Monsters vs. Aliens

Det kanske är någon sorts självdestruktivt beteende, men jag brukar ibland ge filmspel en chans. Man vet aldrig, det förekommer att de är bra. Det har hänt. Har jag hört. Monsters vs. Aliens är tyvärr ännu en i raden av fullt kapabla men fullständigt menlösa dussinlicenser och där kunde recensionen ta slut. Ni vet precis hur det fungerar. Men låt mig utveckla det hela så det åtminstone blir en vettig text.

För er som inte följt filmen och dess tillhörande reklam så är Monsters vs. Aliens den senaste Dreamworks-filmen, som handlar om Susan. Hon är en helt vanlig tjej, tills hon råkar få en meteorit i huvudet och förvandlas till en fyrtionio och elva tolftedelar fot lång monsterkvinna. Hon blir raskt inlåst av myndigheterna tillsammans med andra monster som Den Felande Länken (en blandning mellan fisk och apa), Dr Kackerlacka och slembobban B.O.B. Det dröjer dock inte länge förrän utomjordingar anfaller och monstrens särskilda talanger helt plötsligt blir önskvärda.

Så långt PR-snacket. Vad det hela innebär för dig som spelare är tre rätt olika spelupplägg i samma spel. Susan åker rollerblades (med bilar på fötterna) genom hinderbanor, Länken har ett mer traditionellt (och svintrist) plattformsupplägg medan B.O.B. har något mer innovativa pusselplattformsbanor.

Det är kul de första tre banorna, innan man inser att det är precis vad de gör varje gång det blir deras tur, genom spelets alla banor. Varje nytt litet spelmoment och variation på upplägget lyckas snabbt bli irriterande efter att man upprepat det ytterligare tio gånger. Länken hoppar på en kanon och smackar sönder den i ett snabb knapptryckarsekvens: det är kul. Länken måste hoppa på trettiofem kanoner, bana ut och bana in: det är mindre kul.

Eftersom det trots allt är ett barnspel är svårighetsgraden lagd därefter. Du kan få pisk precis hur mycket som helst, men spelet tar inte slut förrän du stänger av. Det enda som händer är att du förlorar poäng och blir förolämpad av Hugh Laurie efter banan.

Sa jag Hugh Laurie? Fel av mig. Allas vår Dr House repriserar inte sin roll som Dr Kackerlacka i spelet, tyvärr. Inte heller får vi Kiefer Sutherland som barsk krigshetsare. Reese Witherspoon får vi däremot lyssna på, vilket i och för sig är något av ett problem då spelets målgrupp inte har så lätt att hänga med i den minimala högupplösta svenska textningen.

Allt är däremot inte suck, pust och stön. Jag blev snabbt rätt förtjust i B.O.B. och hans banor. Eftersom B.O.B. består av slem så kan han röra sig genom galler. Mycket praktiskt när det sitter i ens väg, men mindre praktiskt när det är det enda mellan dig och ond bråd död (och poängförlust). För att kunna gå över galler kan han därför absorbera en låda, en soldat eller något annat som råkar finnas i närheten. Han kan också gå på väggar och tak, vilket skapar en del ganska fräsch bandesign och småkluriga sekvenser där man behöver engagera hjärncellerna åtminstone en smula.

I övrigt så följer spelet alla standardmallar som genren "filmbaserade så kallade plattformsspel med beat'em up-inslag och racingsekvenser" brukar erbjuda. Grafiken är medelmåttig, ljudet är medelmåttigt (förutom att rösterna är helt okej även utan House in da house) och spelkontrollen är medelmåttig. De gångerna man faktiskt dör känns det ofta som att det var någon annans fel, troligen den killen som programmerade kollisionshanteringen.

Jag ifrågasätter också det faktum att stora delar av den första banan går ut på att bestiga och sedan bekämpa en enorm robot, skapad av militären för att stoppa monstren, när sedan resten av spelet går ut på att bestiga och bekämpa de enorma robotarna som utomjordingarna skickat ut. Nånstans finns ett glapp i logiken här, men jag är för trött för att peka ut exakt vad. Vill du spela ett kul B-filmsinspirerat spel, testa gärna War of the Monsters eller något av Destroy All Humans-spelen. Inte det här.

Monsters vs. Aliens är alltså, inte särskilt överraskande, ännu ett i raden av Dreamworks supercyniska spelprojekt som är utstuderat medelmåttiga. Av Shrek, Shark Tale, Madagascar, Over the Hedge, Flushed Away, Bee Movie och Kung Fu Panda är det ju bara det sistnämnda som inte ligger mellan 4 och 6 i betyg. Inte så bedrövligt att till och med kidsen fattar och börjar hata franchisen, men inte så bra att det faktiskt krävs lite fantasi, talang och pengar för att utveckla. Något som Beenox, som förutom de olika versionerna av det här spelet bara legat bakom 21 snabba PC-konverteringar av Activisions multiplattformare, saknar. En klockren femma alltså.