Mortal Kombat: Deception

Mortal Kombat har aldrig varit känt för sin taktfullhet. Det har alltid varit en stor parodi av fightingvärlden i allmänhet och dålig Hong Kong-film i synnerhet, och som Nakna Pistolen- och Hot Shots-filmerna bevisat behöver en parodi inte vara särskilt bra för att ändå roa. Vi har suttit och fnissat åt exploderande ögonglober, gigantiska mängder illrött kladd och tjugo lårben per människa sedan vi var alldeles för unga för att egentligen få spela det. Men egentligen var det bara del två och del tre som faktiskt var spelbara per definition, och Deadly Alliance klarade sig med en hårsmån. Eftersom stridssystemet var helt nytt och tredimensionellt kunde vi ursäkta halvtaskig kontroll och ryckiga animationer, bara vi fick frysa Scorpion till is några gånger till.

När nu Deception dyker upp, två år senare, med precis samma kontroll och animation, skrattar vi inte längre. Och vad är det för nöje med att röja runt med Sub-Zero när han numera ser ut som en dålig leksakspiratkopia av gamle Turtles-skurken Shredder?

Men innan jag drar igång motorsågen tänkte jag berätta om handlingen. Till skillnad från många fightingspel har Mortal Kombat alltid försökt berätta en historia, även om det innebär att halva figuruppsättningen dör och måste bytas ut (för att sedan återupplivas i näst-nästa spel). Deception börjar med slutstriden från det föregående spelet, där Raiden ensam gör ett försök att stoppa Shang Tsungs och Quan Chis dödliga allians. Det går förstås inte så bra. Men så dyker plötsligt Onaga upp, den gamle drakkungen som återupplivats och tagit över Reptiles kropp. Alla tre vänder sig mot honom men är chanslösa. Den enda som kan stoppa honom nu är en gammal man vid namn Shujinko. Men innan han kan göra det måste vi bevittna hela hans dödligt tråkiga uppväxt från barnaben till skäggstrutt.

Detta läge, Konquest Mode, är nödvändigt för att låsa upp nya figurer, vilket innebär att du måste genomlida ett par timmars plåga för att ens få använda roliga figurer som Sindel eller Kenshi. Konquest Mode har bokstavligen den fulaste grafiken jag har sett den här generationen samt röstskådespelare som är så usla att de får den svenska dubbningen av Digimon att framstå som skön konst. Var och en av de sex världarna (Earthrealm, Netherrealm, Outworld, Orderrealm, Chaosrealm samt Edenia) består av oändliga platta slätter med uppkopierade hus och träd slängda här och där, tillsammans med mängder av mynt som ska samlas in för att låsa upp nya prylar. Varje hus du går in i är tomt med möjligtvis ett bord, vilket påminner om femton år gamla Zelda 2 på NES. Nya figurer hittar du i kistor (!), men vissa av dessa är omöjliga att hitta utan en strategiguide. Som ett exempel: du hittar Liu Kang efter att ha klarat spelet en gång, i en kista som dyker upp längst ner i högra hörnet av Edenia, bakom ett tält, efter midnatt på en torsdag natt.

Men huvudsyftet med Konquest är att du ska behöva traggla dig igenom identiska träningsövningar med samtliga andra karaktärer, precis som i Deadly Alliance. Här visar sig det stora grundläggande problemet med spelet. Varje karaktär har en handfull rörelser som är till synes slumpmässigt utplacerade på handkontrollen, några förutbestämda kombinationer som måste tryckas in snabbt som attan i förväg, samt ett par specialattacker. Det finns två spelmässiga nyheter. Du kan när som helst stoppa fiendens attacker genom att trycka framåt medan du blockerar, men bara tre gånger. Och så går det att försöka sidsteppa fiendens attacker. Inget av dessa system bidrar till något annat än att öka slumpmässigheten i spelet. Spelkänslan saknas helt och hållet när attacker ibland funkar, ibland inte. Att försöka utföra de jongleringskombinationer som anges är ett hasardspel i sig. Vissa attacker som ska göras träffar inte, även om du utför dem korrekt. Istället för att koda om attacker så att det inte går att jonglera folk i oändlighet har Midway gjort så att du antingen blir stoppad efter tre upprepningar, eller också slutar attacken att göra skada överhuvudtaget. Och när AI:n svänger fram och tillbaka mellan att dumt ta emot upprepade hoppsparkar i huvudet, till att hänsynslöst slå ihjäl dig på tio sekunder, blir det ganska uppenbart att det inte finns någon som helst nöje i att spela mot datorn.

Men fightingspel ska ju avnjutas med två spelare. Mortal Kombat: Deception är väl förberett på den fronten eftersom det går att spela över Xbox Live eller med nätverksadaptern på PS2. Men tvåspelarspel blir inte underhållande de heller, tack vare de nya interaktiva banorna. Nästan vart du än går väntar en dödsfälla och det behövs bara ett felriktat slag för att någon ska kunna knuffa dig till din spektakulärt våldskomiska död. Och med den slarvigt konstruerade spelmotorn blir det ändå inte särskilt roligt, precis som i Konquest Mode. Däremot är grafiken, särskilt bakgrunderna, betydligt bättre i det vanliga arkadläget än i äventyrsläget, även om figurerna fortfarande känns snäppet fulare än i föregångaren. Särskilt kostymerna är nästan utstuderat fula. De flesta av de nya karaktärerna har designer som kanske skulle duga på en sidokaraktär som syns i fem minuter i bakgrunden i ett rollspel, men knappast i ett fightingspel.

Kanske för att försöka kompensera för den jobbiga spelkänslan har Midway lagt in två separata spel som vart och ett är ganska genomarbetat. Chess Kombat ser ut som schack på ytan men lägger till fler rutor, hemliga fällor, dödliga magier att använder, många fler sätt att flytta pjäserna, och slutligen vanliga Mortal Kombat-strider varje gång två pjäser möts. I teorin är det alltså fullt möjligt att en "bonde" springer in och dödar alla i sin väg, bara för att spelaren råkar vara bra med den karaktären. Ett upplägg som i gamla Battle Chess med roliga och brutala animationer när pjäserna tar varandra hade varit betydligt mer underhållande.

Puzzle Kombat är närmast en rak kopia av Capcoms Super Puzzle Fighter 2 Turbo. Ihoptryckta gulliga MK-kämpar står och slåss i nederkanten av skärmen medan du pusslar ihop blocken där uppe. Stapla ihop samma färger och spräng bort dem med en MK-ikon, varpå blocken kastas över till motståndaren. Figurspecifika attacker går också att använda för att få ett övertag. Den här delen av spelet är faktiskt det roligaste, men också här lider spelet av slumpmässig AI på de högre nivåerna.

Efter Deadly Alliance var jag riktigt sugen på att se vart handlingen tog vägen och vad som hände med de nya karaktärerna. Svaret var förstås att allihop dog (med några få undantag) och ersattes med en blandning ännu nyare karaktärer och några favoriter från de äldre spelen. Resultatet blir att det är svårt att fästa sig vid någon särskild.

Visst är det lite kul att få springa runt (med rutten animation och uppspeedat i 180 knyck) i den levande skogen i Outworld (bestående av några identiska, orörliga träd med munnar), och att återigen sätta Scorpions spjut i halsen på folk. Men mer än småkul blir det aldrig. Istället för att satsa på att utveckla föregångarens spelsystem har det snarare försämrats, och allt krut har lagts på de egentligen ganska onödiga extralägena. Vill du ha fartfyllda och flashiga strider på Xbox eller PS2 finns Tekken Tag Tournament, Dead or Alive 2, 3 eller Ultimate, Soul Calibur 2, Guilty Gear X2 och Marvel vs Capcom 2. Vill du har mer taktiskt krävande kamp finns Virtua Fighter 4 Evolution, Street Fighter Anniversary Collection och Capcom vs SNK 2. Snart kommer också King of Fighters: Maximum Impact, Capcom Fighting Evolution och ett gäng King of Fighters-spel. Alla dessa spel är långt bättre än Mortal Kombat: Deception. Om det är Mortal Kombat du vill åt finns också del två och tre på Midway Arcade Treasures 2, ett betydligt bättre val till sitt budgetpris.