Midnight Club 2

Det första Midnight Club var en ganska ljummen upplevelse. Slätstruket och i ärlighetens namn direkt dåligt. Men det blev populärt på sin tid, mycket på grund av sitt upplägg där spelaren fick ta vilka rutter som helst genom staden. I uppföljaren så har man behållt samma idé, men man har pumpat in mer attityd, mer substans detta resulterar i en över lag mer genomarbetad produkt. I sin roll som novis inom gatracingen och får spelaren arbeta sig uppåt i racinghirearkin. Efter att ha spenderat lite tid i racinggängets motsvarighet till Trabant börjar hästkrafterna och utmaningarna rulla in. Det börjar i rätt ände. Ta dig från punkt A till punkt B i en mer eller mindre påtvingat snitslad bana. Här avancerar man sedan mot mer nyansrika fomer av tävlan, där man bland annat ska undvika rabiata poliser eller ta checkpoints i den ordning man själv bestämmer. När man ska börja erövra sina motståndares bilar så får man ta sig en tur runt om i staden och leta upp ett lämligt offer. På med helljuset och jakten är igång. Sedan så följer ett par uppdrag som går ut på att man ska besegra sitt utvalda offer och ta dennes bil i sin ägo.

Spelets karaktärsgalleri är en brokig skara där man har släng in de flesta stereotyper man kan tänka sig. Något som dock stämmer överens på samtliga är att de har en allt för kaxig attityd, och att de i stort sett alltid gnäller ur sig ett fåtal kommentarer medan man kör mot dem. Något som efter en stund blir otroligt påfrestande och även väldigt löjligt. Visst är det kul med ett färgstarkt galleri, men vi har sett allt förut, och det evinnerliga tjatet under körningen är mer störande än underhållande.

Tråkigt nog så håller grafiken inte riktigt måttet när det börjar röra på sig. Istället för att efterlikna den otroligt skarpa och detaljrika grafiken i Burnout 2, så ser det mer ut som om man sitter i GTA:Vice City och tar sig fram på gatorna. Liknelsen ligger nära till hand då alla tre spel använder Renderware-motorn som grafisk källa. Dock är effekterna som fyller spelet av allra högsta klass. Ljuden låter som de flesta andra bilspel, fast mastigare, mer muskler och mer attityd, något som faller i linje med resten av spelet. Musiken sållas in här med en stor samling uppkäftiga rappare bland annat.

Själva rattandet av bilarna är inget annat än ren underhållning. Ofta uppnår man farter som får kinderna att börja korva sig bak mot öronen och att då få kasta sig fram mellan allehanda söndastrafik gör det hela ännu roligare. Krydda finns det gott om, och då inte bara i form av nitro, utan av betydligt mer avancerade trick för att enklare ta sig fram där man normalt inte brukar. Eller att underlätta att ta sig fram för att skaffa sig fördelar när man landar. Något som slår en är faktiskt djupet i körningen i Midnight Club. Det är helt klart djupare än de flesta andra arkadracers. Styrningen är även den för det mesta fulländad, lagom styv och bjuder på gott om utrymme för att tackla situationer på olika sätt. Det största problemet med spelet är dock att det kräver en hel del engagemang från spelaren. Till en början så är Midnight Club faktiskt direkt tråkigt. Utrustad med endast medelmåttig racinghårdvara så får man finna sig i att man inte har speciellt kul. Efter att ha avancerat upp sig, utmanat några av spelets stereotypa karaktärer, tagit deras fordon i beslag och gått vidare till de två senare städerna så växer intresset betydligt. Frågan är dock om inte många spelare kommer att tappa lusten på vägen dit.