Midnight Club 3: DUB Edition

Det finns inga tvivel om att kulturen kring gaturacing, kromade fälgar och och allt som hör därtill är oerhört hett just nu. Det handlar inte bara om hur 50 Cent eller Ludacris knappt kan undgå att nämna en Benz, 22 tums spinners eller Escalade-jeepar i någon av sina låtar eller hur Xzibit bjuder behövande ungdomar på en helt utflippad drömbil i Pimp my Ride. Kulturen kring fälgarna, lacken, stylingen, trimmet och klädseln - om att behandla sin bil som en individ och som en statussymbol har exploderat under de sista fem åren.

Med Need for Speed Underground hajade Electronic Arts att detta var något som spelarna också var ute efter och EA åkte snygg snålskjuts på svallvågorna av Rob Cohens ultrapopulära The Fast and the Furious. Det första Midnight Club må ha släppts långt tidigare, men utan möjligheter att pimpa sin bil eller köra licensierade vrålåk var det naturligtvis inte samma sak. In kliver DUB, det amerikanska magasinet som kanske bäst personifierar hela kulturen kring specialbyggen och den tillhörande, obligatoriska hip-hopen. In med mängder av licensierade, vräkiga fordon och drivor av riktiga delar, tillsatser och möjligheter till motoruppgradering. Plötsligt ser Midnight Club så fett ut att vilken guldtandsutrustad rappare som helst lär bli svag i knäna.

Om licenserna och DUB:s inblandning pimpat upp Midnight Club så är grunden densamma. Fartfylld, stadsracing med checkpoints och massor av hopp och genvägar, handbromskurvor i mängder och ett mastigt onlineläge. Den här gången blir det till att utmana fartdårar i San Diego, motorstaden Detroit och Atlanta. Att den amerikanska södern representeras är ett resultat av att bilkulturen som porträtteras i DUB har sitt ursprung där. Städerna bjuder också på god variation när det kommer till miljöer och stadsplanering. Däremot är det inga exakta replikor där varje hus är återgivet utan Rockstar San Diego har skapat en karikatyr av städerna i destillerad form. Precis som i de två tidigare spelen.

I Rockstars stadsracer har det aldrig handlat om realistisk fysik eller exakt avvägd kurvtagning. Det rör sig om samma hederliga arkadracing som tidigare där gasen i botten och en handbroms i precis rätt läge för att ta kurvan på bästa sätt är det viktigaste. Precis som i förra spelet handlar det mycket om att slipstreama sina motståndare för att få en gratis nitroboost. Det märks att farten skruvats upp och när man kör i maxhastighet känns det nästan som att spelet når Burnout 3-farter. Givetvis långt ifrån realistiskt, men fyllt av adrenalin. Ett annat kännetecken för Midnight Club har varit blandningen av fordon. Här finns dels japanska bilar, sportbilar, amerikanska muskelbilar, stadsjeepar, motorcyklar och nu även choppers.

Du köper på dig bilarna under spelets gång och moddar dem efter egna preferenser. Givetvis kan du skapa alla möjliga och omöjliga färgkombinationer i olika lager, uppgradera, sänka eller byta chassit, köpa enorma spinners-fälgar i äkta krom, nya däck, spoilerpaket, coilovers, turbos, nya insugssystem, nya avgassystem, ny klädsel, nya lyktor, nya vingar och klistra på vinylstickers. Det fiffiga är att du när du köpt en bil kan duplicera den och bygga om den på helt olika sätt, om du vill ha en helt galet designad Impala och en mer körmässigt optimerad så är det helt okej.

Jag började spelet med att köpa en Mitsubishi Eclipse Turbo och efter lite tid med att fixa till fälgarna och att köpa Buddy Clubs enorma frontspoiler begav jag mig ut i San Diego i jakten på motståndare. Jag hittade Carlos och loppet blev tufft, jämt och gick vanvettigt fort. En välbehövlig slipstream på målrakan gjorde susen och jag vann, till slut. Överhuvudtaget är den stora svårigheten i spelet att lära sig hitta i städerna, precis som i det föregående spelet. Jag kämpade ett tag i karriärläget, men lyckligtvis fanns mycket redan upplåst så jag testade bland annat en Dodge Ram och en Monaco-röd Ducati 996. Motorcyklarna är inte lika instabila denna gång och du kan ta en lättare tackling från en stadsjeep om det skulle behövas. Inte speciellt realistiskt, men ur ett spelmässigt perspektiv är det välkommet. Inte minst då detta var ett ganska stort irritationsmoment i Midnight Club 2 som Rockstar fick mycket kritik för. När jag röjde fram med Dodgen fick jag lite Midtown Madness-vibbar, vilket inte är helt fel. Pickupens enorma vikt och vridstarka Viper-motor gjorde det möjligt att köra på i princip vad som helst som stod i vägen och flytta det långt nog för att kunna fortsätta min vansinnesfärd genom San Diegos nattsvarta gator.

Det mesta kring onlineläget är oförändrat sedan sist med stöd för åtta spelare samtidigt i staden och diverse olika spellägen. I Midnight Club 3: DUB Edition kommer mycket naturligtvis handla om att visa upp sina fantasifulla kreationer för polarna online. Ingen bil kommer att vara den andra lik då det kommer att finnas över 3000 olika stylingdelar att köpa till. Möjligheten att skapa sina egna race för bruk (både online och offline) finns också kvar. Med klara vibbar av Need for Speed Underground, Burnout 3 och Midtown Madness 3 och med DUB:s överinseende ser det tredje spelet i serien ut att bli det bästa hittills. Vi recenserar det i aprilnumret av Gamereactor Magazine.