Monster Viator

I höstas recenserade jag Kemco-titeln Antiquia Lost, ett rollspel jag belönade med 5/10, och även om det inte var något direkt fel på spelet i sig så var det alldeles för lite originalitet samt en massiv avsaknad av en egen vision för att det skulle kunna nå högre på betygsstegen. Nu när det senaste RPG-liret från samma utgivare, betitlat Monster Viator, landade i mitt knä förväntade jag mig mer eller mindre en liknade uppleves som den jag hade i september, och även om den beskrivningen absolut kan matcha in på mina timmar som monstertämjare så lyckas ändå Monster Viator få mig att fortsätta spela långt efter det att jag egentligen behövde det.

En av de mer positiva aspekterna med Monster Viator i kontrast till Antiquia Lost, är att spelet inte tar sig själv på speciellt stort allvar. Visst, storyn vilar rätt tungt på klassiska fantasyklyschor där en ung pojke vaknar upp i en skog (med minnesförlust, såklart) och du har ingen aning om vem du är eller vart du kommer ifrån. Utöver resan mot att återfå sitt minne och hitta sin försvunna bror så fokuserar dock äventyret mestadels på en snudd på barnslig och semi-mysig rival-saga där en prins, som tror sig vara den nästa så kallade "Beast King", återkommer under äventyrets gång för att häckla och reta dig som spelare i ditt försök att samla mer monster och bli starkare. Det hela påminner en del om Gary Oak-förhållandet i Pokémon Red/Blue, och just inriktningen med denna rivalitet framför en personlös ondska ger spelet en gemytlig stämning som jag uppskattade.

Majoriteten av din tid kommer dock inte ske bland dialogrutor eller under tung story-exposition utan den spenderas framförallt med att hitta och bekämpa olika monster. Du kan visserligen inte fånga vilka odjur du vill runt om i spelvärlden, men du kommer däremot stöta på en relativt stor ensemble vidunder där det är lätt att hitta en personlig favorit. Min egna stjärnduo bestod som exempel av två drakar (en blå och en svart) där den ena kunde frammana kraftiga vinterstormar medan den andra kunde skrämma fiender till döds samt piska hårt med sin fjällklädda svans. Just dessa strider är förövrigt extremt snabba och smidiga att navigera igenom, och att knappa ut kommandon är löjligt enkelt samt att man dessutom kan aktivera en autofunktion så "grindandet" inte blir allt för smärtsamt varje gång du behöver öka i nivå. För du kommer behöva "grinda" en del i Monster Viator, det är en sak som är säker. Du kan visserligen klara av majoriteten av bataljerna genom att endast välja de starkaste attackerna, men när det vankas bosstrid så ställs det mesta man vet på ända då unika förmågor och passiva egenskaper tvingar en att konstant tänka till.

Just den där smidigheten verkar förövrigt vara något som utvecklaren valt att fokusera på genom hela upplevelsen. Alla dina monster ökar nämligen i nivå samtidigt (utan att de behöver slåss) och en sak jag verkligen älskade var att man omedelbart kan köra om en strid efter det att man dött, utan någon bestraffning eller väntetid att tala om. Detta uppmanade en i förläggningen att våga testa olika metoder då och då, och även om man hade otur att få ett "Critical Hit" emot sig vid fel tidpunkt så kunde man bara spela om utan att behöva springa igenom hela kartan på nytt.

Rollspels-komponenterna är sedan tämligen simpla, sett över helheten, men det finns några spännande beståndsdelar som ger upplevelsen välbehövligt liv. Du kan nämligen inte lära dig några nya aktiva förmågor till dina erövrade monster även om människorna kan ändra jobb-tillhörighet vilket ger dem nya anfallsmöjligheter. Attackerna dina bestar har från början är dock som sagt de som finns kvar i slutet, men istället har de tre slussar för olika egenskaper som du skräddarsy precis som du vill. Vissa av dessa gör, som exempel, att man ökar sitt eget försvar under specifika förhållanden, medan andra kan ge en mer mana-poäng eller rent av ge en extra attack vid rundans slut. Det är inget revolutionerade system såklart, men det var ett nog spännande sätt att handskas med progression för att hålla mig intresserad under min tid med spelet i fråga.

För att avsluta så måste jag erkänna att jag haft betydligt roligare med Monster Viator än vad jag trodde på förhand. Det har absolut sina svagheter och mycket av kritiken från tidigare Kemco-spel lever kvar, men mitt bland dessa relativt mediokra rollspels-pixlar finns det ett äventyr som påminner en del om genre-konkurrenter som Pokémon och Lufia, och den relativt låga prislappen och det smidiga spelsystemet kan säkert uppmana folk att ge det ett försök.