När den biologiska forskningsstationen BSL sattes på kollisionskurs med planeten SR388 i slutet av Metroid Fusion utrotas det sista av Metroid-släktet tillsammans med dess dödliga rival, den övermäktiga X-parasiten. Galaxen var äntligen i säkerhet och prisjägaren Samus Aran hade ännu en gång räddat universum från undergång. Det dröjer dock inte länge innan faran återigen kan börja urskiljas på horisonten bortom stjärnorna. En okänd videofil från planeten ZDR visar nämligen upp en livs levande X-parasit ute i det fria, och Rymdfederationen skickar snabbt iväg sju dödliga robotar (kallade E.M.M.I) för att undersöka och utrota det potentiella hotet. Strax efter ankomst tappar man dock kontakten med dessa högteknologiska mördarmaskiner, och hoppet står återigen och faller med allas vår favoritprisjägare klädd i oranget, gult och rött. Samus Aran, skyddad från X-parasiten via Metroid-DNA:t som pumpar i hennes ådror, beger sig utan dröjsmål mot planeten i fråga, men när hon anländer till brottsplatsen möts hon av en överväldigande fiende som hindrar hennes framfart. En stark Chozo-krigare, från samma folkslag som uppfostrade Samus på planeten Zebes, manövrerar ut vår hjältinna (samt berövar hennes rustning på dess krafter i processen), och det är nu upp till Samus att lista ut vem hennes gärningsman är och hur allt är kopplat till X-parasiternas överlevnad - ett uppdrag som återigen sätter hela galaxens existens på spel.
Jag har personligen väntat på Metroid Dread i över 15 års tid. För vad som var tänkt som en fortsättning på det underbara GBA-äventyret Metroid Fusion från 2002 släpptes aldrig som det var planerat till Nintendo DS, och spelet har visat få livstecken sedan sina tragiska dödsryck från 2005. Nu är dock titeln äntligen här, och jag medger att det var med en surrealistisk känsla som jag tog mina första stapplande steg som Samus i ett nytt 2D-lir, det första sedan floppen Metroid: Other M lanserades till Wii år 2010. Förhoppningarna på en uppföljare har nämligen varit många och höga under dessa år, och farhågorna om nya fiaskon har varit minst lika närvarande. Lyckligtvis levererar dock Metroid Dread ett äventyr som inte bara håller jämna steg med sin föregångare i Metroid Fusion, utan det är även ett av de bättre Metroidvania-spelen som har släppts under de senaste åren.
Där Dread levererar som allra starkast är i dess spelbarhet. Att manövrera Fröken Aran genom utomjordiska grottsystem och förfallna forskningslokaler är en fröjd från första till sista stund, och det märks verkligen att utvecklaren Mercury Steam har gjort sin läxa när det kommer till det spelmekaniska. Att man lärt sig mycket från jobbet med remaken Metroid: Samus Returns genomsyrar nämligen hela upplevelsen, och det har nog aldrig varit så här smidigt att bara hoppa mellan plattformar och röra sig från punk A till punkt B. Att glida under stenformationer eller skjuta ett syrasprutande monster mellan ögonen slutade som exempel aldrig att underhålla, och att ta sig från den ena sidan av kartan till den andra var därtill sällan ett besvär då det var så trivsamt att bara springa genom de stämningsfulla miljöerna, speciellt när man mot slutet har återfått många av sina krafter och kan röra sig helt bekymmersfritt.
Metroidvania-elementen är sedan snudd på fulländade. För det finns ett tempo och ett flyt inbakat i programkoden som få konkurrenter kan mäta sig med i dagsläget. Man lyckas nämligen lotsa en som spelare genom de stora och invecklade nivåerna på ett sådant sömlöst och subtilt sätt att man aldrig känner sig bortkommen eller frustrerad. Man gör även detta samtidigt som man inte styr ens framfart med en rigorös järnhand, utan man tillåts alltid diverse avstickare i form av sökandet av missiltillgångar och extra energitankar, en ingrediens som är livsviktig för genren i största allmänhet och den övergripande spelglädjen i absoluta synnerhet. Det hela är i slutändan som ett elegant pussel som sakta läggs ut framför ens ögon, och sättet Mercury Steam koordinerar och knyter samman ens resa på ZDR är löjligt imponerande från start till mål.
Man blandar även action- och plattformsmomenten med en del upphottade stealth-komponenter. De där sju E.M.M.I-robotarna som Rymdfederationen skickade ut har nämligen programmerats om för att patrullera vissa specifika sektioner, och skulle de se Samus så väntar en hektisk jakt mot utgången. Dessa smidiga dödsburkar är sedan livsfarliga och skulle de komma ikapp dig lär en sannolik Game Over-skärm finnas i nära anslutning (det går dock att kontra deras angrepp med fläckfri knapptrycksprecision, men det är väldigt svårt och man lyckas extremt sällan). Den överhängande faran och den tryckta stämningen av att smyga runt dessa anfalls-brödrostar drog sedan tankarna mot mötet med Samus-klonen SA-X från Fusion, och även om det inte rör sig om några regelrätta skräckinslag så bjöd dessa laddade interaktioner på mängder av pulshöjande stunder under det 8-10 timmar långa äventyret.
Grafiken är sedan för det mesta positiv, även om det såklart märks att Nintendo Switch börjar bli en föråldrad maskin sett till hårdvaran. När man spelar bärbart är det stundom väldigt snyggt och elegant, men utmålat på en större TV-skärm ser man alla små skavanker med extra tydligheten. Det är absolut inget som sticker i ögonen eller förstör njutningen på något sätt, men förvänta dig i såklart inget i stil med det som konsolrivalerna kan prestera med sina mer kraftfulla spellådor. Designen lyckas dock bjuda på fina platser och intressanta fiender, och även om jag kanske hade velat se lite mer unika bakgrunder istället för de standardmässiga rymdstationsväggar som dominerar mycket av kulisserna så är det tillräckligt mycket variation för att äventyret ska kännas levande och spännande rakt igenom.
Storyn är egentligen där jag känner att Dread hade kunnat fläska på lite till. Det är visserligen inget fel på det man bjuder på, och det finns några intressanta inriktningar som kan utvecklas i framtiden, men jämfört med spel som Fusion ligger man lite efter. Visst, man väger upp mycket med en spelbarhet som trumfar nämnda GBA-pärla, men jag hade gärna sett att man vågade bjuda på lite mer berättelse utan att vara rädda för att hamna i Other M-fällan. Jag hade även velat se lite mer världsbyggande i form av loggböcker och väggskrifter då det var en stor del av vad som gjorde Metroid Prime så otroligt stämningsfullt. Här är det istället mer barskrapat och klassiskt vilket på ett sätt påminner om Super Metroid, där man fick pussla ihop ledtrådarna själv, men jag hade ändå älskat att få ta del av mer större och mindre ledtrådar för att göra världen mer innehållsrik och färgstark. Att vilja ha mer av något är dock inte alltid något negativt, och jag längtar verkligen efter att få se vart man tar storyn härnäst.
Vi måste förövrigt prata om bossarna, för satan vilka bosstrider Mercury Steam har kokat ihop. Dread är i grunden ett tämligen svårt spel som kräver mängder av fingerfärdighet och tålamod, och detta eskalerat oftast till tio när det kommer till bossarna som måste dräpas. Alla är visserligen inte Dark Souls-besvärliga att fälla, men det finns ett par rackare som verkligen sätter ens talang och kämpaglöd på prov. Utan att säga för mycket kan jag som exempel meddela att det tog mig runt 15-20 försök att få ner spelets sista dörrstoppare, och det lustiga är att jag njöt varenda gång jag fick min virtuella rumpa smiskad till underkastelse. För det finns en enkelhet i det komplexa sättet som många av dessa bataljer är utformade, och även om de bygger på en del Trial & Error-tänk så är det gjort med en sådan finess att man aldrig känner sig orättvist behandlad. Visst, jag ska inte ljuga och säga att jag inte skrek ett och annat olämpligt mot TV-skärmen när jag inte förstod vad jag skulle göra under den sista bosstridens inledning, men när man väl upptäcker nyckeln, som oftast är mitt framför näsan på en, och kan delta i den kaotiska dödsbaletten man minuterna tidigare trodde var omöjlig så finns det få spelupplevelser som toppar.
Musiken förtjänar också ett omnämnande. För Kenji Yamamoto har återigen varit närvarande i tonsättningen, och de nya kreationerna osar av en lågmäld minimalism som framkallar den där patenterade och obehagliga ensamhetskänslan som finns i de flesta Metroid-spel. Det är inte i klass med Metroid Prime visserligen, spelet som huserar seriens bästa soundtrack, men när man bombarderar hörselgångarna med det klassiska Metroid-temat under ett par utvalda sektioner var det ståpäls från topp till tå som gällde.
När det slutligen kommer till Metroid, och Nintendos stora spelserier överlag, är det alltid en balansgång mellan att bedöma en titel på dess egna meriter och att jämföra det med giganterna som kommit dessförinnan. Att Dread skulle nå upp till mästerverken som stavas Metroid Prime och Super Metroid var en önskedröm som var snudd på utdömd på förhand, och att detta inte rör sig om någon fullpoängare känner jag mig tämligen obrydd med att avslöja så här i recensionens nästsista skälvande stycke. Metroid Dread lyckas dock med bravaden att nå upp till storebrodern Fusion, och även om det sistnämnda har en bättre story och stämning så kontrar lillebror med en mer följsam spelbarhet och mer polerade Metroidvania-komponenter.
Jag har till sist velat fram och tillbaka gällande om Dread är värd en stark åtta eller en svag nia i betygskolumnen, och jag kan i ärlighetens namn inte förneka att min kärlek till följetongen har haft en stor inverkan på mitt sätt att njuta av Mercury Steams senaste rymdpärla. För Metroid som fenomen betyder otroligt mycket för mig personligen, och att få spela ett nytt 2D-lir med min favoritkaraktär har fått mig att stortrivas likt få titlar har gjort under det gångna året. Jag kan dock, trots min odödliga entusiasm för spelserien i fråga, med säkerhet konstatera att även för en utan någon förkärlek till moderhjärnor, parasiter och rymdpirater, så levererar Metroid Dread en underbar och extremt välgjord actionplattformare som med enkelhet kan avnjutas utan några som helst förkunskaper eller nostalgiska minnen att luta sig tillbaka mot. För min del är dock 15 år av lång och smärtsam väntan till ända, Dread är äntligen här och Mercury Steam har numera mitt fulla förtroende att ta Metroid-serien vidare mot nya tvådimensionella äventyr. Årets hittills bästa spel till Nintendo Switch är ett faktum. Välkommen tillbaka, Lady.