Mixtape

En av mina absoluta favoritfilmer är Almost Famous. Det känns inte helt långsökt att tänka att utvecklarna på Beethoven & Dinosaur faktiskt också diggar den coming-of-age berättelse som Cameron Crowes mästerverk bjuder på.

För tankarna vandrar till just den, flera gånger, när jag upplever den berättelse som är Mixtape. Och jag använder ordet "upplever" här i det sammanhang att detta är mer en interaktiv berättelse än det i mångt och mycket är ett spel. Vi har ju sett detta flertalet gånger förr. Interaktiva berättelser där vi egentligen gör och styr ganska lite. Där vi på sin höjd integrerar med några knappar och föremål, traskar runt i miljöer men framförallt tar del av det som Mixtape vill berätta.

Mixtape gör allt detta på ett väldigt konkret vis. Här finns inga dialogval eller moraliska vändpunkter som påverkar vad som skall ske. Mixtape gör sitt närmande till mitt bultande hjärta som bara blir ömmare ju längre jag hänger med. Detta genom att spela, bokstavligt talat, på varenda känslosträng som finns.

Vår trio av huvudkaraktärer vid namn Stacey, Slater och Cassandra tar tillvara på sin sista dag tillsammans innan Stacey, som är den vi styr, ska flytta till New York för att följa sina drömmar. Hon är vår musik-junkie och har satt ihop ett perfekt soundtrack för vännernas sista episka sammankomst som leder mot en planerad stor fest på kvällen.

Förutom att berätta denna historia om den sista dagen fram till den sista festen - så hänger vi en hel del i vardera av trions rum. Här integrerar vi med föremål som leder oss till minnen av vad de varit med om tillsammans. Det är så vi kastas in i korta spelsekvenser. Det finns inget sätt att "förlora" här. Utan det handlar mest om att uppleva dem. De är som små snyggt mejslade "set pieces" med simpla kontroller. Mitt enda egentliga klagomål här är att de samtliga är så fantastiska att jag vill ha mer.

Visst att minnen ofta är flyktiga och är över alldeles för snabbt. Men helt fantastiska sekvenser som exempelvis en galen flykt i en kundvagn eller flertalet färder på skateboard, ackompanjerat till förmodligen det bästa soundtracket ett spel någonsin haft, är ofta över innan man hinner blinka. Mixtape erbjuder visserligen väldigt mycket för att samtidigt vara så kompakt. Men jag hade gärna hängt med vännerna på exempelvis skateboard-resorna aningen längre.

Kanske att man hade kunnat ta delar av berättelsen och fört över den till dessa ögonblick. Så att jag hade fått styra samtidigt som jag fick dialogen framförd. För man ska definitivt vara medveten om att detta i allra första grad är just en berättelse. Det kan låta simpelt, och är det egentligen, men det är just här Beethoven & Dinosaur lyckas med precis allting och omfamnar just simpelheten och lyfter den till enorma höjder med presentationen.

För Mixtape är en fullträff gällande så otroligt mycket. Det visuella känns lika unikt som allting annat. Man har hämtat inspiration från animationen i Spider-Verse och denna stil av stop-motion passar sedan perfekt i de fantastiska miljöerna som är kulisser till upplevelsen. Men det handlar också lika mycket om just hur dessa miljöer upplevs. I de små spelsekvenser som vi då får är de en fantastisk bakgrund. Jag vill egentligen inte avslöja något alls här - precis som jag medvetet valt att inte berätta särskilt mycket vad sekvenserna där man styr Stacey bjuder på. Man gör helt enkelt bäst i att inte veta för mycket, att överraskad och beröras. En väldigt tidig sekvens är exempelvis så märklig men formidabel att jag skrattade högt. Ni kommer förstå vilken när ni själva dyker in detta.

Så har vi då detta med spelets soundtrack. Joy Division, The Cure, The Jesus and Mary Chain, The Smashing Pumpkins, Iggy Pop... listan är och kan göras lång. Precis som med den visuella stilen så är det inte främst musiken i sig som är det viktigaste här. Utan det är hur de klär varenda ögonblick. Hur de perfekt passar in. Vår huvudkaraktär bryter den fjärde väggen genom att prata med oss. Det är då hon som "valt ut" låtarna för att följa en under upplevelsen. Det är så snyggt sammansatt. Hur man låter större delen av upplevelsen luta mot just ett soundtrack. Det känns så självklart när man tar del av vännernas upplevelser och minnen.

I hjärtat av allt här finns ju då såklart också just då berättelsen. Den som grafiken och musiken klär in så perfekt. Och ja, det är omöjligt att inte flera gånger bli berörd. Lysande röstskådespelare gör de tecknade karaktärerna levande. Medvetet ryckig animation till trots så känns Stacey, Slater och Cassandra som de mest realistiska karaktärer jag hängt med på länge. Och jag älskar att hänga med dem. Det tar bara en kort stund innan jag bryr mig om dem och vill veta allt de drömmer om.

Man har mejslat ut karaktärer som är spelets hjärta och varje gång jag tar kontrollen i någon av de fantastiska sekvenserna så ler jag.

Det är också just detta leende som hänger kvar. Genom hela berättelsen. Mixtape gör mig glad. Även när scener är sorgsna och berörande så ler jag över hur snyggt man trixat ihop allt det här. Ja, det är smörigt. Ja, det är medvetet lagt fram på ett vis som ska anspela på varenda känslosträng som finns. Det hade fallit totalt pladask om det inte lyckats med det - men som tur är så fungerar det helt och fullt. Framförallt så känns Mixtape som något alldeles eget. Den närmaste referensen rent spelmässigt jag kan komma på är förra årets Lost Records: Bloom & Rage från Don't Nod. Det var också ett som ofta berörde på samma vis och som närmade sig samma ämne om uppväxt och allt vad det innebär.

Men förutom att behandla ungefär samma ämne så är inte de inte särskilt lika när det kommer hur de berättas. Mixtape känns, och är, unikt och alldeles fantastiskt. Det bevisar på alla vis vad spel kan vara och vilka känslor det kan ge upphov till. Då spelar det faktiskt inte så mycket roll att det är mer en historia än ett spel i mångt och mycket.

På samma vis som de där spelsekvenserna där jag styr och integrerar tyvärr ofta är över lite väl snabbt - så hade jag ju i helhet velat hänga med det här gänget ännu mer. Upplevelsen är över på några timmar. Men allt jag fått reda på, allt jag fått uppleva och framförallt; allt jag fått höra i form av fantastisk musik stannar kvar. Som ett eko i hjärtat.

När eftertexterna rullade fanns det framförallt två saker som skedde; det ena var att jag startade spelets soundtrack för att få höra låtarna, en gång till. Det andra var att jag satt och reflekterade över allt jag fått vara med om. För lika mycket som detta är en upplevelse som mer berättas än att jag faktiskt spelar den - lika mycket är det en som jag kommer att tänka tillbaka på och som kommer att stanna kvar. Väldigt, väldigt länge.