Metroid Prime 2: Echoes

Planeten Aether har ett problem. En skuggliknande ras vid namn Ing har invaderat planeten och skapat en alternativ dimension där allt är mörkt och otrevligt. Därifrån suger de sakta bort all energi från den ljusa världen. Det enda sättet att överleva på Dark Aether är att befinna sig i närheten av de ljuskristaller som Luminoth-folket har lyckats placera ut där. I spelets början kraschlandar Samus på denna lätt schizofrena planet. Det dröjer inte länge förrän hon blir av med alla sina förmågor under mystiska omständigheter. Igen. (Försök fixa stöldskydd till dräkten flicka lilla, den verkar vara ytterst stöldbegärlig). Här följer sedan en lång rad insamlande av alla prylar igen, med ett par missiler och bomber till att börja med. Jag är måttligt road och får en svag känsla av att ha spelat precis samma spel för två år sedan, eller för tio år sedan.
 
Men inte långt senare sitter jag innanför Samus visir, i vild panik bakom ett hörn, omgiven av en livsuppehållande bubbla i en annars dödlig atmosfär. Mörkret är mycket mörkt, väggarna verkar inte stå riktigt stilla och alla fiender vill äta upp mig. Mystiska kryp springer runt på marken, blåaktiga hallucinogena växter hänger i taket och livsmätaren piper hotande. Stämningen i Echoes går utanpå det mesta jag upplevt. Dessutom finns förstås de evigt irriterande rymdpiraterna med på ett hörn, tillsammans med ett helt gäng äckliga Metroider. Som om det inte vore nog finns också en mystisk varelse som liknar Samus mer än lovligt. Detta är riktigt, riktigt bra.
 
Idén med ljusa och mörka sidor av samma värld har använts förut, i Zelda 3, i Soul Reaver och nu senast i Prince of Persia: Warrior Within. Men aldrig har det varit en så uttalad skillnad mellan världarna. Så fort du tar ett steg utanför de skyddande bubblorna börjar livsmätaren åka i botten i en otäckt snabb takt. Det gäller att snabbt hitta nästa ljuskristall, och tro inte att fienderna låter dig vara ifred på vägen. Otrevligast är nog de stora taggiga varelserna som försvinner med jämna mellanrum, genom att liksom tonas ut från omgivningen. Sedan stormar de fram och skadar Samus visir så att det blir myrornas krig i synfältet. Utvecklarna måste ha tittat på den klassiska sci-fi-serien Babylon 5 både en och två gånger, för dessa fiender (ja, alla Ing-fienderna egentligen) är närmast identiska med de genomotrevliga Shadows. Att man bör använda den kraftfulla ljusstrålen för att besegra dem känns också som en rak parallell till Bruce Boxleitners favoritrymdskepp White Stars huvudvapen. Överhuvudtaget har Echoes många utmanande motståndare som kan utnyttja omgivningen för att lägga sig i bakhåll, simma eller hoppa upp på plattformar. Fast fortfarande räcker det med att lämna rummet för att komma undan.
 
Något du däremot inte kan komma undan är bosstriderna. Eftersom Ing har stulit dina förmågor måste du ta tillbaka dem. Men de lömska kräken använder mer än gärna färdigheterna själva, vilket gör striderna duktigt svåra, särskilt när du måste slåss mot den fiende som vaktar dina Power Bombs... Det finns också flera unika bossar som erbjuder en ordentligt utmaning. Det är nästan ett krav att först göra ett försök att lista ut strategin för att sedan ladda in och försöka igen med fullt laddade vapen. Många av bossarna finns på Dark Aether och där kan ljusbubblorna vara en viktig del av strategin då de sakta fyller på energin. Men hos andra bossar innebär frånvaron av bubblor istället en mycket kännbar tidsbegränsning.
 
Det är mycket som känns bekant i Echoes som ger det en trygg känsla mitt i allt det otäcka. Kontrollen är helt identisk med föregångaren och det går snabbt att värma upp Metroid-reflexerna trots allt Halo 2-spelande. Därmed inte sagt att Metroid Prime 2 känns som en upprepning av sin föregångare. Till skillnad från många av det senaste årets fotokopierade uppföljare är Echoes helt nytt. Varenda litet föremål och varenda textur är omgjorda och Aether ser helt annorlunda ut än Tallon IV. På ett sätt känns planeten också mer trovärdig än den extremt spelaktiga Tallon där iskalla snövidder bara låg en hissresa från lavafyllda tunnlar. Vajande växtlighet och olika småkryp bidrar också till känslan av att faktiskt utforska en främmande planet.
 
Däremot är grafiken, rent tekniskt, lite av en besvikelse. Spelet bjuder inte direkt på några revolutionerande effekter, förutom några häftiga bildfilter när Samus springer in i ovan nämnda blå växter eller blir träffad av störnings-granater. Ljussättningen är ganska neutral och detaljtexturer eller bump-mapping-effekter lyser med sin frånvaro. Underligt nog känns grafiken läckrast i tredjepersonsperspektiv när du använder Samus självlysande bollform och rullar runt i diverse flipperspelsliknande konstruktioner. Kanske vore det en bra idé att göra ett spel helt i tredje person nästa gång? Den konsekventa, originella, organiska och färgmässigt underbara designen uppväger dock dessa brister och den suggestivt ursköna stämningen som spelserien gjort sig känd för infinner sig snabbt.
 
Musiken i Echoes håller samma höga standard som de tidigare delarna i spelserien. Atmosfäriska bakgrundsljud bryter ibland ut i lysande remixer av gamla Metroid-stycken. Jag fick gåshud när det gamla pampiga huvudtemat från Super Metroid satte igång, och nere i de vattenfyllda gångarna i Torvus-templet passar det gamla Brinstar Depths-motivet utmärkt. Klassiska synthljud med "woooh, woooh"-körer bidrar till att även nya låtar passar in i sammanhanget. Samus säger fortfarande inte ett dugg, men å andrasidan kan jag inte föreställa mig hur hennes röst skulle låta. Datorrösten som kommenterar inscannade föremål hade däremot kunnat vara mer omfattande.
 
En nyhet som haussats riktigt mycket är flerspelarläget. Detta visar sig dock vara ganska sparsmakat. Det finns fyra banor, plus två som går att låsa upp. Samtliga är ganska små, och det blir inte bättre av att spelarna ofta dyker upp bredvid varandra när de just besegrats, utan möjlighet att hinna samla på sig lite specialvapen. Runt om på banorna finns olika specialvapen samt en del tillfälliga förmågor, där Death Ball som gör din bollform dödlig, samt Hacking som låter dig suga energin ur en motståndare, är mest nyskapande. Det hela är lite kul ett tag, och det höga tempot påminner en del om Unreal Tournament. Men i längden blir det ganska enformigt att panga på med de begränsade vapnen och kompisgänget kommer att böna och be om att byta till Mario Party, Wario Ware eller Pacman istället. Och varför finns det inget onlineläge? Nintendo verkar ha glömt bort sin bredbands-adapter helt och hållet. Nu är ju inte Echoes någon direkt konkurrent till Halo 2, men inte hade det skadat att åtminstone försöka.
 
Metroid Prime: Echoes är ett längre äventyr än sin föregångare och som vanligt finns det massor av härliga hemligheter att hitta. Efter en trög start visar sig spelet vara minst lika atmosfäriskt som tidigare spel i serien och med ett genomarbetat upplägg. Fantasifulla bosstrider, spännande miljöer, massor av elaka fiender och alldeles lagom kraftfulla vapen. Metroid Prime 2: Echoes är julens bästa Gamecube-spel och ett måste för alla actionsugna.