Mio: Memories in Orbit

The Vessel driver sedan lång tid tillbaka runt i rymden. Det gigantiska skeppet, rymd-arken, har tagits över av både vegetation och ondsinta robotar efter att systemet som höll skeppet vid liv har stängts av. Varför det har stängts av - vet vi inte. Men i rollen som MIO, en agil liten robothjälte, är det vår uppgift att ta reda på det och att se till att The Vessel återigen får tillbaka sitt forna frodande liv.

Under resans gång får vi en del ledtrådar kring vad som försiggått ombord på den stora arken, men inget skrivs egentligen ut implicit utan man får sätta ihop ett och två likt ett gigantiskt pussel för att luska fram den egentliga orsaken. En sak som ofta nämns är hur skeppet en gång i tiden var full av så kallade Travelers och utan att säga för mycket kan ni nog ana att The Vessel var människans räddning och väg bort från en döende jord samtidigt som att robotarna, AIn som styr skeppet och alla system ombord var byggda av dem.

Men nu ska jag inte sitta och rada upp spoiler efter spoiler - för det är självklart inte hållbart. Istället tänkte jag inleda den här sektionen med att rannsaka mig själv lite grann; Jag har mått fruktansvärt dåligt av att spela MIO: Memories in Orbit. Inte för att det är ett dåligt spel, för det är det verkligen (verkligen) inte, men för att jag är fel person bakom spakarna. MIO: Memories in Orbit är verkligen svinigt/grisigt svårt och kräver otroligt mycket av dig som spelare och jag, som dumglad easy-väljande casualspelare, har stött på patrull efter patrull efter patrull.

Jag är inte så bra på att möta såna motgångar. Istället för att känna någon slags revanschlust drar jag mig istället naturligt mot avinstallationsknappen för att slippa uppleva nederlaget igen. Men jag har tvingat mig själv och verkligen kämpat för att driva handlingen framåt och låsa upp fler områden av skeppet och fler förmågor hos MIO. Och när det väl lossnat, när jag efter 20-30 försök slagit första bossen och tagit mig vidare, har jag mått osannolikt bra och känt; "nej men det här är ju skitskoj" tills jag fastnat på precis samma sätt nästkommande boss. Min resa med MIO: Memories in Orbit har onekligen varit en bergochdalbana.

Eftersom det här är ett metroidvania följer det även det sedvanliga receptet där man måste låsa upp nya funktioner och förmågor för att ta sig vidare i handlingen. En av de tidiga förmågorna MIO låser upp gör att han kan svinga sig fram med en grapplinghook och därför nå nya områden som bjuder på fler utmaningar. En annan tidig förmåga gör att man kan ducka slag och en annan gör att man kan segla en stund genom att hålla in B-knappen. Samtaget för dessa är att de alla är nödvändiga för att komma vidare i äventyret - precis som det ska vara i ett metroidvania.

Man kan dock inte proppa MIO full med alla uppgraderingar man hittar - för det finns ett system på plats som kräver uppgraderingar i sig för att kunna tillåta detta. Genom att dräpa fiender och samla så kallade "nacres" (som man skulle kunna översätta till pärlor eller pärlemor på svenska) så kan man både låsa upp mer utrymme för uppgraderingar och även köpa nya förmågor i verkstaden. De olika uppgraderingarna kräver olika mycket utrymme så man får välja de man behöver med omsorg. Viktigt att poängtera är att de grundläggande förmågorna såsom grapplinghooken är inget som omfattas i detta system utan är alltid tillgängliga.

En av de stora behållningarna med MIO: Memories in Orbit är att navigera runt i The Vessel. Douze Dixièmes som har utvecklat spelet har onekligen lagt enormt fokus på detta då det är är tillfredsställande på en nivå som fel spel mäktar med. Jag skulle säga att det ligger på samma nivå som Celeste, Ori-spelen och Hollow Knight. Det är silkeslena animationer som även om de ackompanjeras av brutalt svåra passager av plattformande ändå är hanterbara. Hade spelet förlitat sig mer på detta istället för bossar som mördade mig om och om och om igen så hade jag älskat det här spelet hårt och skoningslöst. Men istället stannar det vid någon slags hatkärlek. Hatkärlek som pågår i under 25 timmar. Det är en rejäl bit spel det här dessutom som du kommer att utveckla din egen individuella relation med under tiden du spelar det.

För ja, det är för svårt. Det finns säkerligen flera av er där ute som fnyser åt detta och skrattar åt min oförmåga - och det får ni göra. Det är okej med mig. Sanningen är, för att ens ta mig förbi första bossen, var jag tvungen att sätta på en assist som gjorde att bossen blev ett litet uns lättare varje gång jag mötte den. Även efter detta tyckte jag i alla fall att hälsomätaren hos bossen var överdrivet lång och krävde alldeles för många träffar. Annars är receptet detsamma som hos Hollow Knight där man måste lära sig mönster och dansa med fienden för att vinna. Det är inte Joels paradgren, om man säger så.

Nåväl, något annat som verkligen gör att MIO: Memories in Orbit glänser är estetiken. Det är sanslöst vackert med den handmålade stilen och de fantastiska vyerna. Para ihop detta med ovan nämnda silkeslena animationer så har vi redan en utmanare för nästa års snyggaste spel - kanske inte rent tekniskt men verkligen rent estetiskt. Det låter dessutom fantastiskt med ett soundtrack som är tungt, dramatiskt och dystopiskt. Det är inga lättsamma bitpop-låtar som följer dig under resan med MIO utan musiken trycker på allvaret, tyngden och den annalkande döden. Mycket - mycket bra.

Storyn, som jag inledde den här texten med, är välskriven och intressant. Du får själv nysta upp vad som hänt och det är en faktor jag verkligen gillar. Du behöver inte genomlida långa texter med övermäktig lore utan det är istället genom korta konversationer och gamla anteckningar du hittar som handlingen förs framåt. Det är ett grepp som är perfekt för mig som annars brukar gäspa mig igenom alldeles för långa sektioner av storytunga sektioner som inte intresserar mig. Här blir jag istället nyfiken och känner ett direkt sug efter att ta reda på vad som har hänt.

MIO: Memories in Orbit är ett väldigt bra spel. Det ser fantastiskt ut, låter på precis det sättet det ska göra och är sanslöst underhållande att hoppa fram igenom. Det är precist, välgjort, fritt från buggar och rent tekniskt väldigt bra - men faller för mig för att det helt enkelt är för svårt. Som sagt - många av er där ute kommer inte ha samma problem som jag hade och det gör mig lite avundsjuk, för jag önskar att jag kunde njuta av detta utan att kasta omkull stolar och skrika mig hes av ilska. Om du älskar andra svinigt svåra metroidvanias rekommenderar jag verkligen det här - för jag är säker på att du kommer ha väldigt kul.