Metroid Prime: Hunters

Jag hör till den exklusiva minoritet på redaktionen som aldrig riktigt uppskattade Metroid Prime-spelen. Jag trivdes inte med den något bakvända spelkontrollen, jag gillade inte systemet med att låsa fast siktet på fienderna och jag tyckte även det var för lite action. Därför var det med viss skepsis jag åtog mig att recensera Metroid Prime Hunters, som med facit i hand visade sig vara det kanske bästa spelet hittills till Nintendo DS.

Jag vet knappt var jag ska börja för att beskriva spelets många förtjänster, men tror att jag startar med spelkontrollen. Förstapersonsskjutare till konsoler har hittills nästan alltid krävt ett visst mått av autosikte för att man ska kunna få en precision jämförbar med den i PC-spel. I och med Nintendo DS och Metroid Prime: Hunters är det slut på det handikappet. Med den tryckkänsliga skärmen kontrollerar du ditt siktande precis lika bra som med mus, vilket fått Nintendo att helt slopa autosiktet. Går gör du med det digitala styrkrysset, skjuter gör du med L/R-knapparna och man hoppar genom att dubbelklicka på skärmen. Sedan finns specialfunktioner som lätt nås genom att klicka på dem på den tryckkänsliga skärmen. Klockrent, intuitivt, busenkelt och fruktansvärt logiskt.

Denna gång är Samus på jakt efter åtta artefakter, kallade octolither. Den som har dem alla kommer enligt legenden att få tillgång till helt otroliga krafter. Till skillnad från vad man lätt kan få känslan av i andra Metroid-spel, så är inte Samus den enda prisjägaren i universum. Det finns sex andra riktigt råbarkade prisjägare är på jakt efter exakt samma artefakter, vilket ger en läcker katt och råtta-lek och fenomenala bossfighter.

Prisjägarkollegorna heter Kanden, Spire, Weavel, Sylux, Noxus och Trace. De har alla olika kampstilar, vapen och bakgrundshistorier. När man väl slagit dem, blir de valbara i multiplayer, vilket jag återkommer till senare. Alla dessa är för övrigt så coola att man nog lugnt kan räkna med att de kommer att återanvändas i framtiden, exempelvis i Wii-uppföljaren till Smash Bros Melee. Om du lyckas hitta en artefakt och blir svårt skadad av en dessa motståndare, kommer han/hon att ta artefakten. Då måste du leta rätt på denne och göra ett försök att ta tillbaka vad du förlorat. Och tro mig när jag säger att de inte är peppade på att släppa ifrån sig godsakerna frivilligt, så var beredd på att få kämpa.

Metroid Prime Hunters är mycket mera rättframt än sina stationära föregångare. Det är aldrig minsta oklarhet var man ska någonstans, mindre betoning på storyn och det är inte så mycket hemligheter. Istället levererar Nintendo massiv action, vilket känns som ett fullständigt klockrent val. Här agerar Samus precis som den stenhårde prisjägare hon faktiskt är och hon får verkligen jobba medan hon visar vad hon kan. Det enda egentliga minuset kring storyn är att det är alltför mycket återanvändande av miljöer. Det gör att spelet stundtals känns repetitivt och går på tomgång. Klart onödigt och det hade varit relativt enkelt att åtgärda.

Minst lika bra som spelets story, är multiplayer-stödet. Som vanligt kan man spela upp till fyra personer på en kassett, men då kan man bara använda Samus och under ganska avskalade förhållanden. Om man har kompisar som spelar spelet eller har tillgång till trådlös uppkoppling lyfter dock spelet till oanade nivåer. Efter kritiken som Nintendo fått efter det spartanska onlinestödet i Super Mario Kart DS och Animal Crossing: Wild World, kan man nu lättare hitta folk att spela med och även kommunicera med andra genom både text och tal. Det gör spelupplevelsen mycket mer personlig, även om Nintendos onlinestöd fortfarande har vissa brister som att man inte kan använda alla funktioner om man inte redan känner personen man spelar mot och har fått dennes friend code.

Klassiska spelsätt som fånga flaggan och dödsmatcher finns representerade, men allra roligast är faktiskt något kallat Prime Hunter. Det är en sorts modern variant av barnleken kull där en person är Prime Hunter som de andra ska försöka skjuta ned. Den som lyckas blir själv Prime Hunter och den som haft titeln längst sammanlagt i slutet av rundan står som vinnare. Dessutom finns mängder av statistik som håller reda på hur allt från vilka vapen du helst använder till hur många matcher du spelat i respektive spelsätt. En detalj som lär glädja många fans av genren, är även att man kan inkludera botar i striderna. De är riktigt, riktigt elaka och absolut ingen kanonmat.

Den stora grejen med multiplayer i Metroid Prime Hunters är annars att man kan spela som de prisjägare man, förhoppningsvis, dödat i storyn. De har alla olika fördelar och min personlige favorit blev slemmige Sylux som med attacken Shock Coil kan stjäla energi från andra spelare. Fegt men effektivt. Alla figurer känns lyckligtvis hyfsat balanserade och jag tyckte mig inte märka att någon figur var överanvänd bland mina motståndare. Det finns slutligen mängder av olika vapen. Bland annat en iskanon vars skott studsar mot väggar, ett alldeles förträffligt laserprickskyttegevär och en eldbössa som bokstavligt talat kommer att ge din motståndare eld i baken.

Visst finns smärre missar i spelet som dribblandet med friend codes och att vissa banor återanvänds för mycket, men Metroid Prime: Hunters är sammantaget en riktig actionpärla som ingen Nintendo DS-ägare bör missa. Spelet är toksnyggt, bjuder på förrenderade mellansekvenser, är välljudande, innehåller en suverän spelkontroll och ett maffigt äventyr samt ett på bärbara enheter oöverträffat multiplayerstöd. Samus Arans Nintendo DS-premiär kommer inte göra någon besviken och sätter en ny standard för bärbara actionspel.