personlighet efter eget önskemål.

Även om det ibland kan bli övertydligt, lyckas 4A Games hålla sig från att skriva mig på näsan om vad jag ska tycka och tänka. De besluten är jag kapabel att fatta själv. Visst, det är ett väldigt linjärt och inrutat spel, men hellre får det vara så och att mina val faktiskt påverkar något, än att få ett helt öppet spel där jag trots allt mest fattar verkningslösa beslut. Metro: Last Light är i slutändan något av en oslipad diamant där helheten ändå vida överskuggar de enskilda beståndsdelarna och ett av årets bästa spelupplevelser, och ett skönt bevis på att alla utvecklare inte smittats av Call of Duty-febern.