Mortal Kombat: Shaolin Monks

Varje gång Ed Boon och hans Mortal Kombat-team försökt göra något annat än fightingspel av Mortal Kombat-serien har det slutat med absolut katastrof. De som minns Sub-Zero Mythologies och fjolårets äventyrsdel av Mortal Kombat: Deception vet vad jag talar om. Förväntningarna på det Ninja Gaiden-inspirerade Mortal Kombat: Shaolin Monks var således inte de högsta, där man i rollen som shaolinmunkarna Liu-Kang eller Kung Lao ska slå sig fram genom den andra turneringen på traditionellt sidoscrollande premisser.

Shaolin Monks är nästan ofattbart gammaldags till upplägget. Man stormar in i ett rum, spöar alla fiender varpå konsolen laddar och ett nytt rum med nya stryksugna fiender uppenbarar sig. Dessutom är kameran fixerad bredvid kämparna på samma sätt som i klassiska spel typ Final Fight. Så håller det på tills man kommer till en boss. Lyckligtvis är spelkontrollen både tight och intuitiv och det går snabbt att känna sig hemmastadd med Midways båda mest populära shaolinmunkar.

Eftersom man spelar igenom Mortal Kombat II-turneringen finns alla personer och platser från det spelet inbakat i äventyret. Bland annat får man slåss nedanför klassiska banan The Pit bland alla spikar, medan Johnny Cage ovanför har match. Jag gillar verkligen Mortal Kombat-seriens koncept och känner snabbt igen mig, vilket såklart känns lite extra roligt. Hela tiden sprutar det ned blod från slagsmålet ovanför och när Johnny Cage till slut vinner får man se honom göra en fräsig fatality (blodig avslutning) med den bleka månen som fond i bakgrunden. Allt detta medan man själv kämpar på där under bron.

Banorna är dessutom förvånansvärt interaktiva och i ett av de mer bisarra inslagen ska man kasta fiender mot en spikförsedd vägg så de fastnar - för att därefter klättra på dem så man undviker taggarna själv. Överhuvudtaget är spelet fullt av sådan svart humor och jag kan inte låta bli att småle över hur sadistiskt underfundiga utvecklarna ändå är när det gäller att komma på hur man bäst skändar en människokropp för att få det att bli så sjukt som möjligt.

Mortal Kombat vore inte vad det är utan fullständigt groteska mängder blod. Fansen har dock ingen anledning att misströsta, för Midway har tömt världens alla blodbanker för att verkligen få det sådär slafsigt som det ska vara när man slår till någon. Redan tidigt i spelet får man dessutom chansen att göra spelets berömda blodiga avslutningar. Faktumet är att båda Liu-Kang och Kung Lao har över tio separata sådana och det klyvs kroppar och spräcks skallar på löpande band. Utöver det finns mängder av hårdkokta scener. Bland annat får man se första bossen, Baraka, göra köttfärsjärpar av en stackars munk medan han samtidigt sätter eld på andra som springer omkring likt brinnande facklor. Man kan även använda omgivningarna till sin fördel och hänga fiender på krokar, slänga dem i syrabad eller bränna dem i masugnar.

Att kalla Mortal Kombat: Shaolin Monks snyggt vore att tänja på begreppet. Däremot är det så välgjort och smidigt att slutresultatet faktiskt ändå imponerar. Dessutom förs berättelsen fram genom väldigt välgjorda förrenderade sekvenser, med gott om härlig nostalgi för de som spelat Mortal Kombat från början.

Spontant känns det som att Shaolin Monks framför allt lever på sitt starka varumärke och det finns inget som inte God of War eller Ninja Gaiden gör bättre. Som Mortal Kombat-fan har man dock mycket rolig trivia att se fram emot och det är kul att äventyra på gamla banor där man tidigare slagits under den tvådimensionella 16-bitarseran. Visserligen känns omgivningarna lite väl repetitiva och fienderna är helt klart dummare än tåget - men den rätta humorn och känslan av billig Hong Kong-action finns onekligen här. Det första njutbara Mortal Kombat-spelet utanför själva fightingen är alltså härmed ett faktum.