När Jesus intervjuas av Jay Leno i den där Family Guy-scenen berättar frälsaren att han på sistone "mest slappat och spelat Call of Duty 4". När jag frågar Robert Bowling på Infinity Ward, för övrigt ruskigt lik Adam Sandler, om han har sett scenen skiner han upp.
- Absolut, visst har vi det! Vi funderar faktiskt på att göra något med Kristusstatyn i vår Rio de Janeiro-bana. En Family Guy-nickning eller så, för att återgälda tjänsten.
Att just Call of Duty 4: Modern Warfare omnämns i populärkulturella sammanhang är förstås ingen slump; spelet är en modern klassiker som sålts till var och varannan konsolägare och varje actionälskare med självrespekt. Med tanke på spelets kvaliteter är detta öde dessutom välförtjänt. Att Infinty Ward och Activision slopade det säkra andra världskrigs-temat var ett vågat drag och när vi väl lade vantarna på spelet var det som att själva kartongen ville slå oss över ansiktet. All action var modern, tät, varierad, välregisseread, panisk, medryckande, välstyrd och förstås också riktigt, riktigt vacker att titta på.
Att tala om skyhöga förväntningar på Modern Warfare 2 (man har skippat Call of Duty-prefixet denna gång) vore alltså närmast en underdrift. Detta är också något jag påpekar för Robert Bowling som, skuggad av hotellsvitens fördragna jättegardiner, sitter i soffan bredvid mig och bläddrar i spelets utvecklarmenyer med en 360-kontroll. Han nämner att man påbörjade utvecklingen av Modern Warfare 2 direkt efter ettan och att de som gillade handlingen kommer att känna igen sig, trots en ny antagonist:
- Modern Warfare 2 är en direkt uppföljare, handlingen börjar precis efter ettans slut på bron där vi dödade Zakhaev. Detta har lett till att Zakhaevs högra hand Makarov har kunnat ta kontroll och han är bara ute efter kaos, han har inte de ambitioner som Zakhaev hade. Makarov samlar ihop folk och är ute efter Task Force 141, som du spelar som i Modern Warfare 2, berättar Robert Bowling för mig.
Så rullar spelet igång och det börjar på okänd rysk ort i en löjligt snöig (och lika löjligt snygg) bergsmiljö. Gamla bekantskapen sergeant "Soap" MacTavish möter vår hjälte Gary "Roach" Sanderson och presenterar sammanbitet oss för det första uppdraget. En enorm isvägg. Ett par hackor. Snöra på dig spikskorna och börja klättra. Med hjälp av axelknapparna börjar så ett tungt, mödosamt vertikalt avancemang som är imponerande stämningsfullt, med tanke på att jag mest stirrar på en vit skärm. Effekten av is- och snöflingor som flyger ut av hackornas penetration är riktigt läcker, och det ska bli ännu bättre. Eller värre, om man är i Roachs vinterkläder...
Väl uppe på en platå väntar nämligen ett skutt över ett isigt helvetesgap, våghalsigt nog att ge såväl Rövardottrar som Borkasöner kalla fötter. MacTavish hoppar först, och jag tar sats. Bägge hackorna fastnar som planerat i väggen vi hoppade mot, men... alldeles för löst. Jag glider, eller snarare halvfaller, längs med isväggen och när jag väl får rejält grepp är det bara med vänstra hackan. Vyn ändras till min högra arm som hänger och dinglar ovanför ett stup så högt att jag knappt ser marken. Att kravla sig upp till toppen ser omöjligt ut, men i sista sekund hjälper MacTavish mig upp. Om Infinity Ward ville öppna sin demonstration av Modern Warfare 2 så dramatiskt som möjligt valde de rätt sekvens...
Så byts ishackorna ut mot en bössa och en infiltration av en rysk militärbas kan ta sin början. Soap och Roach smyger upp bakom soldater och skjuter av dem lite lagom ruttet i ryggen. När vi väl kommer inomhus har vi ingen tid att borsta av oss snön utan måste direkt neutralisera en intet ont anande soldat som står framför sitt skåp i en barrack. I en mycket läcker animation brottas han ned av MacTavish och vi kan smyga vidare.
Det hela eskalerar förstås och när min överordnade upptäcks av ryssen måste vi gå över till den explosiva Plan B, varpå hela helvetet bryter ut. Efter stora portioner kaos och ryska okvädingsord dyker en patrull på snöskotrar upp. Efter att de tagits hand om med några välriktade skott snor vår hjälte en av dem och bränner iväg. I en fenomenal jaktsekvens kör vi över fantastiska landskap där öppna snövägar varvas med livsfarligt tät barrskog. Norrlänningen i mig myser, spelaren i mig jublar över regin och framförallt variationen i spelet.
Att variation varit mantrat råder det inga tvivel om när jag plötsligt får se en fantastisk virtuell tolkning av Rio de Janeiro. Vi får dock inte röra oss bland stadens glassiga stränder, utan istället smyga omkring bland slumområdenas nedgångna hus och gränder. Då Infinity Ward inte byggt klart själva banan är staden dock helt folktom och dessutom är ljudet avstängt. Förutom Kristusstatyn som blickar ned på mig ser jag alltså inga mänskliga former, men det spelar ingen roll. Staden är nämligen ett fantastiskt bygge, proppat med detaljer.
Varenda en av de skruttiga byggnaderna är unik. I gränder står apelsinlådor i trä, på gatorna blåser papper och skräp omkring. Robert Bowling berättar om det enorma förarbete man gjort, de tusentals fotografier av Rio man studerat, och det märks att researchen lönat sig. Senast jag såg något så genomarbetat var i Resident Evil 5:s afrikanska byar, men frågan är om inlevelsen i detta förstapersonsspel ändå inte är snäppet bättre.
Jag får alltså inte bevittna några eldstrider i Infinity Wards Rio de Janeiro, men det är lätt att se potentialen för roliga uppdrag i miljön, såväl i kampanjläget som online. Att gömma sig bland de otaliga gränderna eller sitta och lurpassa bland stekheta tak ser ut att bli både stämningsfullt och underhållande.
Så hoppar Robert Bowling in i utvecklarmenyerna igen för att sätta igång en annan bana. Det jag får se är dock inget som kommer dyka upp i det färdiga Modern Warfare 2, utan en demonstrationsnivå proppad med... saker. En jädra massa saker, faktiskt. På en kaserngård har bilar, trälådor, parkeringsautomater, rissäckar, dockor, skyltar, glasrutor, vattenmeloner (förstås) och all annan möjlig bråte du stöter på i spelet ställts upp. Robert Bowling förklarar:
- Detta är en sandlådebana för våra utvecklare där vi testar de dynamiskt förstörbara objekten. Alla föremål reagerar olika beroende på kulor, hela magasin, granater eller explosioner. Vi lägger till nya föremål och effekter hela tiden. De här bönsäckarna är nya, till exempel. Blir de träffade strömmar en massa bönor ut.
Att se Robert Bowling gå lös på alla föremål är tänkt att visa hur intensiva eldstriderna kommer att se ut och det ser otroligt roligt ut att bara spränga skiten ur bråte runt omkring en. Det slår mig att utvecklarbanan skulle vara något för det färdiga spelet, en gömd bana eller så, men idén är inget Infinity Ward faller för när jag lägger fram den. Hmpf...
Vi fortsätter titten på sådant utanför kampanjläget och näst på tur är "Special Ops" och för dig som minns intensiva Mile High Club i det första Modern Warfare förstår kanske vad det handlar om, svårare banor separata från kampanjläget. Precis som Mile High Club i slutet av första Modern Warfare är dessa nivåer mer till för de som vill ha en rejäl utmaning och putsa på time trial-rekord online.
- När vi berättar en historia i kampanjen bygger vi en väldigt specifik upplevelse och rytmen måste vara rätt. Om vi då designat en rolig, men riktigt svår bana kanske de inte passar med rytmen i kampanjen och då har vi flyttat de banorna till Special Ops i stället, berättar Robert Bowling.
Pratet om omspelningsvärde för oss in på det hett efterlängtade onlineläget i Modern Warfare 2, men jag får tyvärr beskedet att Infinity Ward ännu inte får prata om det. Bowling berättar dock att man lyssnat mycket på den redan etablerade fanskaran - cirka 12 miljoner spelare - och tagit råd från dem.
Efter det habila men aningen ojämna Call of Duty: World at War kommer Modern Warfare 2 att bli en minst sagt efterlängtad återkomst. På förhand finns ingen anledning till oro för fansen; detta ser ut att bli ett av de läckraste actionspelen i år, proppat med variation och Infinity Wards spelsnidarskills. I höst kommer vi helt enkelt få ett nytt, fantastiskt actionspel att slappa med. Jesus också.