Miseria HD är ännu en variant på labyrintspel, där du styr kulan genom att vicka på spelplanen så att kulan vilar mot väggarna. På detta sätt ska du ta dig förbi lurfällor till sluthålet. Här är vår kula en liten gynnare vid namn Lurk, som skiljts åt från sin älskade och måste överlista det otäcka spindelmonstret Grundel. Fällorna är bitande sågtänder och blodtörstiga kräk som vi måste undvika på vår väg till portalen ut, för att inte tala om förrädiska studsfjädrar och luriga teleporteringshål.
Själva vickandet sköter vi genom att picka på skärmen på den sida som vi vill att banan ska luta åt. Man kan inte hålla in utan det gäller att vara snabb och peta flera gånger i rad för att få rejäl lutning, och sedan vara lika rask på motsatt sida så att Lurk inte rullar ur banan och faller ner i den äckliga åttabeningens glupska kräva.
Själva mekaniken känns snabbt ganska enformig. Peta, peta, svära, börja om, peta, försöka luta Ipaden som man gjorde med labyrintspelen förr fast ingen gyro är inblandad i detta (lite som när jag kör bilspel och styr med hela kroppen), peta, peta hårdare, komma vidare. Ungefär så. Banorna är korta men blir förstås mer finurliga ju längre man kommer, och det finns rätt så många av dem.
Ändå är det mer ramarna som gör att Miseria HD sticker ut. När man startar spelet rekommenderas man att ta på sig hörlurar för en förhöjd upplevelse (vilket väl gäller de flesta spel idag egentligen) och det är klart att man lever sig in i sin lille krabats plågor på ett annat sätt när det dånar stråkar och körer av hög klass i öronen.
De fyra olika världarna med 20 banor i varje har varsin subtil färgtoning i det svartvita.
Den grafiska stilen är tjusigt svartvit och monstret läbbigt så det räcker, även om jag i ett spel som detta då man måste köra om banorna några gånger känner att dödsanimationen är ett par sekunder för lång. Det går ju nämligen fort att dö, då minsta misstag reducerar vår hjälte till ett hjälplöst splatt på skärmen och man måste testa sig fram till vilken väg som fungerar på varje bana. Som om det inte vore nog har man dessutom begränsat med tid på sig för att klara banorna, så det gäller att vara flink i fingrarna och inte ta en vila längs den väg som är tryggast genom de mardrömslika omgivningarna.
När spindeln skriker skakar labyrinten, och i värsta fall går det såhär... Tuggfest!
Tyvärr har jag inte överdrivet roligt med Miseria HD, även om presentationen är lockande. Här krävs lite mer tålamod än vad jag kan uppbringa, även om jag absolut kan tänka mig att det vore ett själfullt, lättillgängligt tidsfördriv för de som trivs med millimeterprecision inom enkla premisser. Det är ändå i grunden ett bra spel som utnyttjar gravitation och fart till max för att skapa pussel som kräver snabba reflexer, men jag upplever det som enformigt och med tidvis obalanserad svårighetsgrad.