MindsEye

Jacob Diaz har det inte lätt. Hans år som specialsoldat har satt sina spår och utöver total minnesförlust har han ett mystiskt AI-chip inopererat i nacken. När Las Vegas (Redrock) borgmästare Shiva Vega och den maktgalne techmiljardären och VD:n för Silva Industries, Marco Silva, ryker ihop - inleds ett våldsamt slag om Redrocks framtid och intrasslad i diverse intressen finner vi stackars Jacob, utan minne och med rimliga mängder PTSD för att passa in i rollen som plågad underdog-hjälte som snubblar över en gigantisk konspiration som hotar mänsklighetens framtid.

Premissen i Mindseye är inte originell. Den är inte unik eller intressant. Tvärtom. Den här storyn och de här karaktärerna har vi sett i 100-tals spel tidigare och det märks tydligt att Build A Rocket Boy gjort det enkelt för sig sett till synopsis och berättarstruktur. Här finns Isu-portionen i Assassin's Creed, hacking/AI-delen från Watch Dogs, uppdragsindelningen från Mafia II samt små delar ut GTA V blandat till en kompott som känns slapp men inte dålig. Uddlös men inte ointressant. För att vara det första storspelet från GTA-producenten Leslie Benzies hade jag absolut väntat mig mer. Mer nerv, mer humor, mer originella karaktärer och framförallt: Mer attityd. Mindseye känns som ett generiskt mittfåra-spel från start och under de få timmar som det varar, och passar nog bäst i rea-backen än högst upp på fullprishyllan, om jag ska vara helt ärlig.

Till skillnad från GTA IV och GTA V (som Leslie producerade och därmed var en superviktig del av) finns det ingen direkt dynamisk uppdragsstruktur här och precis som i exempelvis Mafia II handlar den öppna världen mer om en kuliss för att ge en känsla av total frihet, än att ge spelaren helt fria händer med allt som existerar i Redrock. Mindseye är på så sätt relativt linjärt och det lyckas aldrig överraska eller skaka om de gamla begrepp som denna typ av upplägg levereras med, och det tycker jag känns snortrist. Utöver det är berättandet inget att hurra över, tyvärr. Dialogen är förutsägbar och fadd och även om det finnes röstskådespelare som gör ganska bra ifrån sig, finns det ingenting här som engagerar eller skapar någon slags spänning eller nyfikenhet, vilket såklart gör att de flesta av de tio timmar som det tog mig att nå slutet - kändes som en regelrätt transportsträcka. Den lilla gnutta samhällskritik som finns inbakad i hur Mindseye målar upp ett framtida övervakningssamhälle har vi redan sett i 100 andra produktioner och jag hade, som sagt, önskat mig något mer unikt med en egen twist.

Spelmekaniskt märks det såklart tydligt att delar av teamet bakom Mindseye kommer från Rockstar och jobbade på såväl GTA IV som V. Jacob rör sig som Michael i Grand Theft Auto V, han skjuter som Michael och söker skydd under eldstriderna - som Michael. Bilkörningen känns även den väldigt mycket som den gör i GTA V och det är ju en bra sak. Det finns saker i mekaniken som skulle behöva tightas till och poleras upp men det är heller inte dåligt, här. Bilarna är roliga att köra och jag tycker att det finns ljusglimtar i eldstriderna sett till hur Jacob rör sig. Att panga fiender (i drivor) faller väl då snarare på det faktum att Mindseye är otroligt enkelt, även på "Hard". Fienderna blir förvisso mer pricksäkre än om du spelar på "Normal" men Jacobs hälsa laddas upp (automatiskt) så snabbt efter att jag blivit träffad att det i stort sett aldrig finns någon egentlig fara, och detta tillsammans med usel artificiell intelligens gör att striderna upplevs som storyn - trista.

Det finns gott om NPC:s i det här spelet som är så pass aningslösa och som bevisligen springer längs utstakade stigar snarare än att reagera på sin omgivning att jag vid flera tillfällen stannat upp, betraktat dem i rörelse och gapskrattat så näsborrarna fladdrat. Det märks så ofantligt tydligt att Leslie & Co inte hunnit göra färdigt själva grundpelarna i Mindseye och som så många andra kastat ut ett spel som kanske borde ha gräddats i ugnen i cirka sex månader till, minst. På så sätt och med tanke på hur öde och ihålig spelstaden Redrock känns, med korkade poliser och spawnande civilbilar, påminner ju detta stundtals nästan otäckt mycket om Cyberpunk 2077 vid release. Utöver det dräller det av buggar i det här spelet som, som sagt, aldrig borde ha släppts i det här skicket. Mellansekvenserna hackar, stannar upp, biljakterna hostar och stammar och till PC har Mindseye har hängt sig fyra gånger under tio timmar. På en maxad PC har det här spelet ofta dippat ned till absurda 10-15 bilder per sekund vilket naturligtvis är helt oacceptabelt och mängder saker i spelvärlden som försvinner och sen poppar upp, igen, är långt över vad som går att köpa.

Om det var en sak som jag aldrig trott att jag skulle skriva om Leslie Benzies första egna spel under egen regi, var att det skulle uppfattas som fantasilöst och generiskt. Jag trodde åtminstone att originaliteten och attityden skulle finnas med här, även om det sett ofärdigt ut redan på förhand. Nu blev det inte så och det är lätt att konstatera att Mindseye inte bara släpptes cirka sex månader för tidigt men att det även mest påminner om en tio år gammal GTA-kopia där de allra flesta beståndsdelarna är underkända.